jag Agape Dig

Han kunde tala så vackert om drömmar och visioner

De som lyssnade rycktes så lätt med i hans målande beskrivningar

hänförda, magiskt berörda

Han talade som vår tids största talare

Spred ut visdomar och lärdomar

Folket slukade vartenda ord och lärde sig

att memorera 

Han handlade som en stor man

Aldrig utan eftertanke

Alla steg han tog, var noggrant planerade

Han var en visionär, en drömmare, en sann illusionist  

Män såg upp till honom, ville dela hans olika attribut 

Kvinnor drömde om honom och lät fantasin flöda fritt 

Han älskade de som älskade 

Han älskade även de som hatade

Jag rycktes med av hans charm

Han talade som om världen var hans 

och genom hans ögon ville jag betrakta världen

Jag hade sett min värld alldeles för länge

Ju mer vi talade, ju mer vi agerade, ju närmare vi kom elden

Ju mer började vi dra oss tillbaka 

Jag fick stunder under hans skinn 

Stunder som jag för alltid kommer leva vidare på 

Jag insåg att han inte var man nog, för sina ord. 

Han lyckades förtrolla och förundra den stora folkmassan 

De älskade hans storhet

Han lyckades bygga upp en fasad, som han själv

så gärna ville tro på, leva efter

Men när natten omringade hans själ

Var det endast han, som förtrollat sin verklighet

Han trodde att han var bättre, ville vara bättre

Än det falska ideal själar slavade efter

Men när jag fick de stunder under hans skinn.. 

När han talade till mig utan att behöva vara den storhet

de ansåg honom att vara

Visste jag att han inte besatt den storhet

Att han aldrig var bättre, Sällan ens mycket visare 

Men under hans skinn 

Kom jag att älska honom just för den han var

Aldrig för vad själar runtom ansåg

Jag lärde mig att älska alla hans småegenheter 

Han behövde inte vara en storhet

I min famn var han mindre 

än dessa rader

Du vet att jag inte kan låta dig gå

då jag vet att du behöver mig

på ett sätt jag aldrig har varit behövd på tidigare

När ditt hjärta värker och tårarna dränker

är det min famn du söker

När din själ skrattar och ler

så är det med mig du vill dela detta

Jag kan inte släppa din hand

Jag ler tillbaka när du ler

Jag skrattar med dig

Jag bär din tyngd åt dig

Jag kan inte låta dig gå

Därför ber jag dig gå

Jag ber dig släppa min hand

Det är dags för dig att vandra

ensam

Med mig vid din sida

växer du inte

Du står och stampar på samma plats

med samma förvirring

med samma vilsenhet

Nu är det inte längre jag

som ska reda ut ditt trassliga sinne

Inte längre jag som ska hjälpa dig

finna din väg

Jag kan inte gå min väg

jag kan inte släppa din hand

Därför ber jag dig

släppa min

Släpp den

Vandra ensam

Jag vet att du klarar det

Jag följer dig längs vägen

Även om du aldrig ser mig

mamma <3

Jag o mamma fixar och donar i vad som brukade vara mitt rum då jag fortfarande bodde hemma. 

Jag som inte kan göra något alls utan musik, har givetvis musiken på, även om den är på ganska låg volym då mamma " inte orkar med oväsen". Hade någon annan sagt det hade jag höjt av ren irritation, men att mamma inte delar min musiksmak är helt OK. 

Har en random playlist på och plötligt spelas " alla som inte dansar e våldtäktsmän ". 

Låten börjar ju med " Han é våldtäktsman". 

mamma:  VADÅ VEM ÄR VÅLDTÄKTSMAN? ( Vado vem er volteckten)  

Jag: nej mamma de sjunger om att alla som inte dansar är våldtäktsmän. 

mamma: jassååå..? Jävla skit sång ( evla schit song ) . 

Mamma, you crack me up !

skatfan

Skator. Varför finns de? Vilken funktion uppfyller de i vår välkända näringskedja. De äter maskar. Och kryp. Och stjäl silver. 

Jag gillar dem inte. De väsnas nåt så fruktansvärt på morgonen och det irriterar mig. 

Deras fågelkvitter är inte ens vackert. Inte är de fina att se på heller. 

Nej, de är onödiga. Fett jäkla onödiga. 

Kackerlackor, skator, tvestjärtar och damm... det är något som borde förintas. 

Skulle jag kunna vara skat-Hitler och utrota alla skator på ett koncentrationsläger utan att ha dåligt samvete. Bli känd i historien som den kvinna som hämningslöst tog död på flera miljoner skator, enbart för att hon ansåg att deras jävla kraxande var irriterande ?

hm.. Yes i think so. Fast.. skatungar.. är ganska söta. Nej söta är de inte men de kraxar inte som den äldre generationen. Kanske är det först när de hamnar i puberteten som de väsnas som mongoloider. 

fan.. jävla samvete. 

Du gifta ?

Min kärlek till denna man, delas av min älskade K...
länkar direkt dit så även ni får ta del av denna kärlek.
fridens
http://spokenmind.wordpress.com/2009/06/17/paulo-coelho-mannen-med-stort-m/

space

Hon frågar mig försiktigt varför jag är så tystlåten. Är det något som är fel undrar hon. Hon är så rädd för att verka tjatig, hon vet att jag ibland bara vill vara ifred, även då Hon befinner sig i min närvaro.
Jag ler och försäkrar henne om att ingenting är fel, allt är så rätt som det bara kan vara..
Men just för stunden är det tusentals tankar på en gång som rör sig i mitt inre. Tankar som inte lämnar utrymme för mig att konversera.
Börjar jag tala, börjar jag förmodligen i fel ände och kanske slutar jag i rätt. Hur jag än hade valt att tala hade Hon inte förstått, då jag själv inte förstår.
Tankarna är enivsare än viljan, och de stannar ihärdigt kvar och blåser upp känslorna som en storm. En storm som inte lämnar mig obemärkt.

Hon tystnar även hon.. men lämnar inte min sida. Vi vandrar sida vid sida i tysthet... Idag behöver vi inte tala.
Tack för att du ger mig det utrymmet jag ibland behöver, tack för att du låter mig tänka själv, men aldrig behöver känna mig ensam.

balance

jag citerar hela låten.
rakt av.

midsommar

jag skulle kunna försöka beskriva skönheten som finns bara vi ser den.. Bara vi är villiga att förstå den.
Idag grabbade jag tag i min ipod och min vovve och begav mig ut i den småländska skogen. En dag som denna var inte musiken nödvändig då vinden skapade musik som människan aldrig skulle bemästra. Solen bildade vackra skuggor som inte ens Picasso skulle kunna förverkliga.
Världens bästa fotograf skulle aldrig kunna fånga detta ögonblick för att låta folket se. Ty fågelkvitter och smekande vindar fångas aldrig på bild.

again and again

jag öppnar sällan avslutade kapitel men då och då frestas jag till att läsa det som skedde i en tid då jag kan påstå att jag inte var mig själv. Då var jag den jag är då men idag är jag någon annan.
Idag lever jag vidare på det minnen från den gånga tiden, med insikter jag gavs och tog till mig då.
Varje gång jag öppnar dessa kapitel, kan jag tydligt se när och var en förändring skedde..
när och var något i mig förändrades till det bättre, ibland till det sämre.

Jag minns även hur och när Du vandrade in i ett av mina älskade kapitel. Idag öppnade jag det kapitel,där du vandrade ut igen.
Ett par kapitel i min bok skrevs rad efter rad utav min, ibland din penna, om mig och dig tillsammans. Det är bland det vackraste som någonsin skrivits i min bok och det sista kapitlet där du närvarar, är bland de kapitel som smärtat mig mest. Till och med idag när jag öppnar detta kapitel, för första gången sedan jag stängde det, så smärtar det. Som om smärtan inte fått läka all denna tid, utan som om den precis uppkommit i mitt hjärta.
Enda skillnaden nu, som gör att jag faktiskt orkar läsa vidare, är att smärtan endast berör mig idag. Smärtan jag känner då jag läser dessa rader, inkluderar inte ens dig. Du är idag, en av de många skuggor, som endast lever vidare i mitt minne.
Det som smärtar, är hur jag blint trodde på att det vi upplevde, var så rätt att inte ens våra fel kunde vara fel. Inte ens våra misstag, kunde göra det vi hade mindre rätt.
Det smärtar att vi bägge vågade tro men att vi så snabbt motbevisades.
Det smärtar mig att vi bägge föll , men aldrig för varandra utan i en bottenlös avgrund. Där vi bägge låg så länge och undrar, vad det var som gick så fel, när vi var så rätt.
Länge hade jag inte ork eller styrka att skriva några fler kapitel. Tiden stod still efter den tid då du fanns. Jag låg där och hade inte ens vilja att röra mig vidare, inte ett enda steg ville jag ta, då jag visste att du inte skulle finnas vid min sida, och vandra med mig.
Jag började ta små steg, jag började skriva ett par få ord. Ord som var svarta som natten och som aldrig erkände ljus.
Jag trodde, jag gav mig hän, jag satsade allt jag hade och jag förlorade mer, än det som stod på spel.
Idag när jag läser detta avslutade kapitel kan jag le, och med en brinnande känsla i bröstet säga... att jag hade gjort det igen. Utan att tänka efter före. Jag hade satsat allt. Även om det skulle innebära, att jag ännu en gång, från botten får ta mig upp på egen hand. Utan den människa, som fick mig att falla så vackert. Från så vackra höjder.
Jag hade gjort det igen och igen och igen.
Även om jag endast får sväva i vad som känns som ett ögonblick för att falla i vad som känns som en evighet.
Hade jag låtit det skrivas hundratals kapitel likt detta avslutade kapitel.
Jag hade skrivit, tills den dagen då mitt hjärta, är så försvagat, att de inte längre orkar sväva.
Jag hade skrivit, till den dag, då min penna saknar bläck.
Jag skriver till den dagen då orden sviker mig.
Om och om och om igen .
all day
any day
aGape

Förlåt

Jag önskar att jag kunde förändra faktum
att vi båda skulle lämna denna nutid till en dåtid
bägge som vinnare
Ibland vill vi, av anledningar vi inte förstår
vi ställer frågor som aldrig kan besvaras
vi bara vet
som en mystisk vetenskap där teorier existerar
men aldrig kan förklaras
Varje försök du gör ser jag
tro inte att jag försummar
jag ser vartenda steg du tar
jag hör vartenda ord du talar
jag ser mörkret i dina ögon
då du inser
att vi inte ser på samma hav längre
att vi inte andas samma luft
Jag önskar att det vore annorlunda
att jag av okända anledningar kunde tala det språk
ditt hjärta talar
Jag lärde mig alrig det språket
och mitt hjärta, talar om annat
mitt hjärta och ditt
förstår inte varandra
Även om beröringen talar för oss
även om vi ler åt varandra
Så står vi som två främlingar
från två olika världar som vill
men som inte kan
Vi lärde oss aldrig att tala ett gemensamt språk
även om jag vet att du gjorde allt i din makt
för att lära dig
även om jag vet att jag inte ens försökte
Förlåt mig då jag talade när jag inte förstod
Förlåt för att jag aldrig försökte, la manken till
Förlåt att jag stannade kvar lite för länge
enbart för att jag trivdes så i din främmande närvaro
Förlåt för att jag viskade främmande saker om natten
då jag trodde att du sov och inte hörde
Visst hörde du
du hörde mina viskningar och kom till min räddning
Förlåt att jag aldrig förstod

har du

vi välsignar trädet o all den frukt den ger oss
vi sitter i skuggan av den och pustar ut i värmen
vi ser på dess skönhet och andas in dess doft
körsbärsträdet skänker oss leenden i så många avseenden

men det uttorkade trädet som ej längre har löv
går vi snabbt förbi o skänker inte ens en tanke
gör vi det så är det i frågande aspekter då vi undrar
varför ingen har eliminerat trädet
för visst sticker det i ögonen när vi betraktar
en uttorkad stam
visst skänker den oss skräck om natten då grenarna
skapar hemska skuggor som ger får oss att inbilla oss
det värsta tänkbara

En gång i tiden satt vi i detta hemska trädets skugga
vi talade om dess skönhet och älskade den söta smaken av dess frukt
du plockade en blomma från en kvist och la den i mitt hår
jag behöll blomman och torkade den mellan mina böcker

detta minnet dog inte ut, men det gjorde vårt träd
vårt träd fick inte den näring den behövde, och slutade en dag att andas
aldrig mer kommer någon sitta i dess svalkande skugga aldrig mer
kommer den skänka oss frukt
aldrig mer kommer någon att beskåda detta vackra träd
och se den skönhet som en gång varit
den skönhet som en gång varit
är endast ett minne blott


Jag vet inte vart dessa rader kom ifrån
jag vet inte vad det är jag vill relatera till
men just nu sitter jag med en känsla i bröstet som jag inte får ur mig.
Jag vill tala men när jag talar är det ingen som hör
den som hör förstår inte
den som förstår talar inte
vi pratar men vi talar inte
---
om det som verkligen rör sig i vårt inre
vi skjuter upp allt det som egentligen bör sägas
låter känslor beblandas med tankar
kanske vågar vi tala om det.. en annan gång..
en gång.. då tiden är rätt..
våra hämmningar hindrar oss från att verkligen tala ut
från att verkligen leva ut
i rädsla av att förlora ser vi istället till att vi aldrig får
det vi längtar efter
eftersom, det vi aldrig haft, kan vi ju inte förlora?
Har du någonsin satt allting på spel, enbart för känslan skull
har du någonsin varit beredd på att ge upp allt
endast för kärlek?
Har du någonsin kunnat tänka högt inför någon
utan att behöva väga dina ord
utan att behöva begränsa vad det är du egentligen säger
sällan talar vi från hjärtat
direkt ur hjärtat
vi känner, orden från hjärtat omformulerar vi med hjälp av vårt intellekt
sedan kommer orden ur oss..
bearbetade av så många olika faktorer.
ord kan väcka så många tankar
tankar kan väcka så många känslor
känslor som berör utan beröring
känslor som vi aldrig talar om
när jag talar så undrar jag vem som egentligen hör
och den som hör
vad tänker denne


en dag kommer jag vara det träd som i saknad av sin näring har gett upp
med endast minnen om den uppskattning jag en gång fick
om det jag fick motta
om det jag fick ge

har du någonsin gett allt ,satsat allt på ett kort
förlorat
rest dig igen
lät du någon hjälpa dig upp?
har du någonsin talat rakt ur hjärtat
blundat och inte ens ansträngt dig för att orden ska komma ut
utan enbat låtit hjärta tala fritt
om du har
vad sa du då ?
hörde någon dig?

en vacker kärlekshistoria har nu nått sin ände

aldrig har jag älskat

som jag älskat med dig