i rädsla för att förlora, grep jag istället tag i det jag kunde få
Jag kunde inte se mig utan dig, Men jag kunde aldrig känna, dig, med mig.
Därför talade jag. Rädslan om att förlora, som tidigare nästintill paralyserat mig. Frigjorde mig, samtidigt som den fällde mig. Upp till himlen ner till avgrunden, på bara några ögonblick.
Jag talade och orden tycktes aldrig ta slut. Jag talade ur hjärta och själ och hade jag kunnat hade jag slitit hjärtat ur brösten för att göra känslan ännu mer explosiv. När orden väl tystnade började ögon och händer tala, ibland smekande, ibland hårt greppande. Tårarna fick smeka kinderna och saltet i såren tog oss ännu djupare. Djupare i sorgen, i avgrunden, i kärleken, i avskedet, i varann, i slutet.
Sen blev allting mörkt. Jag minns knappt tiden efteråt. Jag minns enbart att du inte stod kvar, där du alltid stått. Jag minns att min hand av vana, trevade efter din hand, utan att finna den. Jag minns att din doft dröjde sig kvar så länge, att din närvaro var nästintill påtaglig.
Jag minns att det högg till i bröstet då jag såg din kaffemugg på köksbordet, din tandborste i badrummet. Så små ting, förde mig tillbaka till den tid, då du kunde höra mina ord. Till den tid då du kunde torka mina tårar. Till en tid då rädsla inte existerade.
Hur det gick till eller hur vi hamnade där är för mig en olöst gåta.
Om vi hade talat med varann och hört varandra så kanske...
Kanske din doft fortfarande hade funnits kvar.
Idag minns jag inte konturerna av dina vackra händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar