you can't loose what u don't have

Återigen så satt hon där med knäna uppdragna till hakan.
Andra såg på henne som en liten människa, där hon satt och fällde sina tårar,
men synd är väl det att hennes yttre
aldrig skvallrar om hennes inre storhet
Hon är ju den som sitter och gråter men vet att hon reser sig för tårar torkar
dårar sårar,minnet, det starkaste sinnet ,drömmen om sömnen...
suck
Trots att hon får andas genom ansträngande tag så vet hon att även denna börda snart lättar
hon tittar upp och ler, tackar för att hon idag, kan bekymra sig om sådant som förr var så avlägset
förr då kriget hon utkämpade var så mycket större och fick henne att lida så mycket mer.
Nu sitter hon här och lider av hjärtesorg, något hon älskar att hata.
Hon gjorde det igen. Fann honom och satte honom på en plats där han egentligen inte hörde hemma.
högt i skyn placerade hon den hon valt att älska.
Varför kunde hon inte behålla honom vid sin sida så att de tillsammans kunde ta sig upp i skyn
Ensam valde hon att stå kvar, stadigt och vuxet. Hon lät honom sväva bland molnen.
Hennes morgondag började ständigt med att hon talade om hans storhet. Hon beundrade hans godhet.
Ibland hittar han ner till henne och talar om vad han sett uppe i skyn, i hennes frånvaro. Hon älskar att höra och lever på stunder som dessa. Hon kräver aldrig mer inte heller mindre. Hon vet, att han, ibland, dyker ner till henne.
Där kan de stå sida vid sida tala om vad som skett i det nutida.
Ibland ångrar hon att hon satte honom där så högt över henne själv.
Det är svårt att sträcka sig efter honom när hon försöker honom nå. Hennes motiv blir ifrågasatt och frågor ställs om vem han är och vad han gjort för att förtjäna denna plats.
Hon önskar att hon kunde skrika dom döva med sin egna sanning.
Men hennes sanning finns i hennes hjärta och den talar inte ens till henne. Hon bara vet, och känner att hans plats är där. Han förtjänar inget mindre. Även om det innebär att de ska vara isär. Kommer hon aldrig någonsin be honom att ta sig ner.
Kanske lär hon sig att ta sig upp.
Kanske ger hon upp
Det enda hon vet är att när hon ser upp så ler hon med själ och hjärta för han är den hon valt att älska