hjärtat!

En människa jag sällan uttrycker känslor för. Sällan talar om för, hur myket hon egentligen betyder för mig. Jag vet, att hon vet. Jag behöver inte förklara något. Hon bara vet.
I mina lyckligaste stunder i livet, har hon stått vid min sida, och känt lyckan med mig.
I mina svåraste stunder, har hon haft den axel jag behöver luta mig på.
När min värld rasat samman, har hon hjälpt mig bära denna last.
När jag har viskat om hjälp, har hon hört mina böner.

Minns du, våra försök till träning, som slutade med att vi låg i din säng och tryckte i oss massa godis? Minns du hur vi hustlade till oss vår första kebabrulle? Minns du alla prov vi alltid lyckades fixa till oss i förväg? Minns du dina bamseböcker och barbiedockor du gav till mig? Minns du hur arg du blev på mig på din födelsedag, för att jag kom bra överens med Ala? Minns du våra oändliga bråk på lågstadiet? Minns du när jag nästan gav upp och du fanns min sida för att lyfta upp mig igen? Minns du våra cappuchino kvällar? Minns du när amo kom på att jag rökte och höll ett långt och uttdraget tal om hur farligt rökning är för mig? Minns du alla våra morgnar i centralhallen där vi satt o kommentera alla som gick förbi?
Minns du hur mycket kärlek vi gav varandra genom kärnhuset?

Jag minns, jag minns allt det där, och så mycket mer. Jag har minnen med dig jag kommer bevara resten av mitt liv, och dela med mig av till mina barn.

6 år var vi när vi först träffades. Då vi fortfarande inte riktigt hade börjat leva. Då vi ännu inte skaffat oss drömmar och förväntningar på livet. Idag har vi börjat vandra våra vägar. Du i Östersund och jag i Göteborg. Trots det, så är du min vän, som kommer finnas vid min sida, tills mitt sista andetag är taget.
Jag älskar dig Munira !