no need for you to shout neither for me to doubt
If it's like you said a game, then without feeling shame
I'll go all in, the line is thin, but don't fear, I'll win
The winner takes it all right? Then, there is no need to fight
Just keep it polite alright?
everything is fair in love and war, or?
when the darkness fades away, soon there's a brighter day
So hey, we don't need to wait, nor do we hesitate
before it's to late, let's escape
let our hearts take shape
like
Agape
söndag 18 januari 2009
fredag 16 januari 2009
eternity
Det var ett tag sedan jag talade med dig, eller var det kanske du med mig?
Ska vi dela en stund ihop snart? Du vet, stunder som bara du och jag kunde kalla för just sådana stunder som aldrig hände om varken du eller jag var närvarande?
stunder då du och jag kunde talas vid och vår främsta önskan där och då, var att dagen aldrig skulle nå sitt slut.
Sittandes på en parkbänk värmde vi varandras händer, trots den bitande kylan var det ingen av oss som klagade, det var värt vartenda talande ögonblick.
Minns du de dagar då vi vägrade sömnen dess närvaro, då sömnen skulle ta oss till andra platser än den vi befann oss på just där och då.
Men när vi utmattade tillslut ändå somnade tillsammans fanns det ingenting som någonsin kunde jämföras med vårt första vakna ögonblick, då vi insåg, att vi fortfarande befann oss på samma plats. Tillsammans. Är det kanske vad de kallar för magi..
Vi talade i mun på varandra, avbröt, skrattade, retades, älskade med orden, ibland sa vi ingenting alls.
Aldrig hatade vi utan levde för kärleken då vi visste att den levde enbart för oss.
Det var aldrig du och jag mot världen, det var du och jag Med världen.
Världen log mot oss, och vi likaså.
Tvivel eller misstro fick aldrig plats i vår värld och vi förkastade dem tillsammans med lögner och svek.
Vi var författare till vår historia och våra beslut togs av oss, utan att rådfrågas av någon annan.
Från första ord till sista punkt var det du och jag som beslutade om hur och var vi skulle vända blad.
Vi bestämde när historien skulle ta drastiska vändningar eller skapa spänning i mörkret.
Vi gjorde för varandra samtidigt som vi tog av varandra, aldrig någonsin såg vi det som uppoffringar utan som givna handlingar i aGapes namn.
Visst hade vi utan tvivel gjort det om och om och om igen.
Som livets eviga cirkel.
Vi är förevigade, i minnet, i sinnet, i våra hjärtan är vi förevigade.
Aldrig kommer vi att sluta minnas, det vi en gång var delaktiga i.
Även om din hand sluten kring min hand, satte sista punkten.
Så fortsätter berättelsen...
Vi kan sätta miljontals punkter, slutet är för det förevigade aldrig ett slut utan endast en ny början.
Du var mitt slut och du är min början.
Vi sätter punkt för det förgångna.
Men välkomnar det okända.
Som livets eviga cirkel
we'll keep it on forever and ever for you and for me forever
tills den dagen då punkten sätter oss
aldrig vi den
torsdag 15 januari 2009
the thruth - I.A
Let me tell you why I love him
Cause he is the truth
Said he is so real
And I love the way that he makes me feel
And if I am a reflection of him then I must be fly because
His light it shines so bright I wouldn't lie no
I remember the very first day that I saw him
I found myself immediately intrigued by him
It's almost like I knew this man from another life
Like back then maybe I was his husband maybe he was my wife
And even,things I don't like about him are fine with me
Cause it's not hard for me to understand him cause he's so much like me
And it's truly my pleasure to share his company
And I know that it's God's gift to breathe
The air he breathes
How can the same man that makes me so mad
Turn right around and kiss me so soft
If he ever left me I wouldn't even be sad no
Cause there's a blessin' in every lesson
And I'm glad that I knew him at all
I love the way he speaks
I love the way he thinks
I love the way that he treats his mama
I love that gap in between his teeth
I love him in every way that a woman can love a man
From personal to universal but most of all
It's unconditional
There ain't no substitute for the truth
Either it is or isn't
You see the truth it needs no proof
Either it is or it isn't
Now you know the truth by the way it feels
And if I am a reflection of him then I must be fly
Because he is, yes he is
I wonder does he know
sinne likt vatten
just nu släpper jag taget, tar beslutet, med ett sinne likt vatten.
Jag släpper men vet att jag står kvar, om du söker dig hitåt.
Med ett sinne likt vatten, slutar jag nu att försöka, förstå mig på saker
som för mig är för komplexa, och kanske inte ens mottagliga.
Jag försökte kanske för mycket, kanske på fel sätt, kanske tillochmed för lite.
Men jag försökte.
Nu, är handlingarna ett faktum och inte längre en önskan.
Nu, med ett sinne likt vatten, återgår jag till den tid, då jag flöt med strömmen.
Den ström, som tillhör de vågor, i ett hav som endast jag, har fått skåda.
Med ett sinne likt vatten, rengör jag nu omgivningen.
Ett blankt blad, alla ord är nu utsuddade,
En ny berättelse kan en dag kanske åter påbörjas.
Men nu, med ett sinne likt vatten, i hopp om att slutet hinner bli vardag
innan början tar form, hoppas jag att min plats är tydlig.
Låt gå, låt mig förstå, låt tiden förgå, låt agape bestå,
möt mitt sinne likt vatten, det är glasklart
iskallt när jag säger hejdå
Jag släpper men vet att jag står kvar, om du söker dig hitåt.
Med ett sinne likt vatten, slutar jag nu att försöka, förstå mig på saker
som för mig är för komplexa, och kanske inte ens mottagliga.
Jag försökte kanske för mycket, kanske på fel sätt, kanske tillochmed för lite.
Men jag försökte.
Nu, är handlingarna ett faktum och inte längre en önskan.
Nu, med ett sinne likt vatten, återgår jag till den tid, då jag flöt med strömmen.
Den ström, som tillhör de vågor, i ett hav som endast jag, har fått skåda.
Med ett sinne likt vatten, rengör jag nu omgivningen.
Ett blankt blad, alla ord är nu utsuddade,
En ny berättelse kan en dag kanske åter påbörjas.
Men nu, med ett sinne likt vatten, i hopp om att slutet hinner bli vardag
innan början tar form, hoppas jag att min plats är tydlig.
Låt gå, låt mig förstå, låt tiden förgå, låt agape bestå,
möt mitt sinne likt vatten, det är glasklart
iskallt när jag säger hejdå
måndag 12 januari 2009
OmViDrarLåtOssDraNu
Nu ska jag alltså försöka se alla dessa varningstecken som något som egentligen inte existerar. Utan bara är inbillning från tidigare erfarenheter då saker och ting som har utvecklats på detta sätt, enbart har varit något jag missuppfattat, förstorat och slutligen förkastat. Min sanning har varit min sanning och blivit till en lögn som endast förrått mig och ingen annan. What a way of truth.
Om jag bara hade fått möta den trygghet som jag önskade om den infunnit sig hade det ju aldrig varit några tvivel. Men nu befinner vi oss på den plattform och undrar på när nästa avfärd ska ske. När ska vi få lämna denna plats som vi så länge stått och stampat på för att få möta nya insikter. Kanske reser vi tillsammans kanske gör vi det inte. Men här kan vi inte stå och stampa längre. Marken under våra fötter är oss för bekant. Spåren framför oss är för enkelriktade och här finns längre ingenting att hämta. Alla lärdomar har vi fått, alla utmaningar har vi klarat av, alla missöden har vi tagit oss igenom , här har vi lyckats finna en sinnesfrid, här har vi funnit lycka. Men nu står vi här och våra själar kräver mer. Vi törstar efter mer. Nu måste vi finna ett sätt, ett färdmedel att ta oss vidare på. För att mätta våra hungrande själar. När sker det. Missar vi gång på gång vår resa?
Är det för sent för oss att ta oss vidare härifrån.
Om jag inte får vandra framåt nu, så börjar jag snart röra mig bakåt.
För jag vägrar stå still!
Jag vill inte befinna mig på denna plats längre. Det mindre bra, väger mer, än det som varit bra.
En droppe blod färgar
Färgar pölen röd
Det pulserande blodet som strömmar in och ut ur våra hjärtan
Får hela havet att blöda.
Dags att gå, röra sig, framåt mars.
Om jag måste springa, låt mig då springa.
Om jag långsamt måste gå, tvinga mig inte att skynda.
Om jag måste lunka fram, gör mig sällskap om du är en lunkare.
Om det krävs att jag ska sväva fram, lär mig att sväva
Om det krävs att jag flyger fram, ge mig mina vingar.
Jag gör vad som krävs, vad som av mig väntas, för att lyckas med att röra mig framåt.
Men är din hand här nödvändig. Sträck då ut den. Neka inte mig din hjälp när jag bedjande behöver den.
Gör det som ligger i din makt som kan hjälpa mig påbörja min efterlängtade resa.
Res med mig eller stanna kvar, men förhindra inte min avfärd
Du vet att jag hade gjort det för dig utan att tänka efter före.
Jag gör det idag, imorgon ,igår, även om du aldrig skulle gjort detsamma.
Jag förväntar mig enbart att du sträcker ut din hand nu när min hand väntar på ditt stöttande sällskap.
Om jag bara hade fått möta den trygghet som jag önskade om den infunnit sig hade det ju aldrig varit några tvivel. Men nu befinner vi oss på den plattform och undrar på när nästa avfärd ska ske. När ska vi få lämna denna plats som vi så länge stått och stampat på för att få möta nya insikter. Kanske reser vi tillsammans kanske gör vi det inte. Men här kan vi inte stå och stampa längre. Marken under våra fötter är oss för bekant. Spåren framför oss är för enkelriktade och här finns längre ingenting att hämta. Alla lärdomar har vi fått, alla utmaningar har vi klarat av, alla missöden har vi tagit oss igenom , här har vi lyckats finna en sinnesfrid, här har vi funnit lycka. Men nu står vi här och våra själar kräver mer. Vi törstar efter mer. Nu måste vi finna ett sätt, ett färdmedel att ta oss vidare på. För att mätta våra hungrande själar. När sker det. Missar vi gång på gång vår resa?
Är det för sent för oss att ta oss vidare härifrån.
Om jag inte får vandra framåt nu, så börjar jag snart röra mig bakåt.
För jag vägrar stå still!
Jag vill inte befinna mig på denna plats längre. Det mindre bra, väger mer, än det som varit bra.
En droppe blod färgar
Färgar pölen röd
Det pulserande blodet som strömmar in och ut ur våra hjärtan
Får hela havet att blöda.
Dags att gå, röra sig, framåt mars.
Om jag måste springa, låt mig då springa.
Om jag långsamt måste gå, tvinga mig inte att skynda.
Om jag måste lunka fram, gör mig sällskap om du är en lunkare.
Om det krävs att jag ska sväva fram, lär mig att sväva
Om det krävs att jag flyger fram, ge mig mina vingar.
Jag gör vad som krävs, vad som av mig väntas, för att lyckas med att röra mig framåt.
Men är din hand här nödvändig. Sträck då ut den. Neka inte mig din hjälp när jag bedjande behöver den.
Gör det som ligger i din makt som kan hjälpa mig påbörja min efterlängtade resa.
Res med mig eller stanna kvar, men förhindra inte min avfärd
Du vet att jag hade gjort det för dig utan att tänka efter före.
Jag gör det idag, imorgon ,igår, även om du aldrig skulle gjort detsamma.
Jag förväntar mig enbart att du sträcker ut din hand nu när min hand väntar på ditt stöttande sällskap.
dont't leave me hanging
Be the foundation of our building
Give a nickle for the one who’s begging
Believe him who the truth is claiming
We make mistakes fuckit who’s counting
Breathe me if you see me drowning
Me, dwelling sure got you doubting
Are we living a lie just to get by?
Give a nickle for the one who’s begging
Believe him who the truth is claiming
We make mistakes fuckit who’s counting
Breathe me if you see me drowning
Me, dwelling sure got you doubting
Are we living a lie just to get by?
ruya
Kanske gick jag händelserna i förväg när jag tog din hand och förde dig till den plats där allting en gång börjat
Men du vet och jag vet att du självmant följde med utan att jag behövde be dig
Kanske visste vi att det var dags… den dagen vi bävat så länge inför
Hade nu infunnit sig
Tidigare än vad jag hoppades på men att stunden var kommen gick inte att förneka
Bägge med öppet sinne slog vi oss ner för att lätta våra bördor
Bördor som vi ofrivilligt givit varandra, vi ville väl, men ödet ville annat
Kanske trodde vi att genom att tala skulle denna tyngd på våra axlar flyga iväg
Likt samförståndet som en gång fanns mellan oss så enkelt gjort
Nu när så många motgångar fått oss att betvivla vår trygghet försökte vi återigen
återskapa det som vi nu ansåg fattades oss
utan hämningar talade vi, utan fördomar hörde vi , orden både sårade och läkte
nu spelade inte längre det förflutna någon roll
det som en gång varit hade ingen betydelse, gick inte att få ogjort
Vi stängde boken för att sedan bränna den, utomstående ögon skulle aldrig någonsin få läsa den berättelse vars handling endast vi memorerat
Askan blåste iväg i vinden och lämnade inga spår av den storhet som fanns nedskrivet bland dessa blad
Även om vi just då, kunde vartenda ord utantill så skulle tiden, försvaga för att sedan förinta vårt minne till intet, likt elden förintade berättelsen.
Solen framför oss avled och hann återfödas i gryningen innan vi reste oss och gick därifrån
Vi stod kvar en stund för att i tysthet ta farväl av den plats där vi första gången delade ett gemensamt ögonblick.
Först då insåg jag hur jag så starkt levt för en dröm
När jag kunde ha levt för verkligheten
Det var den vackraste dröm jag någonsin upplevt
Ibland önskar jag att jag aldrig vaknat
Men du vet och jag vet att du självmant följde med utan att jag behövde be dig
Kanske visste vi att det var dags… den dagen vi bävat så länge inför
Hade nu infunnit sig
Tidigare än vad jag hoppades på men att stunden var kommen gick inte att förneka
Bägge med öppet sinne slog vi oss ner för att lätta våra bördor
Bördor som vi ofrivilligt givit varandra, vi ville väl, men ödet ville annat
Kanske trodde vi att genom att tala skulle denna tyngd på våra axlar flyga iväg
Likt samförståndet som en gång fanns mellan oss så enkelt gjort
Nu när så många motgångar fått oss att betvivla vår trygghet försökte vi återigen
återskapa det som vi nu ansåg fattades oss
utan hämningar talade vi, utan fördomar hörde vi , orden både sårade och läkte
nu spelade inte längre det förflutna någon roll
det som en gång varit hade ingen betydelse, gick inte att få ogjort
Vi stängde boken för att sedan bränna den, utomstående ögon skulle aldrig någonsin få läsa den berättelse vars handling endast vi memorerat
Askan blåste iväg i vinden och lämnade inga spår av den storhet som fanns nedskrivet bland dessa blad
Även om vi just då, kunde vartenda ord utantill så skulle tiden, försvaga för att sedan förinta vårt minne till intet, likt elden förintade berättelsen.
Solen framför oss avled och hann återfödas i gryningen innan vi reste oss och gick därifrån
Vi stod kvar en stund för att i tysthet ta farväl av den plats där vi första gången delade ett gemensamt ögonblick.
Först då insåg jag hur jag så starkt levt för en dröm
När jag kunde ha levt för verkligheten
Det var den vackraste dröm jag någonsin upplevt
Ibland önskar jag att jag aldrig vaknat
söndag 11 januari 2009
letgo
if you could rip out your heart and set it free
let it go and just let it be
would you give it away just let it go astray
if you could give it wings just to avoid those feelings
would you let it fly, let it guide, follow it blind
it's time to let go, Amors arrow got you in sorrow, status quo, end of the show
it kept you alive, somehow you'll survive
let it go and just let it be
would you give it away just let it go astray
if you could give it wings just to avoid those feelings
would you let it fly, let it guide, follow it blind
it's time to let go, Amors arrow got you in sorrow, status quo, end of the show
it kept you alive, somehow you'll survive
you can't loose what u don't have
Återigen så satt hon där med knäna uppdragna till hakan.
Andra såg på henne som en liten människa, där hon satt och fällde sina tårar,
men synd är väl det att hennes yttre
aldrig skvallrar om hennes inre storhet
Hon är ju den som sitter och gråter men vet att hon reser sig för tårar torkar
dårar sårar,minnet, det starkaste sinnet ,drömmen om sömnen...
suck
Trots att hon får andas genom ansträngande tag så vet hon att även denna börda snart lättar
hon tittar upp och ler, tackar för att hon idag, kan bekymra sig om sådant som förr var så avlägset
förr då kriget hon utkämpade var så mycket större och fick henne att lida så mycket mer.
Nu sitter hon här och lider av hjärtesorg, något hon älskar att hata.
Hon gjorde det igen. Fann honom och satte honom på en plats där han egentligen inte hörde hemma.
högt i skyn placerade hon den hon valt att älska.
Varför kunde hon inte behålla honom vid sin sida så att de tillsammans kunde ta sig upp i skyn
Ensam valde hon att stå kvar, stadigt och vuxet. Hon lät honom sväva bland molnen.
Hennes morgondag började ständigt med att hon talade om hans storhet. Hon beundrade hans godhet.
Ibland hittar han ner till henne och talar om vad han sett uppe i skyn, i hennes frånvaro. Hon älskar att höra och lever på stunder som dessa. Hon kräver aldrig mer inte heller mindre. Hon vet, att han, ibland, dyker ner till henne.
Där kan de stå sida vid sida tala om vad som skett i det nutida.
Ibland ångrar hon att hon satte honom där så högt över henne själv.
Det är svårt att sträcka sig efter honom när hon försöker honom nå. Hennes motiv blir ifrågasatt och frågor ställs om vem han är och vad han gjort för att förtjäna denna plats.
Hon önskar att hon kunde skrika dom döva med sin egna sanning.
Men hennes sanning finns i hennes hjärta och den talar inte ens till henne. Hon bara vet, och känner att hans plats är där. Han förtjänar inget mindre. Även om det innebär att de ska vara isär. Kommer hon aldrig någonsin be honom att ta sig ner.
Kanske lär hon sig att ta sig upp.
Kanske ger hon upp
Det enda hon vet är att när hon ser upp så ler hon med själ och hjärta för han är den hon valt att älska
Andra såg på henne som en liten människa, där hon satt och fällde sina tårar,
men synd är väl det att hennes yttre
aldrig skvallrar om hennes inre storhet
Hon är ju den som sitter och gråter men vet att hon reser sig för tårar torkar
dårar sårar,minnet, det starkaste sinnet ,drömmen om sömnen...
suck
Trots att hon får andas genom ansträngande tag så vet hon att även denna börda snart lättar
hon tittar upp och ler, tackar för att hon idag, kan bekymra sig om sådant som förr var så avlägset
förr då kriget hon utkämpade var så mycket större och fick henne att lida så mycket mer.
Nu sitter hon här och lider av hjärtesorg, något hon älskar att hata.
Hon gjorde det igen. Fann honom och satte honom på en plats där han egentligen inte hörde hemma.
högt i skyn placerade hon den hon valt att älska.
Varför kunde hon inte behålla honom vid sin sida så att de tillsammans kunde ta sig upp i skyn
Ensam valde hon att stå kvar, stadigt och vuxet. Hon lät honom sväva bland molnen.
Hennes morgondag började ständigt med att hon talade om hans storhet. Hon beundrade hans godhet.
Ibland hittar han ner till henne och talar om vad han sett uppe i skyn, i hennes frånvaro. Hon älskar att höra och lever på stunder som dessa. Hon kräver aldrig mer inte heller mindre. Hon vet, att han, ibland, dyker ner till henne.
Där kan de stå sida vid sida tala om vad som skett i det nutida.
Ibland ångrar hon att hon satte honom där så högt över henne själv.
Det är svårt att sträcka sig efter honom när hon försöker honom nå. Hennes motiv blir ifrågasatt och frågor ställs om vem han är och vad han gjort för att förtjäna denna plats.
Hon önskar att hon kunde skrika dom döva med sin egna sanning.
Men hennes sanning finns i hennes hjärta och den talar inte ens till henne. Hon bara vet, och känner att hans plats är där. Han förtjänar inget mindre. Även om det innebär att de ska vara isär. Kommer hon aldrig någonsin be honom att ta sig ner.
Kanske lär hon sig att ta sig upp.
Kanske ger hon upp
Det enda hon vet är att när hon ser upp så ler hon med själ och hjärta för han är den hon valt att älska
fredag 9 januari 2009
who's lying and who's denying his way of truth
wasting his youth, while looking at a perfect frame,
let him who is without sin cast the first stone
emptiness and regrets just looking for that someone to blame
when you don't follow the path within you'll never find home
the knife to the bone, do for you or do for others
the question is who is foes and who is brothers
lovers stuck in between the fake colors
looking for cover trying to discover, open mind or walking blind
without getting behind the line, hear the time tick-tick-tickin away
someway you'll climb upon the stairway
you can't give up now, your halfway
You know that I'll be your getaway
For the lost ones, let us pray
wasting his youth, while looking at a perfect frame,
let him who is without sin cast the first stone
emptiness and regrets just looking for that someone to blame
when you don't follow the path within you'll never find home
the knife to the bone, do for you or do for others
the question is who is foes and who is brothers
lovers stuck in between the fake colors
looking for cover trying to discover, open mind or walking blind
without getting behind the line, hear the time tick-tick-tickin away
someway you'll climb upon the stairway
you can't give up now, your halfway
You know that I'll be your getaway
For the lost ones, let us pray
torsdag 1 januari 2009
Sannlögn
det är enkelt att rättfärdiga ett misstag
så enkelt att förkasta en sanning man inte vill ta till sig
men när sanningen är ihärdig och inte ger sig
fören den är mottagen och tillämpad till verkligheten
så är det enklare att tiga och svälja en lögn
än att spotta ut en sanning som gör så många människor illa.
När vi talade om rätt och fel var allting så svart och vitt och vi valde
att aldrig ta till oss den bittra gråa zonen.
Men när fel begås, när vi agerar fel blir plötsligt allting just till en gråzon.
Där jag nu befinner mig.
Jag vågar inte ta ställning till den sanning som nu har givits mig.
Jag var lyckligare när jag levde med lögnen.
Jag hade nog helst sett till att jag fick fortsätta leva i ovisshet.
Ovissheten gav mig varken sanningar eller lögner.
Den gav mig ingenting. Och aldrig någonsin krävde jag heller någonting.
Rätt och fel.
sinnestillstånd
Upp och ner.
Jag vågar inte ta ställning, jag vågar inte tala, jag vågar inte tro.
Sanningen var brutalare än lögnen.
Vad har förändrats?
Det värsta tänkbara har nu skett.
Det gör ont att skriva ner det.. kanske borde jag låta bli..
kanske kan det på så sätt.. bli något relativt istället för att bli ett faktum.
Kanske..
Jag låter bli att skriva det..
Sanningen tilldelades mig.
Kanske bör jag hålla denna sanning hemlig.
Om det ligger i min makt att låta ovissheten vara bestående,
så låt mig få göra det.
När drömmarna är vackrare än verkligheten
håll mig inte tillbaka
låt mig falla i djup sömn
Jag vaknar nog när det är dags...
så enkelt att förkasta en sanning man inte vill ta till sig
men när sanningen är ihärdig och inte ger sig
fören den är mottagen och tillämpad till verkligheten
så är det enklare att tiga och svälja en lögn
än att spotta ut en sanning som gör så många människor illa.
När vi talade om rätt och fel var allting så svart och vitt och vi valde
att aldrig ta till oss den bittra gråa zonen.
Men när fel begås, när vi agerar fel blir plötsligt allting just till en gråzon.
Där jag nu befinner mig.
Jag vågar inte ta ställning till den sanning som nu har givits mig.
Jag var lyckligare när jag levde med lögnen.
Jag hade nog helst sett till att jag fick fortsätta leva i ovisshet.
Ovissheten gav mig varken sanningar eller lögner.
Den gav mig ingenting. Och aldrig någonsin krävde jag heller någonting.
Rätt och fel.
sinnestillstånd
Upp och ner.
Jag vågar inte ta ställning, jag vågar inte tala, jag vågar inte tro.
Sanningen var brutalare än lögnen.
Vad har förändrats?
Det värsta tänkbara har nu skett.
Det gör ont att skriva ner det.. kanske borde jag låta bli..
kanske kan det på så sätt.. bli något relativt istället för att bli ett faktum.
Kanske..
Jag låter bli att skriva det..
Sanningen tilldelades mig.
Kanske bör jag hålla denna sanning hemlig.
Om det ligger i min makt att låta ovissheten vara bestående,
så låt mig få göra det.
När drömmarna är vackrare än verkligheten
håll mig inte tillbaka
låt mig falla i djup sömn
Jag vaknar nog när det är dags...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
