den som ger sig in i leken, får leken tåla

vi leker idag som om det inte fanns någon morgondag

vi kittlas vi busar vi blåser liv i varandras andetag

vi leker vi spelar agerar konverserar reagerar

dividerar och multiplicerar 

sanningar och lögner

vet vi vad vi egentligen glömmer

då vi dömer 

då vi inte längre drömmer

vi leker idag som om det inte fanns någon verklighet

virar in varandra i bitterhet

då vi låter lyckan glida ur våra händer

den dagen då leken vänder

så vet vi ju hur det kommer att låta

den som ger sig in i leken, får leken tåla 

DrömmandeVerklighet

Jag vet ju varför jag handlar som jag gör, varför jag agerar på ett sätt som jag förr, avstod ifrån

Jag vet ju om att gårdagens drömmar, idag är min verklighet. Jag försöker uttrycka det jag har på hjärtat för att försöka få dig att förstå mitt handlade. 

Men hur fångar jag dig för att släppa in dig i de drömmar, som idag blivit verklighet. Min verklighet. 

Det jag då, önskade så innerligt blev idag uppfyllt. Min önskan blev någons lag. Lagen blev min verklighet. Min verklighet som egentligen borde vara ett drömtillstånd. Det var ju allt jag någonsin önskade mig.

Men då drömmar blir verklighet försvinner det rosa skimret,det dunkla ljuset och de vaga rösterna, blir för skarpa. 

Mina drömmar var så, så vackra, kanske för att den omedvetna vetskapen om att jag snart skulle vakna vaggade mig i sin trygga famn. 

Ur verkligheten kan man ju aldrig vakna... 

Men ur verkligheten föds nya drömmer

som ständigt tar mig till högre höjder

Idag svävar jag ovanför drömmarna

Låt mig flyga fritt

Kanske är du en del av kommande drömmar som tillhör en kommande verklighet

Kanske är du en del av den verklighet som i en kommande framtid tillhör

förflutna drömmar

Jag frågar mig själv om det verkligen är rätt...

att göra något bara för stunden, att falla för ögonblicket för att genast efteråt

resa sig

Jag frågar mig själv om det verkligen är rätt...

att låta omständigheter som talar emot bara rinna förbi, utan att ens ge dem utrymme...

att andas

Är det rätt att ta flera steg på den väg som aldrig leder vidare

Jag kan inte förneka att jag njuter av vandringen och jag fortsätter gärna vandra

Men rädslan för att en dag, ta ett steg för mycket, att en dag gå för långt.. bränner under huden

Kommer jag den dagen kunna spola tillbaka

Kan jag den dagen jag inte vill vandra mer vända mig om utan att tänka efter

utan att bränna de hjärtan som har vandrat med mig

Kan jag vända mig om och be Dig följa med, fast endast om vi vandrar tillsammans 

men aldrig för varandra 

Jag frågar mig själv om jag gör rätt

då jag njuter av dessa stulna ögonblick... då jag fångar stunden 

stunden som jag egentligen aldrig kommer att kalla för min

Får jag hålla den hand, som jag redan nu vet att jag en dag kommer att släppa

Är det okej om vi endast är just nunu

För att aldrig se tillbaka

imorgon?

Det kommer i enormt olika former

i former som ögon läppar händer och ord, tårar smek tillochmed svek

men varje gång det uppenbarar sig öppnar jag mitt hjärta och gör ett särskilt rum för just denna gång

Ja kärlek kommer verkligen i olika former

min gästvänlighet för kärleken är ändlös

Tack för att du kommer till mig

i alla dina olika former

punkt

Hej kära du!

Jag hoppas att dessa rader, når dig när du är vid bästa hälsa. yada. yada. yada. 

Låt mig cut to the chase direkt. 

Du och jag. Vi har verkligen haft underbara stunder ihop. Vi kan sitta och se tillbaka och må gott vid tanke på allt det där under-bra-iga- 

Men. ( Yup, här kommer det ökända Men:et) 

Nu är det dags att jag får säga hejdå till dig. 

Det är dags för dig och mig, att gå skilda vägar. Jag har försökt, att bortse från väldigt mycket. Försökt, främst, vara dig till lags. Försökt finnas där, försökt göra väl. 

Men nu sätter jag mig själv i centrum. Gör mig själv till huvudrollen i det som faktiskt är mitt liv. Och jag vill inte ha dig som en motspelare. Inte ens en liten biroll. 

Hur och när jag kom till denna insikt. Inte nyligen som du må tro. Det har bara tagit väldigt lång tid för mig att samla luft i lungorna för att kunna spotta ut dessa rader. 

Det vi har haft ihop, kommer aldrig åter. Det vi skulle kunnat få, vill jag inte ens veta. 

Jag drar ett långt streck, var vänlig kliv inte över detta streck. 

Att detta kommer som en chock för dig, bevisar ytterligare tragedin i det hela. 

Jag har valt att inte tala, och du har valt att bortse från mina handlingar. Handlingar som hade talat så väl. Att jag inte ens orkade tala, att jag slutade försöka, göra saker och ting bra, är ju ytterligare ett skäl nog, för dig att endast vända dig om och aldrig se tillbaka. 

Även om allt är bra just nu, så skiter det sig om ett litet tag. Som det alltid har gjort för oss. Jag är trött på att försöka limma ihop allt det trasiga. Riktigt helt blir det ju ändå aldrig. 

Istället så låter vi varandra vandra iväg, två hela stycken. Ska vi gå sönder, så kan vi väl åtminstone känna att det var värt att slitas sönder för? 

Ska vi göra något halvdant, kan vi väl åtminstone göra det halvdana helhjärtat? 

Du och jag, kan endast göra en sak till för varandra. Vi gör det, for ol' times sake. Vi gör det för den kärlek som en gång fanns där. Vi gör det för de stunder då vi faktiskt älskade helhjärtat.

Vi gör det för den tid som aldrig blir vår gemensamma igen. 

Vi stänger kapitel "VI". 

Vi stänger det, och lovar och svär, vi tummar, cross my heart o allt vad det heter. På att aldrig öppna den boken igen. 

Nu vänder jag mig om och vandrar iväg. Låt mig inte behöva springa. Låt mig inte behöva fälla dig, då du springer efter. Låt mig inte tala hemskheter som sårar både dig och mig. 

Låt oss sätta punkt

                                                            då vi bägge fortfarande är hela. 

life

"Look at the beautiful shit around you, Its a beautiful life. Im talkin about heaven on earth,ain´t got nottin to do with money, ain´t got nottin to do with non material. Im talkin about heaven in your own heart, world and existance" Nas

MellowMelody

det finn en första gång, en begynnelse, för allt och alla berättelser tar ju vid där

Sedan finns det även ett avslut, en ändelse som knyter ihop alla lösa trådar

Vissa gånger är början tragisk men utvecklas till ett lyckligt avslut

Vissa gånger börjar det så, så vackert men tragedin kväver till slut

Du och jag log vid vår begynnelse, vid vårt första ögonblick

Sedan log vi mer än vi trodde var möjligt inför varandra

Du en främling, jag likaså

Vi kände ju endast till våra egna berättelser 

Du ville ta del av mina, jag dina och snabbt snabbt började vi tala

Sedan slutade våra läppar att tala för att möta varandra

Fler leenden, ännu ett tillägg till det som imorgon skulle bli en del

Av våra berättelser 

Vår första kyss, våra första leenden, vårt första möte

Blev vårt sista

Du vandrade åt ditt håll 

Jag följde min stig

Aldrig vände vi oss om

Där vi log i vår ensamhet

En vacker början

En så, så vacker mitt

Och ett tillfredsställande avslut

Vi behövde inte mer, vi behövde ingen morgondag, ingen oändlighet

Kanske hade vi blivit den vackraste berättelse av dem alla

Kanske hade våra leenden blivit suddiga genom fallande, salta tårar

Istället för att undra

Valde vi att fylla varandras hjärta med den kärlek som föddes och avled

Innan solen hann göra detsamma

Idag är du en av de berättelser

Jag kommer att minnas

Nästa gång en främling väljer att berätta sin

jag måste medge att det var ganska vackert

konversationen som tog oss till högre nivåer

ditt leende

när vi väl lyckades stanna upp

jo det var väldigt vackert

aGape

Att alltid följa sitt hjärta är inte lika enkelt som jag önskar att det vore

Att alltid göra det som är förståndigt lyckas inte ens den förståndigaste med

Att älska när man bör, att glömma, att ge sig hän, att aldrig säga aldrig

Att alltid tro,även då tron springer iväg och gömmer sig tillsammans med kärleken

Att aldrig sluta hoppas 

Genom tårar och genom skratt får man vandra tills benen inte bär

Genom det som fäller och genom det som stärker vår själ

Genom ändlösa nätter och genom hjärtats skrik

Givetvis genom varandra, in i, under, på mitt skinn

Genom min fasad och genom varandras yttre

Alltid ge allt man har och alltid ge lite, lite till 

Aldrig se tillbaka utan sträva mot toppen, även om toppen, ligger så, så högt

Arrestera negativiteten och hopplösheten, in pang, bakom lås och bom

Allting vi gör,gör vi för varandra, med varandra

Allting satsar vi på samma kort, spelar rysk roulette med lätta hjärtan

Allting är värt allt

Precis det du drömde om fann du för visst är drömmar verklighet min vän

Precis det du så innerligt önskade dig, fick du, visst besannas önskningar älskade

Precis det du bad om blev ditt käraste för visst blir böner hörda, även då du viskar

Precis såsom i sagorna fick du det, för visst är du en Prins min kärlek

Precis så precist som du ville ha det blev det ju... för din vilja är ju min lag

Evigheten sträcker sig från där du börjar tills dit du vill att det slutar

Evigheten är endast din och min där vi sätter gränserna

Evigheten är ett vackert ord när vår tro och vårt hopp får hålla dess hand

Evigheten är skapad för dig och mig

En evighet är just det vi behöver inget annat räcker till 

Ett par simpla ord som jag älskar dig, tar endast en sekund att uttala...dock

En evighet att bevisa 

Agape

Vi befinner oss i Vindens skugga, vi är

Det vi aldrig lyckades vara i Eldens kyla, vi lär

Av jordens mjukhet att vi tillsammans, bär

På en hemlighet större än havet

hate it if we don't

hate it if we do

I'm not sure if we ever really knew

what we ever really know

stories twisted as it's been told

Jag har...

Funnit en vacker blomma. Förmodligen den vackraste jag någonsin skådat. 

Doften...

Ah dess doft, från första stund då doften nådde mina sinnen var jag fast. 

Min vackra blomma. 

Jag hoppas du växer i all evighet

Jag kommer aldrig att ta dig ifrån dina rötter

väx i all oändlighet

jag kommer betrakta din skönhet

Jag och min vän verkligheten.

Okej. 

Då var dagen kommen. Dagen då insikten slog mig som en lavett i ansiktet då jag befann mig i ett något sömndrucket tillstånd. 

En klump i magen varje gång jag kom att tänka på det, vilket var ungefär tjugosju gånger i sekunden, lidelsen var ju rentav fysisk. Symptomen fanns där och en läkare hade enkelt kunnat diktera precis vart mina smärtor satt. 

Magsmärtor, andningssvårigheter, hjärtklappning. Ah, mitt arma hjärta... Så det kämpade för att lyckas få mig att orka. En dag till, en timme till. 

Andas ut för att andas in, och så om igen. 

Livet med klockan tickade på och tog ingen som helst notis om mig, där jag hade ett uppehåll. Från mig själv, min omgivning och rentutav livet. 

Frågorna jag ställde inuti mitt huvud spann runt runt och blev endast besvarade med fler frågor. Jag ville så väl, det var ju så bra. Vi skulle ju.Vi skulle ju. juuuuu Han.sa.ju.allt.det.där.vackra. 

Det.skulle.ju.vara.för.jävla.alltid! 

Så kom slaget. Lavetten. Från vem eller vad vet jag inte. Men aldrig har en lavett varit mer välkommen. 

För

Det handlade ju aldrig om vad vi hade sagt. 

Jag älskar dig.Jag dig.Du är det bästa som hänt mig. Jag vill leva mitt liv med dig. Du och Jag. Älskade,älskade,älskade människa. 

Det handlade ju aldrig om vad som skulle ske. 

Vi skaffar hundra barn. Vi köper ett vitt hus med en turkos dörr. Vi flyr till varmare breddgrader när vi blir skruttiga. Vi lovar och svär hederligt på att alltid älska varandra, aldrig någon annan, för Vi är ju ämnade att vara vi. 

Utan 

Det handlade ju om allt det som faktiskt var just nu. Nu. 

Aldrig igår och aldrig imorgon. 

Verkligheten bevittnade om att vi inte längre var ett vi och det vi hade sagt, menade vi ju när vi sa allt det vackra,jag älskar dig förevigt, vår förevigt, varade ju endast...tills förevigt tog slut. Vi är ju inte vi just nu, så morgondagen med alla dess löften kommer ju aldrig att infinna sig. 

Jag reste mig upp och höll handen på min min varma kind. 

Jag är inte den krigare, som krigar för något som skedde i det förflutna i hopp om att få fred när det redan råder fred. 

Jag bestämmer mig för att sluta kriga mor verkligheten med det förflutna och framtiden som mina allierade. 

Vi sluter fred. 

Jag och min vän verkligheten. 

dagsvartnatt

Jag var rädd för att tala därför höll jag tyst

i rädsla för att förlora, grep jag istället tag i det jag kunde få

Jag kunde inte se mig utan dig, Men jag kunde aldrig känna, dig, med mig. 

Därför talade jag. Rädslan om att förlora, som tidigare nästintill paralyserat mig. Frigjorde mig, samtidigt som den fällde mig. Upp till himlen ner till avgrunden, på bara några ögonblick. 

Jag talade och orden tycktes aldrig ta slut. Jag talade ur hjärta och själ och hade jag kunnat hade jag slitit hjärtat ur brösten för att göra känslan ännu mer explosiv. När orden väl tystnade började ögon och händer tala, ibland smekande, ibland hårt greppande. Tårarna fick smeka kinderna och saltet i såren tog oss ännu djupare. Djupare i sorgen, i avgrunden, i kärleken, i avskedet, i varann, i slutet.

Sen blev allting mörkt. Jag minns knappt tiden efteråt. Jag minns enbart att du inte stod kvar, där du alltid stått. Jag minns att min hand av vana, trevade efter din hand, utan att finna den. Jag minns att din doft dröjde sig kvar så länge, att din närvaro var nästintill påtaglig. 

Jag minns att det högg till i bröstet då jag såg din kaffemugg på köksbordet, din tandborste i badrummet. Så små ting, förde mig tillbaka till den tid, då du kunde höra mina ord. Till den tid då du kunde torka mina tårar. Till en tid då rädsla inte existerade. 

Hur det gick till eller hur vi hamnade där är för mig en olöst gåta. 

Om vi hade talat med varann och hört varandra så kanske... 

 Kanske din doft fortfarande hade funnits kvar. 

Idag minns jag inte konturerna av dina vackra händer. 

To You

Jag skulle kunna låta dig gå, ge dig iväg på egen hand

kanske finna lyckan i en annan famn

kanske finna en annan melodi, kanske en tragedi

Kanske finna tröst i någon annans röst

kanske finna underlag för annat välbehag

Kanske finna sätt att knyta nya band

i någon annans hand 

Fast jag vet...

ingen skulle någonsin älska dig

mer än hjärtat bakom dessa ord

För trots att jag kan

du kan

söka dig till en annan plats

så stannar vi kvar... 

jag finner lyckan i din famn

Du är min melodi, min vackra tragedi

Du finner tröst, enbart, i min röst

vårt underlag är vårt välbehag

din hand i min hand

min i din

förevigat band

Jag vet

att inget hjärta, vars dessa ord är dedikerade till...

kan älska mig vackrare 

busstur i Istanbul

Han kan inte ha varit mer än åtta år. Det är sent på kvällen och det har regnat i flera timmar. Med tunna kläder och ett smutsrandigt ansikte stiger han på bussen. I handen har han ett paket med vattenflaskor och när han står på bussen första trappsteg frågar han trött men väldigt artigt om han får kliva på för att sälja lite vatten.

Han kliver in efter chaufförens tillåtelse och höjer rösten då han frågar om det är någon som vill köpa en flaska vatten. Hans röst ekar i den stillastående bussen och han får en och annan flaska såld. När han har gått längst bak i bussen vänder han sig om och går samma väg tillbaka.

Han stannar till och frågar mannen som sitter i sätet mittemot mitt om han vill köpa hans sista flaska vatten.

När mannen skakar lite lätt på huvudet, ändrar inte pojken en min. Han insisterar inte, suckar inte och verkar inte det minsta upprörd. Han nickar ett tack åt chauffören och kliver sedan av.

När bussen börjar rullar iväg, har pojken redn hunnit kliva på en annan buss, i hopp om att få den sista flaskan såld.

Flaskan säljer han för 2 kronor.

 

I min väska, har jag närmare 700 kronor i kontanter, som jag tog med mig, bara för att.. jag kanske skulle behöva pengar.

Sen ligger det en iphone i väskan, värd ett par tusenlappar. Och  en extra mobil, som jag har ett annat simkort i.

Där ligger mitt pass, som gör mig till en fri människa. Gränslös och berättigad till frihet.

Där ligger ett cigarettpaket för närmare 40 kronor som jag köper för att medvetet skynda på min död och förkorta mitt liv.

Där finns ett läppglans från juicytubes som jag ”unnade” mig själv för cirka 200 kronor.

Och så slängde jag ner mitt rouge och puder samt borstar till dessa, som kostat mig över 1000 kronor sammanlagt.

Juste, sen har jag ju ett visa kort som jag kan dra ut ytterligare ett par tusenlappar med om nöden kräver.

Pojken med vattenflaskorna ville ha 2 kronor.

Helt ärligt, om en krona faller ur min ficka när jag går.. är det ytterst sällan jag stannar upp för att ta upp den krona. Jag tänker ”äh” och fortsätter stressa till vart jag nu än är påväg.

Han ville ha två kronor.

Han tiggde inte två kronor. Han sålde vatten på flaska. För två kronor.

 

Jag gav honom inte. För det gör man ju inte. Man bara går förbi. Eller vänder bort blicken.

Jag vände bort blicken.

Där satt en flicka bredvid sin far. Rosenröda kinder och välborstat gyllenbrunt hår. Med handen inuti sin fars trygga hand.

Hon skrattade åt något som hennes far precis hade sagt och fick strax efteråt en chokladkaka som hennes far hade i väskan.

 

Jag är medveten om att det finns hundratusentals värre exempel än pojken med vattenflaskorna.

 

Men vart går det så jävla snett?

Pojkens föräldrar, hur tillåter dem pojken att på så sena kvällar vandra omrking och sälja vatten åt folk.

Har han ens föräldrar. Vad gör pojken när han kommer hem? Vem stoppar om honom om nätterna? Springer han omkring med pojkar i sin egen ålder och leker?

Kan han läsa? Eller skriva. Hur känns det för honom att veta, att nästan alla människor har det bättre än honom och att han lever ett fruktansvärt orättvist liv?

Vem gråter han ut hos? Gråter han?

Vem lyssnar på honom när han behöver tala.

Talar han?

Eller låter han, sin sorg, rinna ut på gatan tillsamans med regnet som tvättar bort smuts ur hans ansikte?

Låter han sina tårar blir ett med regndropparna

Låter han sitt hjärta banka i takt med stressade människors fotsteg i hopp om att hinna ikapp dem och få en flaska såld.

 

Vågar han drömma?

buurthday

Lustigt... när inte facebook påminner vännerna om födelsedagen, då jag inte längre använder facebook, var det inte många som kom ihåg att gratulera. 

Men desto mer uppskattade jag de som verkligen kom ihåg min dag. 

Tack till er underbara som gjorde denna dagen oförglömlig med enbart era samtal kors och tvärs över världen! Tack till er som gratulerade mig trots att ni befinner er på semestern. 

Tack världens underbaraste mor för frukost på sängen. Vilket vackert sätt att vakna på. 

Älskar er alla, one by one... Ni gör ju allting värt allting. 

1aGape

Justidag.

Jag vet ju med en säkerhet.. att allt det där snart kommer att bli verklighet. Det är visserligen redan en vacker verklighet och jag omfamnar vartenda vaket ögonblick, samtidigt som jag längtar efter sömnen då jag vet att drömmarna är nästintill lika vackra som det som är vaket. 

Vi har mycket att se fram emot fast vi stannar kvar i nuet för allt det sker även nu. Vi gräver oss djupare och djupare ner i varandra och lyfter varandra högre och högre. Vi svävar och faller och varje gång kittlar det lika fantastiskt som den första. 

Vi saknar ingenting, och vi längtar inte efter någonting. Och när vi väl får mer, blir mer, så håller vi i det så hårt och älskar med stunden. 

När vi har det som vackrast och inte tror att det kan bli vackrare, sitter vi där, stunden efter och låter tacksamheten färga vår omgivning av varandras färger, i de färger vi redan målat varandra med. 

Vi talar

Vi betraktar

Vi ler

Vi välsignar

Vi uppskattar

Vi älskar

Som om det vore för första gången

Utan ett förflutet som varnar oss och ber oss vara rädda om det som bultar i bröstet

Utan ett förnuft som ber oss att tänka steget före och betrygga framtiden

Vi älskar här och nu

Igår kommer ju aldrig åter

Morgondagen är vår gåva