ruya

Kanske gick jag händelserna i förväg när jag tog din hand och förde dig till den plats där allting en gång börjat
Men du vet och jag vet att du självmant följde med utan att jag behövde be dig
Kanske visste vi att det var dags… den dagen vi bävat så länge inför
Hade nu infunnit sig
Tidigare än vad jag hoppades på men att stunden var kommen gick inte att förneka
Bägge med öppet sinne slog vi oss ner för att lätta våra bördor
Bördor som vi ofrivilligt givit varandra, vi ville väl, men ödet ville annat
Kanske trodde vi att genom att tala skulle denna tyngd på våra axlar flyga iväg
Likt samförståndet som en gång fanns mellan oss så enkelt gjort
Nu när så många motgångar fått oss att betvivla vår trygghet försökte vi återigen
återskapa det som vi nu ansåg fattades oss
utan hämningar talade vi, utan fördomar hörde vi , orden både sårade och läkte
nu spelade inte längre det förflutna någon roll
det som en gång varit hade ingen betydelse, gick inte att få ogjort
Vi stängde boken för att sedan bränna den, utomstående ögon skulle aldrig någonsin få läsa den berättelse vars handling endast vi memorerat
Askan blåste iväg i vinden och lämnade inga spår av den storhet som fanns nedskrivet bland dessa blad
Även om vi just då, kunde vartenda ord utantill så skulle tiden, försvaga för att sedan förinta vårt minne till intet, likt elden förintade berättelsen.
Solen framför oss avled och hann återfödas i gryningen innan vi reste oss och gick därifrån
Vi stod kvar en stund för att i tysthet ta farväl av den plats där vi första gången delade ett gemensamt ögonblick.
Först då insåg jag hur jag så starkt levt för en dröm
När jag kunde ha levt för verkligheten
Det var den vackraste dröm jag någonsin upplevt
Ibland önskar jag att jag aldrig vaknat