utan att vända mig om sprang jag
inte en enda gång såg jag tillbaka
med blicken fäst vid det lilla otydliga långt där
sprang jag utan att vända mig om
viskandes skrek rösterna om att jag skulle vända mig om
anklagande, dömande, beordrande
viskade skuggorna att jag skulle vända mig om
hur kunde jag springa ifrån livet
utan att vända mig om
När orken tillsammans med viljan lämnade mig
stannade jag upp
utan att vända mig om
rösterna hade nu börjat avta, hade de kanske
äntligen gett upp, eller förstått
att jag var tvungen att fly
kanske hade jag slutat höra
lyssna
försöka förstå
Nu står jag still och vågar vända mig om
vågar se det jag en gång flydde från i vitögat
utan att bli berörd
nu är det förgångna återigen välkomnat
Jag vågar möta dig
och aldrig någonsin kan du få mig
att återigen fly
utan att vända mig om
Den värld som du en gång fick i gungning
är i dag så still, stå stabil och så trygg
aldrig mer
kan du få mig att fly
utan att vända mig om