så vacker där han går...

Jag tycker han är så vacker där han går...

Jag menar inte ytan som min blick vilar på

utan allt det han är och allt han en gång varit

nyfiken på vad han en dag blir...

Jag följer hans steg försiktigt där han går..

vandrar bredvid, bakom, ibland framför...

om den dagen någonsin inträffar

vandrar jag åt honom

lyfter honom

lyfter hans bördor

ser till att hans andetag blir lätta

då det blir för tungt för att andas

in

han är så vacker där han går...

hans själ är färgad med nyanser världen aldrig fått skåda

han talar om lycka, glädje, vänlighet

aldrig möter han ett hinder som får honom att sluta vandra

jag andas in honom och håller andan en stund

håller andan

håller om

håller av

håller in

känslor

som ibland läcker

ut...

Han är så vacker där han går...

ibland stannar han upp

ser upp

men aldrig

ger han upp

på avstånd betraktar jag honom där han går...

tacksam över att jag lyckas se

skönheten under skönhetens yta

tacksam över att jag lyckas se

nyanser, världen aldrig tidigare fått skåda

han är så vacker där han går...