rytmen

Det vore ju en sak, om det vore så att känslor och tankar kunde hålla ihop. Att de faktiskt kunde hålla varandra i handen genom vått och torrt och se till att den ena agerade när den andra inte behövde. Istället beter de sig som främlingar gentemot varandra och tar aldrig hänsyn till den situation som kräver deras samarbete. Förstår de inte att allting skulle vara så enkelt, så enkelt om de bara insåg att deras symbios, skulle förändra allt. Enbart till det bättre. 

Det vore ju en sak, om de kunde förstå detta. 

Det är ju en annan sak, att de förmodligen aldrig kommer att förstå. 

Mina tankar, de tänker och förstår. 

Mina känslor, de känner och förstår. 

Men det är ju lång väg, från tanke till handling.

Och det är ju omöjligt att agera med enbart hjärtat när inte tankarna följer hjärtats vilja. 

Jag minns det jag ibland inte vill minnas.

Jag tänker ibland på det jag helst inte vill tänka på. 

När jag minns den där gången, det där leendet, den där händelsen, den doften som jag egentligen bara vill glömma, då vaknar känslorna och minns med mig. De känner med mig. 

Varför kan inte tankarna känna med känslorna och då inse att tankarna måste försvinna för att ge dessa känslor, mig, mitt hjärta, lite frid. 

Varför kan inte dessa tankar bara i takt med mitt hjärtats rytm.. försvinna.. ut i natten som en vacker melodi, som nu har spelat färdigt. 

Låt denna melodi spela sina sista noter..

låt dessa rader få sätta sin sista punkt. 

Låt dessa känslor, mig, mitt hjärta, få känna en liten frid.. Låt mig få njuta av den främmande  melodin jag hör svagt i fjärran. 

Låt dessa känslor, mig, mitt hjärta få banka i takt, till denna melodi som jag längtar efter.