been there

and learned that! Allt som händer har en mening, på gott och ont. Jag uppskattar verkligen det faktum att allting i mitt liv, varenda steg som hittills har tagits, har haft ett syfte. Även om det för stunden kan vara svårt och jobbigt, har det alltid resulterat i något givande. Det ger mig styrka att jag idag, kan se tillbaka på det som jag för ett år sedan, tre år sedan, fem år sedan, trodde skulle knäcka mig och inse att det bara ledde mig in på nya vägar som vidgade mina vyer inför något nytt. Även i de stunder då bördan har varit tung att bära, har jag ständigt haft i mitt medvetande att det är något som jag i framtiden kan använda som erfarenhet. Det finns ingenting i livet jag ångrar. Det finns ingen händelse, inget möte, ingen relation, inget alls som jag hade velat göra ogjort. Alla minnen lever kvar och jag vet att allting har lett till erfarenhet som har gjort mig till den människa jag är idag. Den människa som jag idag är väldigt stolt över. Alla ni som har haft en inverkan i mitt liv, alla ni som en gång har delat ett leende med mig. Tack. Tack för att ni finns i min vardag, mitt förflutna och i min framtid.

B.G

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka om dig som jag gör, älska dig som jag gör idag då jag såg dig första gången. Du hade attityd likt ingen annan och ingenting av det du gjort eller sa tilltalade mig. Jag såg dig då och då, här och där och det enda jag kunde tycka om dig, var att du var för kaxig för ditt eget bästa. Jag minns inte vart det vände. Jag minns inte när och hur eller var jag började känna annorlunda gentemot dig. Ett stark minne är dock när du var inkluderad i den kväll där alla mina vänner från olika håll och kanter för första gången skulle träffa varandra. Jag minns att jag satt bredvid dig hela kvällen och det var underbart. Det tog ingen tid alls, från att vara en total främling som jag verkligen ogillade kom du att bli mig så nära. Någon jag kunde visa mig svag inför, utan att behöva hålla inne med saker. Det var din hand jag ville hålla när saker och ting blev jobbiga, det var med dig jag spenderade timmar efter timmar som endast bestod av tankestimuli. Du fanns där och lyssnade, du fanns där och stöttade. När som helst. Du fanns där. Det finns en speciell natt då sömnen fattades oss, vi talade om allt och inget och vi talade om oss. Du såg det ingen annan människa hade sett hos mig. Du uppskattade de små tingen hos mig som jag inte ens själv visste om att jag hade. Du öppnade dig för mig, tog mig in i din värld och lät mig se allt ur ditt perspektiv. Jag älskade det, och när jag minns tillbaka idag, älskar jag det ännu mer. Jag önskar att jag kunde ta mig tillbaka till den natten, och bara få höra dig tala återigen. Du har berört mitt liv, min själ, mitt leende som få människor lyckats göra. Livet hann ikapp oss och ödet delade på oss. Nu är du långt därborta, och jag lång härborta. Men du är mig nära. Saknar din närvaro. Saknar Dig. Jag längtar efter den dag, då du och jag vandrar sida vid sida igen, och talar om allt som har hänt sedan sist våra sinnen och hjärtan delade en sådan vacker stund. You mean the world to me soulmate!

Now back he came

With the same type game

Hur kan du vara så ignorant. Vet du inte om, att det var du som lärde mig. Du visade mig vilka steg jag bör ta. Hur kan du nu tro att jag kommer göra det igen? Samma spår om och om igen som en repad skiva, med en öronbedövande melodi. Det var ju du som lärde mig att blunda för det där, och öppna ögonen för det här. Jag tot till mig allt du lärde mig och det lever kvar än idag. Jag frågade mig själv, hur jag skulle gå vidare på denna stig, utan dig som min vägvisare och din närvaro saknades mig. Du fattades mig. Men allt du sade, och allt du gjorde gav mig kraft att fortsätta. Och idag existerade du inte. Du fyllde ingen funktion.

Now Back He Came, With The Same Type Game

Det var ju du som lärde mig med samma anda som livets hårda skola lärt dig. Du var min mystiska mästare som viskade hemligheter i natten. Jag lärde ju från dig. Jag trodde ju på dig. Du kan inte ha trott på dig själv. Du måste ha tvivlat länge på din egna förmåga eftersom du idag, försöker leka lite med mitt förstånd. Försöker virra bort mig från mitt stabila jag. Du var den bästa av dem alla. Hur kan du för en sekund tro, att jag skulle avvika från det som just Du har predikat om för Mig? Jag svor heligt att alltid leva som Du lärde, som Jag lärde. Vilket jag har gjort och tänker fortsätta att göra.

Now Back He Came, With The Same Type Game

Andra har försökt att lära mig. Visa mig en glimt av den väg, som du öppnade mina ögon för, för så längesen. De förstår nog inte att mästaren redan har kommit och gått. Begravd i mitt minne. Du lärde mig att leka på mina egna vilkor, idag försöker du få mig att spendera några få sekunder med dig. Som försvann under jord efter att ditt uppdrag var slutfört. När du försvann, letade jag. När jag inte fann dig, mindes jag dina ord om att det du söker alltid kommer tillbaka. Då du inte söker. Jag gav upp sökandet och visst kom du tillbaka.

Now Back He Came, With The Same Type Game

Jag vet att du läser dessa rader. Jag vet att du ständigt läst, och ständigt varit nyfiken på vad det rör sig om. Kan det bli tydligare än så här för dig? Du är en skugga ur det förflutna som aldrig någonsin kommer att kunna ta plats igen. Aldrig någonsin kommer jag att se upp till dig och beundra dig. Du fattas inte mig. Jag fattas Dig. Åh min mästare. Vart fanns du när jag längtade efter dig. Jag vet att du hörde mina viskningar. Idag, finns det någon som hör mina viskningar, innan de ens är uttalade. Idag finns där en själ, som finns där.

Och vet du vad. He Came Back, Without The Same Type Game. Han är där, men aldrig någonsin på samma grunder som du. Jag vet att du betvivlar det, men jag vet och min vetskap räcker. Han håller den hand, du släppte...

Det är okej, du kan dra dig tillbaka till underjorden igen. Den här gången letar jag inte utan pustar ut, över att du inte längre finns.

just to get by

This morning, I woke up
Feeling brand new and I jumped up
Feeling my high's, and my low's
In my soul, and my goals

Some people cry, and some people try
When, the people decide, to keep a disguise
Can't see they eyes, see the evil inside
But there's people you find
Strong or feeble in mind, I stay readin the signs

det man inte vet...

you know the rest.
Jag ville inte veta. Jag ville inte bli indragen. Jag ville blunda för sanningen men sanningen kom ikapp mig och gav mig en lavett som ledde till en stark brutalväckning. Fan så jag hatar brutalväckningar. Varför fick jag inte blunda, jag mådde bra utav att inte veta och dessa sanningar behövde inte nå mig, behövde inte väcka mig. Varför väcka något som sover, så oskyldigt med hopp om att bra få vara trygg i sin egen ovisshet. Ignorance is a bliss.
Det lugn som hade lagt sig brusade så fort upp till en kraftig storm. Helvete, återigen sitter jag här efteråt och försöker reda ut allt det trassliga. Varför var jag tvungen att få veta. Vem ansåg att jag behövde få veta det här. Varför var du så egoistisk att du enbart för att mätta din egen nyfikenhet talade om för mig, det som jag så länge bävat över att få höra. Ditt svin.
Hade jag velat veta, hade jag själv sökt efter svar. Jag hade så enkelt kunna nå denna sanning, dessa svar. Men jag valde att låta bli. Jag valde att backa undan från scenen och endast låta tiden tala i mitt ställe. Då kommer du in, din jäkla bi-roll och leker huvudroll. Regisserar ditt egna drama och gör mig till en medverkare. Fan. Kunde inte det fått vara mitt eget beslut. Varförihelvete var du tvungen att dra in mig i din kaotiska vardag. Vill du ha drama, skulle jag kunna hänvisa dig till en mängd olika individer i min närhet som andas enbart för the sake of drama. Men jag, som ständigt sprungit ifrån det, sprangs nu ikapp.
Med andan i halsen ber jag dig nu att backa undan och sluta dra in mig i ditt liv. Jag vill inte höra, jag vill inte veta, jag vill inte se. Försvinn, ta ditt drama med dig och låt mig få vara ifred.
Hater, yes indeed.

blablablaaaaa!!

En helg med tid för eftertanke, en helg med tid för annat än rutiner. Så resultatet med eftertanke? Mer förvirring än innan jag började. Det är nog dags att sluta tänka efter och kanske bara agera. Inte tänka för långt framåt utan bara ta tiden som utspelas nu i akt. Ibland vill jag mer än vad jag borde vilja och ofta så vill jag inte det som kanske hade varit bättre för mig. Jag låter ofta händelser passera förbi utan att reflektera över vad som egentligen har hänt. Det jag väljer att utvärdera är oftast det som är meningslöst och inte ger något i slutändan. Jag följer en osynlig rutin, något jag själv förutbestämt " så här borde det vara". Hur vet jag detta i förtid? Think outside the box heter det, vilket jag trott att jag faktiskt har gjort. Men icke! Jag har levt på en minimal yta inuti denna box och ansett att jag faktiskt lever ut på ett sätt som jag borde göra. Nej. Nu i efterhand vet jag att jag har sönderanalyserat, sönderkonverserat, dödat så mycket i förtid med förebyggande syfte. Förebyggande syfte. Hade jag ens varit i närheten av att ta varje sekund i akt hade jag nog bara levt, utan eftertanke.
Eftertanke i all ära gällande studier, framtid och ansvarstagande jag är tvungen till idag. Men utöver det. Jag är seriös i mina studier, spenderar timmar på att ta ansvar, göra mitt bästa över att trygga min kommande framtid. Men utöver det. Utöver all den seriösa tid, borde jag egentligen bara vara. Vara någon utan förpliktelser enbart till mig själv. Analyser, som endast leder till mer huvudvärk. Varför, när, hur, borde det vara så här, vill jag ha det så häv, men om jag gjorde så här eller så där, hur hade det varit då? Fyfan, att jag har orkat med mig själv, att någon annan har orkat med mig . Kanske har jag äntligen kommit till insikt att jag faktiskt har överdramatiserat så mycket. Jag dramaqueen? Ja faktiskt.
Jag har tagit ett litet steg, men i tankarna har jag sprungit iväg till slutet, innan jag ens har kommit halvvägs. Jag tänker ut slutet innan jag ens själv hunnit förstå, att detta är något nytt. istället för att avnjuta de rutiner jag har i mitt liv nu, har jag ständigt tänk på, hur det kommer vara sen. " I längden" Fuck längden. Hela livet går ut på att tänka på den här jävla " I längden" filosofin. Tänka långsiktigt, tänka ansvarsfullt, tänka vuxet. Nej jag vill inte vara där än. Jag vill tabba mig och göra bort mig. Återigen, är det hjärtat och intellektet som inte samarbetar. Från och med nu får de börja göra det.
Nu får jag börja lära mig att skita i vissa saker. Vissa händelser, vissa människor, vissa åsikter.
Sluta ödsla tid, på något jag egentligen inte vill ödsla tid på men gör pga omtanke, för att inte vara elak eller känslokall.
Hey, jag kanske är känslokall ibland, jag kanske skiter i dig och dig och dig ibland.
Detta är dagens, månadens om inte årets ordbajseriblogg. Enjoy it.

Baldercitat
student - " Tränger du dig i kön?"
Balder - " Vadå, ska du blogga om det?"

first...

Imagine kissing her the first time

Imagine that first kiss being the last first kiss

Imagine those lips to be yours for ever

The lips that will be telling you

Honey I love you

Those same lips one day will be telling you

Honey I do

Those same lips

Will kiss your forehead

In sickness and in health

Telling you that she always will be there

Standing beside you

Trough the stormiest weather

Imagine those lips

Bringing you so much joy

Telling you

You’re about to be a father

Just imagine

The lips of a woman

Telling you

The worlds

forever changing your life

The ecco of her voice in your mind

Imagine

Varför är alltid det som är först i våra liv så uppmärksammat. Det vi inte minns, talas det så väl om. Det första klivet vi tog, vårt första ord... Sedan första dagen i skolan.. första tanden som lossnade. Det vi väl minns tillbaka är den första kyssen, den första kärleken. Allting som var det första minns vi, vi ler tillbaka och minns och vi lägger vikt vid dessa stunder. Jag kanske inte ska generalisera så utan istället skriva Jag, för jag vet trots allt inte om detta är något som alla ser tillbaka på. Back on nostaliga lane. Det finns "förstan" i mitt liv som ännu inte inträffat, och det finns "förstan" som jag helst inte vill minnas. Det som dock gör mig lite ledsen är, att steg två, och steg tre aldrig upplevs som våra förstan. Vem talar någonsin om det andra klivet vi tog som små barn, vem talar om det andra ordet vi uttalade. Vem minns med glittrande ögon den andra kyssen? Och vem uppskattar den. Den första kärleken tog mig med storm... den andra kärleken.. nja den var väl aldrig riktigt där, jag vet inte ens om jag vågar påstå att jag ens hade en andra kärlek, för den var trots allt aldrig i lika stor känslomässig utsträckning som den första. De förstan som ännu inte inträffat ser jag verkligen fram emot.. Och jag hoppas verkligen att detta kommer vara förstan som jag ständigt kommer se tillbaka på och le. Och nästa gång, så lovar jag att uppskatta det som kommer efter "förstan" andra..tredje.. Såld.

don't be sad because it's over, smile because it happend

Fick ett samtal av en gammal vän idag. En vän som förr betydde..det mesta för mig. En vän som jag gav upp väldigt mycket för. En vän, vars närvaro gjorde mig så fulländad. Betvivlade sällan vår vänskap, om någonsin. Men tillslut hamnade vi där ändå. I det fack, där "bekanta" placeras. I det fack där människor vars stigar en gång möts, men som idag vandrat vidare placeras. Inte trodde jag då, att han någonsin skulle hamna där. Vi två höll ju ihop i vått och torrt. När vi talades vid idag, kan jag inte ens påstå, att jag kände ens en gnutta saknad. Istället ställdes alldagliga frågor om vad som hänt den senaste tiden, en ytlig uppdatering som betyder jack shit. För. Jag brydde mig inte. Jag ville inte ens veta vad han haft för sig sen sist. Jag ville inte ens veta om han mådde bra eller inte. Detta faktum gjorde mig ledsen. Ledsen över att han som en gång, hade en sådan stark inverkan på mig och mitt liv. Idag inte ens fick mig att känna glädje. Eller saknad av hans närvaro. Var det allt? Allt det som vi delat och gått igenom ihop, skulle det sluta så likgiltigt? Skulle den vänskap vi en gång byggde upp under flera år, bara rinna ut i sanden likt en bekantskap man inte vill veta av. Tydligen. Grunden i vår vänskap, kan inte varit vidare stark, eftersom första vindpust totalförstörde den. Idag finns det bara ruiner kvar som vi då och då besöker. Vi står vid ruinerna och talar om den storhet som en gång i tiden rest just här. Vi talar om den skönhet som människor kunde betrakta men vi viskar inte ens om slutet. Den behåller vi för oss själva. För det vore ju trots allt synd, att inte ens låta minnet av vår vackra vänskap leva vidare. Det vore synd, att sudda ut oss ur historien. Jag minns den. Jag saknar det som var men aldrig det som sedan blev. Det kommer stunder, då något inträffar då min första reaktion bara är att rusa tillbaka till honom och berätta, för jag vet, att det är något som han skulle uppskatta. Att denna händelse är just något sådant som skulle få honom att skratta så.. en händelse som vi sedan länge, länge skulle skratta åt. Men varje gång så låter jag bli. Varför väcka det som så enkelt somnade in. Varför väcka något som är så tryggt där det är idag. Värdelöst.