Justidag.

Jag vet ju med en säkerhet.. att allt det där snart kommer att bli verklighet. Det är visserligen redan en vacker verklighet och jag omfamnar vartenda vaket ögonblick, samtidigt som jag längtar efter sömnen då jag vet att drömmarna är nästintill lika vackra som det som är vaket. 

Vi har mycket att se fram emot fast vi stannar kvar i nuet för allt det sker även nu. Vi gräver oss djupare och djupare ner i varandra och lyfter varandra högre och högre. Vi svävar och faller och varje gång kittlar det lika fantastiskt som den första. 

Vi saknar ingenting, och vi längtar inte efter någonting. Och när vi väl får mer, blir mer, så håller vi i det så hårt och älskar med stunden. 

När vi har det som vackrast och inte tror att det kan bli vackrare, sitter vi där, stunden efter och låter tacksamheten färga vår omgivning av varandras färger, i de färger vi redan målat varandra med. 

Vi talar

Vi betraktar

Vi ler

Vi välsignar

Vi uppskattar

Vi älskar

Som om det vore för första gången

Utan ett förflutet som varnar oss och ber oss vara rädda om det som bultar i bröstet

Utan ett förnuft som ber oss att tänka steget före och betrygga framtiden

Vi älskar här och nu

Igår kommer ju aldrig åter

Morgondagen är vår gåva