Jag och min vän verkligheten.

Okej. 

Då var dagen kommen. Dagen då insikten slog mig som en lavett i ansiktet då jag befann mig i ett något sömndrucket tillstånd. 

En klump i magen varje gång jag kom att tänka på det, vilket var ungefär tjugosju gånger i sekunden, lidelsen var ju rentav fysisk. Symptomen fanns där och en läkare hade enkelt kunnat diktera precis vart mina smärtor satt. 

Magsmärtor, andningssvårigheter, hjärtklappning. Ah, mitt arma hjärta... Så det kämpade för att lyckas få mig att orka. En dag till, en timme till. 

Andas ut för att andas in, och så om igen. 

Livet med klockan tickade på och tog ingen som helst notis om mig, där jag hade ett uppehåll. Från mig själv, min omgivning och rentutav livet. 

Frågorna jag ställde inuti mitt huvud spann runt runt och blev endast besvarade med fler frågor. Jag ville så väl, det var ju så bra. Vi skulle ju.Vi skulle ju. juuuuu Han.sa.ju.allt.det.där.vackra. 

Det.skulle.ju.vara.för.jävla.alltid! 

Så kom slaget. Lavetten. Från vem eller vad vet jag inte. Men aldrig har en lavett varit mer välkommen. 

För

Det handlade ju aldrig om vad vi hade sagt. 

Jag älskar dig.Jag dig.Du är det bästa som hänt mig. Jag vill leva mitt liv med dig. Du och Jag. Älskade,älskade,älskade människa. 

Det handlade ju aldrig om vad som skulle ske. 

Vi skaffar hundra barn. Vi köper ett vitt hus med en turkos dörr. Vi flyr till varmare breddgrader när vi blir skruttiga. Vi lovar och svär hederligt på att alltid älska varandra, aldrig någon annan, för Vi är ju ämnade att vara vi. 

Utan 

Det handlade ju om allt det som faktiskt var just nu. Nu. 

Aldrig igår och aldrig imorgon. 

Verkligheten bevittnade om att vi inte längre var ett vi och det vi hade sagt, menade vi ju när vi sa allt det vackra,jag älskar dig förevigt, vår förevigt, varade ju endast...tills förevigt tog slut. Vi är ju inte vi just nu, så morgondagen med alla dess löften kommer ju aldrig att infinna sig. 

Jag reste mig upp och höll handen på min min varma kind. 

Jag är inte den krigare, som krigar för något som skedde i det förflutna i hopp om att få fred när det redan råder fred. 

Jag bestämmer mig för att sluta kriga mor verkligheten med det förflutna och framtiden som mina allierade. 

Vi sluter fred. 

Jag och min vän verkligheten.