Love Life

Jag kände inte igen platsen vi befann oss på, inte heller kände jag igen alla dessa människor som passerade oss. Allting var främmande och jag visste att jag aldrig hade befunnit mig där förut, inte fysiskt och aldrig heller psykiskt. 

Den människa som vandrade bredvid mig var inte heller någon jag kände, trots det så var jag lyckligare än jag någonsin varit bredvid honom. 

Vi talade om händelser ur det förflutna och med entusiasm i själen talade vi om allt det som skulle komma att hända. Vi smed planer inför framtiden som inkluderade oss bägge, trots att jag inte ens visste vem han var, visste jag, att han var den jag skulle spendera mitt liv ihop med. 

En trygg känsla som jag inte kunde minnas när den fötts, eller ens hur, var så påtaglig att vi nästan kunde röra vid den.  

Vi såg ut över havet, hans fingrar ihopflätade med mina, och tog ett djupt andetag. Vi visste att vi nått den plats, där vi bägge funnit vår sinnesfrid. 

Trots det faktum att människan bredvid mig var en främling, så visste jag så mycket om honom. Jag kunde blunda och inför min inre syn se hur han log när han var nyvaken, hur hans röst förändrades då han var upprörd. Jag visste hur hans läppar smakade och jag hade känt igen hans doft, på flera mils avstånd. 

När solen långsamt föll ner över horisonten, kände jag en tacksamhet som spred sig genom hela kroppen. Aldrig hade jag varit lyckligare. 

När jag öppnade ögonen kände jag istället förvirringen sprida sig. Framför mig fanns inget hav, bredvid mig fanns inte Han. 

Det var underbart att vakna, för idag är min verklighet vackrare än mina drömmar. Även denna dröm. 

Även i vaket tillstånd, fann jag den enorma tacksamhetskänslan i själen. 

Jag kunde inte annat än le. 

Tack Livet.