H.A
2008-07-11
stoltare
har jag aldrig varit
kärlek
fredag 11 juli 2008
längesedan...
Jag grät av lycka...
Jag kände hur lyckan färgade min omgivning i barnsliga färger...
jag log med hela hjärta och själ...
jag tackade min skapare för att jag fick uppleva, även detta...
jag tog ett djupt andetag och var nyfiken på nästa...
Jag fick en dröm besannad på detta vis...
jag kände hur jag älskar
på ett sätt som nästan är påtagligt
på ett så att det nästan gör ont
på ett sätt, som aldrig får mig att tvivla
Jag skulle gå över lik, för att bevisa detta...
Det var längesen...
sömnen inte ville infinna sig
eftersom den kände sig så utanför och utstött
alla andra känslor
hade övertaget
I min slutna hand håller jag hårt i den hemlighet jag en dag ska viska i ditt öra
I min slutna hand ligger den framtid jag en dag ska besanna
I min slutna hand ligger det jag aldrig låter någon annan få vittna
När jag en dag öppnar min slutna hand, var då redo att fläta ihop dina fingrar i mina
Jag skulle gå över lik... för att bevisa för dig....
den hemlighet
som jag besitter
den sanning
som snart ska infinna sig...
onsdag 9 juli 2008
I'll be here for a while
I keep desertin' through the rain
My existence feels so in vain
I shake n' shiver when I hear your name
wish we could run away
Could Touch the stars float away
It was ment to be u and me
Baby lets kiss the sky
i den tillvaro som idag utåt sett kan verka så grå och dyster, så kaotisk och olidlig... finner jag ändå min trygga famn.
Jag finner mot alla odds, en lugn oas där jag vågar andas ut, där jag vågar ta steget ut och tala högt. Ibland skrika och tillochmed ibland slå. Du ger mig tillåtelse att få säga precis det jag känner för, även om du som lyssnare vet, att mina ord skär genom luften och sårar. Du är mitt bollplank som jag får slänga all skit på. Och inte en enda gång, klagar du. Inte en enda gång ber du mig att sluta. Inte en enda gång håller du hårt i mina händer då jag knyter mina nävar som hotar att slå allt de kommer åt.
Jag tar dig för givet..jag tar för givet att du alltid kommer att stå vid min sida och lyssna då jag skriker. Jag tar för givet att du hjälper mig att bära min börda, när jag ger upp.
Jag tar för givet att du ger mig hopp, då allt mitt har övergett mig.
Du ifrågasätter aldrig mina motiv, du ifrågasätter aldrig någonting jag gör. Du bara finns där.
Och försäkrar mig att du för evigt kommer att vara min trygga famn.
Du låter mig springa iväg, för att du vet att jag hittar hem igen.
Du låter mig skrika, för du vet att min röst en dag inte orkar mer.
Du låter mig gråta, du vet att jag en dag finner lyckan igen.
Du låter mig vara rädd, för du vet ju att jag finner mitt mod igen.
Du låter mig aldrig bli sårad, för du vet ju att jag litar på dig.
En dag...
ska jag dränka dig, i den tacksamhet, jag känner inför dig.
En dag... ska jag ge dig allt det som ligger i min makt.
Allt det vackra som du förtjänar.
Ha tålamod..bara en liten stund till.
Ett litet ögonblick...
Jag finner mot alla odds, en lugn oas där jag vågar andas ut, där jag vågar ta steget ut och tala högt. Ibland skrika och tillochmed ibland slå. Du ger mig tillåtelse att få säga precis det jag känner för, även om du som lyssnare vet, att mina ord skär genom luften och sårar. Du är mitt bollplank som jag får slänga all skit på. Och inte en enda gång, klagar du. Inte en enda gång ber du mig att sluta. Inte en enda gång håller du hårt i mina händer då jag knyter mina nävar som hotar att slå allt de kommer åt.
Jag tar dig för givet..jag tar för givet att du alltid kommer att stå vid min sida och lyssna då jag skriker. Jag tar för givet att du hjälper mig att bära min börda, när jag ger upp.
Jag tar för givet att du ger mig hopp, då allt mitt har övergett mig.
Du ifrågasätter aldrig mina motiv, du ifrågasätter aldrig någonting jag gör. Du bara finns där.
Och försäkrar mig att du för evigt kommer att vara min trygga famn.
Du låter mig springa iväg, för att du vet att jag hittar hem igen.
Du låter mig skrika, för du vet att min röst en dag inte orkar mer.
Du låter mig gråta, du vet att jag en dag finner lyckan igen.
Du låter mig vara rädd, för du vet ju att jag finner mitt mod igen.
Du låter mig aldrig bli sårad, för du vet ju att jag litar på dig.
En dag...
ska jag dränka dig, i den tacksamhet, jag känner inför dig.
En dag... ska jag ge dig allt det som ligger i min makt.
Allt det vackra som du förtjänar.
Ha tålamod..bara en liten stund till.
Ett litet ögonblick...
måndag 7 juli 2008
utan att vända mig om sprang jag
inte en enda gång såg jag tillbaka
med blicken fäst vid det lilla otydliga långt där
sprang jag utan att vända mig om
viskandes skrek rösterna om att jag skulle vända mig om
anklagande, dömande, beordrande
viskade skuggorna att jag skulle vända mig om
hur kunde jag springa ifrån livet
utan att vända mig om
När orken tillsammans med viljan lämnade mig
stannade jag upp
utan att vända mig om
rösterna hade nu börjat avta, hade de kanske
äntligen gett upp, eller förstått
att jag var tvungen att fly
kanske hade jag slutat höra
lyssna
försöka förstå
Nu står jag still och vågar vända mig om
vågar se det jag en gång flydde från i vitögat
utan att bli berörd
nu är det förgångna återigen välkomnat
Jag vågar möta dig
och aldrig någonsin kan du få mig
att återigen fly
utan att vända mig om
Den värld som du en gång fick i gungning
är i dag så still, stå stabil och så trygg
aldrig mer
kan du få mig att fly
utan att vända mig om
inte en enda gång såg jag tillbaka
med blicken fäst vid det lilla otydliga långt där
sprang jag utan att vända mig om
viskandes skrek rösterna om att jag skulle vända mig om
anklagande, dömande, beordrande
viskade skuggorna att jag skulle vända mig om
hur kunde jag springa ifrån livet
utan att vända mig om
När orken tillsammans med viljan lämnade mig
stannade jag upp
utan att vända mig om
rösterna hade nu börjat avta, hade de kanske
äntligen gett upp, eller förstått
att jag var tvungen att fly
kanske hade jag slutat höra
lyssna
försöka förstå
Nu står jag still och vågar vända mig om
vågar se det jag en gång flydde från i vitögat
utan att bli berörd
nu är det förgångna återigen välkomnat
Jag vågar möta dig
och aldrig någonsin kan du få mig
att återigen fly
utan att vända mig om
Den värld som du en gång fick i gungning
är i dag så still, stå stabil och så trygg
aldrig mer
kan du få mig att fly
utan att vända mig om
tid...
Det var verkligen riktigt längesen, som tankarna fick flyta ner på dessa rader. Det finns mycket som borde ha skrivits ner för den senaste tidens händelser har minst av allt varit händelselösa. Kanske har jag på ett omedvetet plan,låtit bli att skriva ner dem i hopp om att det inte var på riktigt, i hopp om att inte föreviga en händelse genom att inte skriva ner den.
Jag är osäker på om jag själv har insett på vilket sätt de senaste dagarna har påverkat mig. Det lär väl tiden utvisa, den tid som alla verkar vänta på. Den tid som alla verkar sätta hoppet till och förvänta sig att den ska förändra allt. Allt ska bli bra, ge det bara lite tid. Förlåt, men jag vill nog för en gångs skull ta saken i egna händer och springa ifrån tiden för att på egen hand göra allting bra igen. Jag har uppenbarligen inte tiden på min sida, och samarbetar den inte med mig, tänker jag verkligen inte be den göra det.
Jag vägrar låta mig själv, sitta här och invänta någonting som kanske inte händer. Jag litar inte på att tiden ska förändra något jag själv aldrig lyckats förändra, svårt att tro att tiden skulle göra något som inte ens den egna viljan lyckat göra.
Jag har alla förutsättningar för att göra det jag vill. Om det ändå räckte med min vilja. För första gången på flera år, har yttre faktorer fått mig off-track och det har varit svårt att ta sig tillbaka igen. Kanske för att jag hade garden nere och inte alls förväntade mig denna brutalväckning tillbaka till den verklighet som var min verklighet för så längesedan.
Jag är snart tillbaka på rätt spår igen, men besvikelsen över att ens ha hamnat där jag är idag, är stor. Jag hade ju lärt mig så mycket och blivit så mycket starkare...
Jag har alltid förundrats över hur människor kan påverka varandra på detta sätt. På gott och ont. För att ena stunden lyfta dig och låta dig beskåda moln till att ena stunden lura med dig till avgrunden och låta elden bränna.
Det är ingen hemlighet, att livet är orättvist och att det aldrig finns några garantier. Trots det faktum, blir jag faktiskt lika besviken och förvånad varje gång.
Varje gång något så oväntat händer, då någon du ständigt berört stjärnorna med plötsligt drar ner dig i mörkret.
Varje gång någon du förlagt hela din tillit till, plötsligt inte längre är den, du så innerligt valde att dela drömmar med
Det är i dessa stunder, då hela ens tillvaro ifrågasätts och prövas av en högra makt som jag återigen får bevisat vilka faktorer det är som fortfarande får mig att hålla huvudet högt och fortsätta.
Det är i dessa stunder då dessa själar som en gång omfamnat mig, återigen ovillkorligt omfamnar, utan att kräva något åter.
Det är dessa stunder då hela världen rasar på mina axlar som jag vet, att jag kan ligga kvar och att änglar kommer och ställer allt till rätta igen.
Jag vill väl, Jag ville väl, Jag kommer alltid att vilja väl, även om jag inte alltid vet vad som är bäst för varken dig eller mig, vill jag aldrig göra dig illa.
Jag kan inte låta någon annan göra dig illa, utan att stå upp för dig och ta ställning. Jag vet ju att du inte orkar ta ställning nu. Jag vet ju att du inte vågar.
Vet du att jag finns här? Vet du att jag utan minsta tvivel skulle offra mitt liv för dig, om det hade krävts? Vet du att jag får svårt att andas vid tanken av att någonting skulle hända dig?
Vet du att du är den själ, den trygghet, den kärlek, den människa som förtjänar så mycket mer än vad du någonsin blivit tilldelad.
Allting kommer att bli bra. Men idag, tänker jag inte vänta på att tiden agerar i mitt eller ditt ställe. Jag vägrar låta tiden läka något sår, jag vägrar låta tiden avgöra.
Låt istället mig agera i ditt ställe då du inte orkar. Låt mig få vårda dig och läka dina sår, låt mig få vara din trygghet. Låt oss tillsammans avgöra, vad framtiden har att ge oss.
Låt oss få drunkna i trygghet, låt oss leva i en skyddad atmosfär där ingen kan skada dig. Låt oss blunda och hoppas att allt det vi önskar att vi aldrig såg, försvinner. Låt oss slå dövörat till och hoppas på att det i aldrig hörde, blir till ett oändligt brus. Låt oss försvinna i kärlek och hoppas på att det vi aldrig önskar att vi fick uppleva, försvinner likt en mardröm då vi öppnar våra ögon inför en ny morgon.
Allt blir bra, låt mig få ta dig till din trygga ö.
Låt mig få finnas där...
Jag är osäker på om jag själv har insett på vilket sätt de senaste dagarna har påverkat mig. Det lär väl tiden utvisa, den tid som alla verkar vänta på. Den tid som alla verkar sätta hoppet till och förvänta sig att den ska förändra allt. Allt ska bli bra, ge det bara lite tid. Förlåt, men jag vill nog för en gångs skull ta saken i egna händer och springa ifrån tiden för att på egen hand göra allting bra igen. Jag har uppenbarligen inte tiden på min sida, och samarbetar den inte med mig, tänker jag verkligen inte be den göra det.
Jag vägrar låta mig själv, sitta här och invänta någonting som kanske inte händer. Jag litar inte på att tiden ska förändra något jag själv aldrig lyckats förändra, svårt att tro att tiden skulle göra något som inte ens den egna viljan lyckat göra.
Jag har alla förutsättningar för att göra det jag vill. Om det ändå räckte med min vilja. För första gången på flera år, har yttre faktorer fått mig off-track och det har varit svårt att ta sig tillbaka igen. Kanske för att jag hade garden nere och inte alls förväntade mig denna brutalväckning tillbaka till den verklighet som var min verklighet för så längesedan.
Jag är snart tillbaka på rätt spår igen, men besvikelsen över att ens ha hamnat där jag är idag, är stor. Jag hade ju lärt mig så mycket och blivit så mycket starkare...
Jag har alltid förundrats över hur människor kan påverka varandra på detta sätt. På gott och ont. För att ena stunden lyfta dig och låta dig beskåda moln till att ena stunden lura med dig till avgrunden och låta elden bränna.
Det är ingen hemlighet, att livet är orättvist och att det aldrig finns några garantier. Trots det faktum, blir jag faktiskt lika besviken och förvånad varje gång.
Varje gång något så oväntat händer, då någon du ständigt berört stjärnorna med plötsligt drar ner dig i mörkret.
Varje gång någon du förlagt hela din tillit till, plötsligt inte längre är den, du så innerligt valde att dela drömmar med
Det är i dessa stunder, då hela ens tillvaro ifrågasätts och prövas av en högra makt som jag återigen får bevisat vilka faktorer det är som fortfarande får mig att hålla huvudet högt och fortsätta.
Det är i dessa stunder då dessa själar som en gång omfamnat mig, återigen ovillkorligt omfamnar, utan att kräva något åter.
Det är dessa stunder då hela världen rasar på mina axlar som jag vet, att jag kan ligga kvar och att änglar kommer och ställer allt till rätta igen.
Jag vill väl, Jag ville väl, Jag kommer alltid att vilja väl, även om jag inte alltid vet vad som är bäst för varken dig eller mig, vill jag aldrig göra dig illa.
Jag kan inte låta någon annan göra dig illa, utan att stå upp för dig och ta ställning. Jag vet ju att du inte orkar ta ställning nu. Jag vet ju att du inte vågar.
Vet du att jag finns här? Vet du att jag utan minsta tvivel skulle offra mitt liv för dig, om det hade krävts? Vet du att jag får svårt att andas vid tanken av att någonting skulle hända dig?
Vet du att du är den själ, den trygghet, den kärlek, den människa som förtjänar så mycket mer än vad du någonsin blivit tilldelad.
Allting kommer att bli bra. Men idag, tänker jag inte vänta på att tiden agerar i mitt eller ditt ställe. Jag vägrar låta tiden läka något sår, jag vägrar låta tiden avgöra.
Låt istället mig agera i ditt ställe då du inte orkar. Låt mig få vårda dig och läka dina sår, låt mig få vara din trygghet. Låt oss tillsammans avgöra, vad framtiden har att ge oss.
Låt oss få drunkna i trygghet, låt oss leva i en skyddad atmosfär där ingen kan skada dig. Låt oss blunda och hoppas att allt det vi önskar att vi aldrig såg, försvinner. Låt oss slå dövörat till och hoppas på att det i aldrig hörde, blir till ett oändligt brus. Låt oss försvinna i kärlek och hoppas på att det vi aldrig önskar att vi fick uppleva, försvinner likt en mardröm då vi öppnar våra ögon inför en ny morgon.
Allt blir bra, låt mig få ta dig till din trygga ö.
Låt mig få finnas där...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
