Jag frågar mig själv om det verkligen är rätt...

att göra något bara för stunden, att falla för ögonblicket för att genast efteråt

resa sig

Jag frågar mig själv om det verkligen är rätt...

att låta omständigheter som talar emot bara rinna förbi, utan att ens ge dem utrymme...

att andas

Är det rätt att ta flera steg på den väg som aldrig leder vidare

Jag kan inte förneka att jag njuter av vandringen och jag fortsätter gärna vandra

Men rädslan för att en dag, ta ett steg för mycket, att en dag gå för långt.. bränner under huden

Kommer jag den dagen kunna spola tillbaka

Kan jag den dagen jag inte vill vandra mer vända mig om utan att tänka efter

utan att bränna de hjärtan som har vandrat med mig

Kan jag vända mig om och be Dig följa med, fast endast om vi vandrar tillsammans 

men aldrig för varandra 

Jag frågar mig själv om jag gör rätt

då jag njuter av dessa stulna ögonblick... då jag fångar stunden 

stunden som jag egentligen aldrig kommer att kalla för min

Får jag hålla den hand, som jag redan nu vet att jag en dag kommer att släppa

Är det okej om vi endast är just nunu

För att aldrig se tillbaka

imorgon?