tafatta händer kunde aldrig bygga broar
sudda dimma genomskinligt kräver mästare
vi hade så mycket
kvar att lära
lyckades inte mötas för att dela spektrum
förblev sprickor, betraktades ytligt av främmande ögon
skrapa bort min yta, blås bort kornen som fläckar ner
perspektivet som vi sällan lyckas få
murar och barrikader håller oss separerade
vi vet väl inte längre vad vi vill kan vi vilja väl, väljer vi då vi
vi vågar inte längta vi vågar inte tänka
eller viska sanningar för ingen hör
luftslott blir eldklot och vi drunknar i aska
reser oss gång på gång för att det är vackert
att falla
från högre höjder varje gång
krashar dödligt än en gång
men jag gör det om o om
igen och igen
igen och igen
till den dagen då vi får luft
under vingarna som tar oss till höjder
bortom alla sinnen
alla minnen som påminner om
slukande rädslor, stukade händer
som försökte greppa tag i trygghet
jag faller blint
igen och igen
till den dag då våra skarpa hörn smeks lena
vågar hålla om och av
vågar vara du och jag
möta det djupaste mörka utan att backa
så ge mig luften
under vingarna
in i lungorna
bli den del som obemärkt cirkulerar inuti mina vener
och jag lovar att jag faller blint
igen
och igen
om
och om
