space

Hon frågar mig försiktigt varför jag är så tystlåten. Är det något som är fel undrar hon. Hon är så rädd för att verka tjatig, hon vet att jag ibland bara vill vara ifred, även då Hon befinner sig i min närvaro.
Jag ler och försäkrar henne om att ingenting är fel, allt är så rätt som det bara kan vara..
Men just för stunden är det tusentals tankar på en gång som rör sig i mitt inre. Tankar som inte lämnar utrymme för mig att konversera.
Börjar jag tala, börjar jag förmodligen i fel ände och kanske slutar jag i rätt. Hur jag än hade valt att tala hade Hon inte förstått, då jag själv inte förstår.
Tankarna är enivsare än viljan, och de stannar ihärdigt kvar och blåser upp känslorna som en storm. En storm som inte lämnar mig obemärkt.

Hon tystnar även hon.. men lämnar inte min sida. Vi vandrar sida vid sida i tysthet... Idag behöver vi inte tala.
Tack för att du ger mig det utrymmet jag ibland behöver, tack för att du låter mig tänka själv, men aldrig behöver känna mig ensam.