don't be sad because it's over, smile because it happend

Fick ett samtal av en gammal vän idag. En vän som förr betydde..det mesta för mig. En vän som jag gav upp väldigt mycket för. En vän, vars närvaro gjorde mig så fulländad. Betvivlade sällan vår vänskap, om någonsin. Men tillslut hamnade vi där ändå. I det fack, där "bekanta" placeras. I det fack där människor vars stigar en gång möts, men som idag vandrat vidare placeras. Inte trodde jag då, att han någonsin skulle hamna där. Vi två höll ju ihop i vått och torrt. När vi talades vid idag, kan jag inte ens påstå, att jag kände ens en gnutta saknad. Istället ställdes alldagliga frågor om vad som hänt den senaste tiden, en ytlig uppdatering som betyder jack shit. För. Jag brydde mig inte. Jag ville inte ens veta vad han haft för sig sen sist. Jag ville inte ens veta om han mådde bra eller inte. Detta faktum gjorde mig ledsen. Ledsen över att han som en gång, hade en sådan stark inverkan på mig och mitt liv. Idag inte ens fick mig att känna glädje. Eller saknad av hans närvaro. Var det allt? Allt det som vi delat och gått igenom ihop, skulle det sluta så likgiltigt? Skulle den vänskap vi en gång byggde upp under flera år, bara rinna ut i sanden likt en bekantskap man inte vill veta av. Tydligen. Grunden i vår vänskap, kan inte varit vidare stark, eftersom första vindpust totalförstörde den. Idag finns det bara ruiner kvar som vi då och då besöker. Vi står vid ruinerna och talar om den storhet som en gång i tiden rest just här. Vi talar om den skönhet som människor kunde betrakta men vi viskar inte ens om slutet. Den behåller vi för oss själva. För det vore ju trots allt synd, att inte ens låta minnet av vår vackra vänskap leva vidare. Det vore synd, att sudda ut oss ur historien. Jag minns den. Jag saknar det som var men aldrig det som sedan blev. Det kommer stunder, då något inträffar då min första reaktion bara är att rusa tillbaka till honom och berätta, för jag vet, att det är något som han skulle uppskatta. Att denna händelse är just något sådant som skulle få honom att skratta så.. en händelse som vi sedan länge, länge skulle skratta åt. Men varje gång så låter jag bli. Varför väcka det som så enkelt somnade in. Varför väcka något som är så tryggt där det är idag. Värdelöst.