again and again

jag öppnar sällan avslutade kapitel men då och då frestas jag till att läsa det som skedde i en tid då jag kan påstå att jag inte var mig själv. Då var jag den jag är då men idag är jag någon annan.
Idag lever jag vidare på det minnen från den gånga tiden, med insikter jag gavs och tog till mig då.
Varje gång jag öppnar dessa kapitel, kan jag tydligt se när och var en förändring skedde..
när och var något i mig förändrades till det bättre, ibland till det sämre.

Jag minns även hur och när Du vandrade in i ett av mina älskade kapitel. Idag öppnade jag det kapitel,där du vandrade ut igen.
Ett par kapitel i min bok skrevs rad efter rad utav min, ibland din penna, om mig och dig tillsammans. Det är bland det vackraste som någonsin skrivits i min bok och det sista kapitlet där du närvarar, är bland de kapitel som smärtat mig mest. Till och med idag när jag öppnar detta kapitel, för första gången sedan jag stängde det, så smärtar det. Som om smärtan inte fått läka all denna tid, utan som om den precis uppkommit i mitt hjärta.
Enda skillnaden nu, som gör att jag faktiskt orkar läsa vidare, är att smärtan endast berör mig idag. Smärtan jag känner då jag läser dessa rader, inkluderar inte ens dig. Du är idag, en av de många skuggor, som endast lever vidare i mitt minne.
Det som smärtar, är hur jag blint trodde på att det vi upplevde, var så rätt att inte ens våra fel kunde vara fel. Inte ens våra misstag, kunde göra det vi hade mindre rätt.
Det smärtar att vi bägge vågade tro men att vi så snabbt motbevisades.
Det smärtar mig att vi bägge föll , men aldrig för varandra utan i en bottenlös avgrund. Där vi bägge låg så länge och undrar, vad det var som gick så fel, när vi var så rätt.
Länge hade jag inte ork eller styrka att skriva några fler kapitel. Tiden stod still efter den tid då du fanns. Jag låg där och hade inte ens vilja att röra mig vidare, inte ett enda steg ville jag ta, då jag visste att du inte skulle finnas vid min sida, och vandra med mig.
Jag började ta små steg, jag började skriva ett par få ord. Ord som var svarta som natten och som aldrig erkände ljus.
Jag trodde, jag gav mig hän, jag satsade allt jag hade och jag förlorade mer, än det som stod på spel.
Idag när jag läser detta avslutade kapitel kan jag le, och med en brinnande känsla i bröstet säga... att jag hade gjort det igen. Utan att tänka efter före. Jag hade satsat allt. Även om det skulle innebära, att jag ännu en gång, från botten får ta mig upp på egen hand. Utan den människa, som fick mig att falla så vackert. Från så vackra höjder.
Jag hade gjort det igen och igen och igen.
Även om jag endast får sväva i vad som känns som ett ögonblick för att falla i vad som känns som en evighet.
Hade jag låtit det skrivas hundratals kapitel likt detta avslutade kapitel.
Jag hade skrivit, tills den dagen då mitt hjärta, är så försvagat, att de inte längre orkar sväva.
Jag hade skrivit, till den dag, då min penna saknar bläck.
Jag skriver till den dagen då orden sviker mig.
Om och om och om igen .
all day
any day
aGape