i den tillvaro som idag utåt sett kan verka så grå och dyster, så kaotisk och olidlig... finner jag ändå min trygga famn.
Jag finner mot alla odds, en lugn oas där jag vågar andas ut, där jag vågar ta steget ut och tala högt. Ibland skrika och tillochmed ibland slå. Du ger mig tillåtelse att få säga precis det jag känner för, även om du som lyssnare vet, att mina ord skär genom luften och sårar. Du är mitt bollplank som jag får slänga all skit på. Och inte en enda gång, klagar du. Inte en enda gång ber du mig att sluta. Inte en enda gång håller du hårt i mina händer då jag knyter mina nävar som hotar att slå allt de kommer åt.
Jag tar dig för givet..jag tar för givet att du alltid kommer att stå vid min sida och lyssna då jag skriker. Jag tar för givet att du hjälper mig att bära min börda, när jag ger upp.
Jag tar för givet att du ger mig hopp, då allt mitt har övergett mig.
Du ifrågasätter aldrig mina motiv, du ifrågasätter aldrig någonting jag gör. Du bara finns där.
Och försäkrar mig att du för evigt kommer att vara min trygga famn.
Du låter mig springa iväg, för att du vet att jag hittar hem igen.
Du låter mig skrika, för du vet att min röst en dag inte orkar mer.
Du låter mig gråta, du vet att jag en dag finner lyckan igen.
Du låter mig vara rädd, för du vet ju att jag finner mitt mod igen.
Du låter mig aldrig bli sårad, för du vet ju att jag litar på dig.

En dag...
ska jag dränka dig, i den tacksamhet, jag känner inför dig.
En dag... ska jag ge dig allt det som ligger i min makt.
Allt det vackra som du förtjänar.
Ha tålamod..bara en liten stund till.
Ett litet ögonblick...