Krigarens själ

Kanske var det inte vad jag hade hoppats på, ändå trodde jag inte att jag ens hade några förväntningar alls. Men när jag ändå kände en vag besvikelse djupt inuti en plats jag inte ens kände till insåg jag att det inte alls var det här jag hade förväntat mig. För förväntningar fanns. På gott och ont. Omedvetet eller medvetet. På ett par sekunder slog sanningen mig och slaget bedövade mig samtidigt som den befriade mig. Nu fanns det inte längre någon återvändo. Vi hade sprungit fram och krälat tillbaka. Ibland sprungit tillbaka för att stå och stampa på samma plats. Nu visste vi bägge två att vi aldrig mer kunde gå där vi en gång vandrat. När han såg mig i ögonen såg jag förändringen så tydligt. Allting hade förändrats. Även hans sätt att möta min blick. Jag undrade om han uppmärksammade någon förändring i mina ögon. För jag kände den så tydligt. I varenda vrå i min kropp hade förändringen nu bosatt sig, det fanns inte ett enda spår kvar av det som en gång varit. Till och med alla minnen började i en snabbare takt att raderas ur mitt medvetande. Jag såg alla bilder flimra förbi en sista gång. Jag hörde alla ord som uttalats under alla dess år, jag visste att jag aldrig mer skulle få höra dem. Jag skulle varken minnas eller sakna dem. Nu fanns det enbart två val, ett val har man ju alltid.

Stanna kvar och leva med den främmande förändringen. Eller förkasta framtiden precis som vi just tvingats förkasta det förflutna.

Jag såg bilder från en tid då jag aldrig hade kunnat släppa taget. En tid då jag höll en hand som aldrig höll min. En tid då mitt leende och hjärta ägdes av någon som aldrig lyckades hålla dessa levande. Jag såg bilder från den tid då mitt leende sakta dog ut och hans leende långsamt vaknade till liv. Jag minns trevande händer som förtvivlat sökte mina. Jag mins ett förtvivlat hjärta som bedjandes sökte efter mitt. Vi gav och vi tog. Vi rusade iväg och vi gav oss hän. Vi krigade och slöt fred. Vi lärde oss att älska i krig, älska i frid. Vi visste hur långt vi var beredda att gå för att få den andra att följa efter. Vi visste i vilken takt vi skulle springa för att låta den andra få en chans att hinna ikapp. Vi visste vad som gav liv och vad som tog liv. Vi utsatte varandra för en smärtsam tortyr med vetskap om att endast vi kunde läka uppkommande sår. Vi smekte varandras själar så varsamt, så försiktigt. Våra hjärtan blev till hårdaste sten och våra själar till sköraste glas. Våra hjärtan lyckades aldrig rubbas. Men våra själar låg nu i spillror. Skulle de någonsin bli helt återställda. Bara vi kände ju till hur dessa spillror kunde pusslas ihop. Men efter detta eviga krigande fanns det ingen motgång vi inte skulle klara av oss att oss igenom med ett högburet huvud. Vi visste ju bättre än FN hur fred skulle slutas. Hur vrak skulle bära, sår läkas. Hur själar skulle helas.

Det fanns egentligen inget alternativ. Vi måste låta gå. Vi måste släppa dessa händer som älskat, som hatat. Som läkt, som skadat.

Vi hade ingen återvändo. Förändringen var här. För gott.

Sorgligaste faktum var den att frihetskänslan dränkte sorgen.

Vi vände oss om.

Rygg mot rygg vandrade vi nu åt varsitt håll.

Aldrig har våra steg varit stoltare.