Äntligen kom de.. mina älskade tvillingar från stockholm är äntligen här och det blev ett kärt återseende. Förutom att Karine skrämde slag på mig genom att säga att ” hon hade något på hjärtat” varför tror jag alltid det värsta. Mina tankar tog de mest extrema banor för att endast mötas av extremt goda nyheter.
Lustigt hur personer från ens förflutna kan dyka upp och röra om i grytan. Människor som inte har varit en del av ens liv på flera år, dyker plötsligt upp och blir återigen en daglig faktor. På gott och ont.
Människor från det förflutna bör stanna i det förflutna, det är där dem hör hemma. Att dyka upp från tomma intet och tycka att allt är okej, är bara fel. Visst blir man nostalgisk och minns tillbaka till de fina stunder som varit, och glömmer lätt bort de stunder som bedövade en med smärta och frågor om varför det blev som det blev.
Men allt har sina orsaker och ärligt talat så är jag trött på att personer kommer och går som de vill. Nu är det jag som går iväg, utan att se mig om.
Det som har hänt har hänt och det finns ingen som helst mening med att försöka hålla sig fast vid något som aldrig mer kommer att bli.
Det har gått år, under denna frånvaro har jag mött stora motgångar och oändliga framgångar, ingenting av detta har denna person medverkat i. Aldrig har personen i fråga kunnat glädjas med mig när jag mått som bäst eller varit en axel jag kan luta mig mot när min värld har rasat. Jag är inte den jag var då, jag kommer aldrig mer bli den människa heller.
Jag har lämnat mitt eget förflutet bakom mig, även denna människa.
Vad som har varit, kommer aldrig mer bli.
Idag är det jag som vänder ryggen till. Hur iskallt det än må vara, så vet jag bättre idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar