Jag reste mig upp ur hans soffa där jag suttit så många gånger förr. Jag reste mig ur en soffa som jag aldrig mer skulle sitta på. Ur en soffa som till och med hade min doft. Jag tog ett par steg i hallens riktning. Jag var fast besluten om att aldrig mer komma tillbaka. Men jag var tvungen att få säga mitt först. Innan jag avslutade det som jag älskade ville jag få säga mitt. Jag ville skrika, gråta och slå ur mig alla dessa tankar. Jag ville att han skulle få höra. Jag ville skrika honom döv. Istället viskade jag tyst. Jag citerade den rad, ur den text, ur den låt, som han en gång för länge sen dedikerade till mig. En gång för länge sen.
” There is so much more in love then black and white ”
Det var det snällaste jag fick ur mig. Resten förgiftade luften mellan oss som vidrig tårgas som bara fick tårarna att strömma ner och bevittna om min svaghet.
Han satt tyst och jag såg att tårgasen nått även hans näthinna. Jag kunde inte känna mig mer likgiltig över hans tårar. Jag som så länge önskat att han skulle komma till insikt ville inget annat än att bara gör honom riktigt illa när han väl nått den. Jag ville så innerligt orsaka honom den smärta som han hade orsakat mig. Bara för att han skulle förstå hur förbannat jävla ont det gjorde.
”Varför gör du så här” skrek han och hans andedräkt värmde mitt ansikte. Jag blundade och lät honom skrika och hans röst ekade i hela rummet, i mitt hjärta och i mitt sinne. Hans smärta ekade överallt, jag undrade om någon annan kunde höra. Jag hörde smärtan jag orsakat varför hade han varit så döv för det han gjort.
Jag sprang ut ur hans lägenhet så fort som benen bar, ner för trapporna ut ur huset. Ut ur hans liv. Tomheten föll över mig med en sån kraft att jag tappade fotfästet. Jag föll ner på knä och förstod att det Vi som en gång hade existerat nu plötsligt avlidit. Vi hade dött efter en lång tids sjukdom. Infekterade och bedrövade nådde vi tillslut den dag då allt bara upphörde.
Jag fanns inte längre för honom och han fanns inte längre för mig. Hur kunde något som var så rätt, bli så fel. Hur kunde det som skulle finnas i det oändliga så brutalt bara avslutas. Hur kunde jag springa min väg. Hur kunde han låta mig gå. Hur kunde vi göra så här mot oss, vi visste ju att jag och han, han och jag var så fulländade. Vem visste då att det som började där, en gång för länge sen, så vackert, skulle avslutas här. Så vidrigt, så kallt och så fruktansvärt hänsynslöst. Jag och han, han och jag, vi. Hur kunde han låta mig gå
1 kommentar:
hur kunde han vilken åsna!
Skicka en kommentar