Min mur

Det finns murar i min närhet som restes för väldigt längesedan. Dessa murar har alltid funnits där och jag har aldrig ifrågasatt deras existens. Aldrig heller har jag varken försökt ta mig över eller under. Jag har aldrig ens undrat vad som egentligen döljer sig där bakom. Eller under. Anledningen till varför de restes har jag aldrig brytt mig om att undersöka då nyfikenheten aldrig vaknat till liv. Jag har betraktat varenda sten i detalj, jag känner så väl till dess hårda konturer. Jag har även sett helheten och känner till vilken sten som utgör vilken del av dessa ofantliga murar. Men hur och varför just denna sten sitter på denna mur och gör den så ogenomtränglig vet jag inte. Jag vill inte veta. Inte ens då jag funnit mindre eller större hål i dessa murar har jag brytt mig om att se efter. De gångerna en eller flera murar raserat kring min närhet som en invit för min nyfikenhet har jag sällan undrat eller förundrats över öppenheten efter en fallen, sluten mur.

Sedan finns det murar i min närhet som är stabilare än hårdaste bergsrot. Murar som är så höga att jag inte kan urskilja himlen ovanför. Murar som får mig att känna mig så, så liten. Även dessa murars stenar känner jag till. Jag har räknat dem en och en och vet precis vart varenda liten sten sitter. Var sten är så unik med en helt unik historia. Inuti mig finns en brännande längtan efter att få lära mig deras historia. Jag vill besitta kunskapen om vilka händer som så omsorgsfullt har lagt dessa stenar. Så stabilt. Så ogenomträngligt. Jag har stirrat mig blind på varenda liten del samt den ofantliga helhet. Skulle den falla framför mina ögon skulle jag i blindhet kunna bygga upp muren på ett identiskt sätt.

För jag vet hur stenarnas hårda konturer känns mot min hud. Timme efter timme har jag stått och smekt dess hårda ytor och bett om att få svar. Jag har klöst mina händer blodiga i hopp om att få komma till andra sidan. Men muren är så stabil, att inte ens vinden har fått en glimt om vad som döljer sig på andra sidan. Här och var har jag funnit små, små luckor där en sten har försvunnit eller tagits bort. Med ett hårt bultande hjärta har jag kikat in, i hopp om att äntligen få se vad muren döljer. Till min besvikelse har där enbart varit ännu mer sten. Även bakom den hårda murens insida, döljer sig en mur. Det är en vacker mur som på ett sätt jag inte förstår, vittnar om en ännu vackrare insida. Jag har försökt klättra över, med mina bara händer har jag försökt gräva mig under. Men muren har varken en synbar grund eller ett synbart slut.

Jag har blivit vän med tiden i hopp om att muren med tiden en dag ska få låta mig ta mig igenom. Jag har lärt mig att älska den hårda muren och alla dess stenar. Var sten för sig, och helheten som de utgör. Jag har gjort allt i min makt. Jag har älskat och hatat. Hoppats och längtat. Gråtit i förtvivlan.

Nu sätter jag mig framför den mur som jag lärt känna bättre än vad jag känner mina egna konturer. Jag lägger mina varma händer mot dess kalla yta en sista gång. Jag sätter mina spröda läppar mot dess hårda yta en sista gång. Jag låter mitt livfulla hjärta slå mot dess livlösa yta en sista gång.

En sista gång tar jag ett djupt andetag och viskar till min ogenomträngliga mur...

Jag älskade dig på det mjukaste sätt kunde.

När insikten slår mig om det sista som fick mig att fortsätta kämpa övergivit mig, insikten om att inte ens hoppet längre läker mina sår, känner jag hur Jag raserar. Händerna skakar, benen bär inte. Hjärtat väljer att stundom slå, stundom bara vara stilla. Andetagen blir stundom snabba, stundom håller jag de inuti bröstet tills det svartnar för ögonen. Jag drunknar och brinner på samma gång. Jag finner inte ens kraften att resa mina händer för att torka de tårar som sköljer ner över min själ. Bit för bit faller jag. Min grund som tidigare varit så stabil ligger nu i en kaotisk ruin. Ingenting av det jag en gång var finns nu kvar. Smärtan i bröstet, där strax intill hjärtat och i hela min själ gör så ont att jag vädjar om att få ett slut. Jag vädjar till mitt hjärta att låta min själ flyga fritt. Men mitt hjärta slår... slår och slår. Frigör mig inte från den avgrund jag befinner mig i.

Där jag ligger och ser på det som finns kvar av det jag en gång var inser jag att jag aldrig på egen hand kommer att finna styrkan jag behöver för att bygga upp mig själv.

Då upptäcker jag två vackra händer som sticker ut ur min ofantliga mur. Hålet händerna kommer ut ur blir inför mina ögon större och större. Stenar faller bort och försvinner som stjärnorna på himlen som slocknar när solen föds.

Jag hör en röst viska;

I hopp om att riva min mur blev du så förblindad av min yta, att du aldrig såg din egen. När du inte lyckades rubba mina stenar, blev dina stenar fler och fler. Min helhet fick dig så förblindad att du aldrig såg hur hög din egen mur lyckats bli. Jag var tvungen att låta din mur rasa, för att få dig att se igenom mig... En sak är säker...

Bakom det min hårda yta döljer

älskade jag på det mjukaste sätt jag kunde.