det man inte vet...

you know the rest.
Jag ville inte veta. Jag ville inte bli indragen. Jag ville blunda för sanningen men sanningen kom ikapp mig och gav mig en lavett som ledde till en stark brutalväckning. Fan så jag hatar brutalväckningar. Varför fick jag inte blunda, jag mådde bra utav att inte veta och dessa sanningar behövde inte nå mig, behövde inte väcka mig. Varför väcka något som sover, så oskyldigt med hopp om att bra få vara trygg i sin egen ovisshet. Ignorance is a bliss.
Det lugn som hade lagt sig brusade så fort upp till en kraftig storm. Helvete, återigen sitter jag här efteråt och försöker reda ut allt det trassliga. Varför var jag tvungen att få veta. Vem ansåg att jag behövde få veta det här. Varför var du så egoistisk att du enbart för att mätta din egen nyfikenhet talade om för mig, det som jag så länge bävat över att få höra. Ditt svin.
Hade jag velat veta, hade jag själv sökt efter svar. Jag hade så enkelt kunna nå denna sanning, dessa svar. Men jag valde att låta bli. Jag valde att backa undan från scenen och endast låta tiden tala i mitt ställe. Då kommer du in, din jäkla bi-roll och leker huvudroll. Regisserar ditt egna drama och gör mig till en medverkare. Fan. Kunde inte det fått vara mitt eget beslut. Varförihelvete var du tvungen att dra in mig i din kaotiska vardag. Vill du ha drama, skulle jag kunna hänvisa dig till en mängd olika individer i min närhet som andas enbart för the sake of drama. Men jag, som ständigt sprungit ifrån det, sprangs nu ikapp.
Med andan i halsen ber jag dig nu att backa undan och sluta dra in mig i ditt liv. Jag vill inte höra, jag vill inte veta, jag vill inte se. Försvinn, ta ditt drama med dig och låt mig få vara ifred.
Hater, yes indeed.