Ännu ett klockslag som avslutade ett år för att påbörja ett nytt. Det avslutade året har likt andra år varit lärorikt och utvecklande. Det finns dagar och stunder i det avslutade året som aldrig kommer åter förutom i minnet. Precis som andra dagar, under alla andra avslutade år.
Mitt år 2009.
Det påbörjades i Växjö där stod med mina älskade bröder och välkomnade det nya året. Inte långt senare begav jag mig till Istanbul för att studera. Det blev verkligen en lärorik tid, inte vid skolbänken utan vid möten med helt nya bekantskaper och platser. I Istanbul upplevde jag dagar av lycka, en lycka jag aldrig upplevt tidigare. Där knöt ett vänskapsband med en väldigt vacker människa. Om det är något jag för evigt kommer att minnas med min tid i Istanbul, så är det nog just denna vän. En vän som jag delade alla mina dagar, tankar, lycka och sorg med. En vän som satt vaken nätterna igenom då jag var sjuk, en vän som gjorde min lycka till sin, en själ som delade ett liv med mig. En vän som jag än idag, delar ett liv med.
Tillbaka i Sverige.
Dags för bröllop. Nu skulle äntligen drömmen som vi hade talat om, fantiserat om och längtat efter bli verklighet. Det var dags för min syster, min barndomsvän att ingå i äktenskap. Jag minns hur jag gick ner för den runda spiraltrappan och såg min vän stå där med ett blygt leende på läpparna. Aldrig har hon varit vackrare än där hon stod, klädd i vitt. Aldrig har jag känt hennes lycka i mitt hjärta, som just i det ögonblicket. Där vi stod och betraktade varandra utan att uttala ett ord, visste vi, att just i den stunden, levde vi drömmen. Vi hade delat drömmen i så många år, nu fick jag även dela den stund, då drömmen blev verklighet.
Tillbaka i Uppsala.
Nu var min egen verklighet tillbaka. Tillbaka till egna rutiner och vardagar. Hösten var intensiv på många olika sätt. Jag fann mig själv stå i ett klassrum, inte som åhörare utan som föreläsare. Jag var inte den som sökte kunskapen, utan någon som fick ge, det som jag själv under många år fått motta i olika salar. Utanför universitetet var det det lyckliga återträffar med vänner jag inte träffat på månader. Precis där vi lämnat varandra, återfann vi nu varandra.
Denna höst var en höst av intensiv vänskap. Timmar med samtal om livet, lycka, kärlek, sorg och vänskap. Jag skulle kalla denna höst för just, Livets höst. Jag fick älska kärleken men även lämna den. Många sanningar som länge legat under ytan fick nu flyta upp och förändra en stillsam verklighet till en rörig dimma. Själar från det förgångna dök upp och talade om det som skett och gav mig detaljer jag aldrig hade sett. Med blicken riktad åt en annan riktning hade jag lyckats missa det som skett precis där jag var. På gott och ont.
Denna höst, fick jag släppa taget om något jag väldigt länge hållit väldigt hårt vid. Människor klev in och människor klev ut för att aldrig återvända.
Mitt år 2009.
Året där vänner vittnade om sann vänskap.
Året där jag fick se världen med andra ögon.
Året där kärleken visade sig vara, ovillkorlig.
Året där drömmar blev verklighet.
Året där slutkapitel skrevs.
Året där händer flätades ihop och händer släpptes.
Året där musikens takt, förändrades i takt med livet.
Jag lärde mig det viktigaste jag någonsin lärt mig under påbörjade och avslutade år under mitt år 2009.
Att älska och bli älskad.
Att älska det som ansågs vara omöjligt.
Att älska älskandet.
År 2009, var mitt år jag sätter en liten, men så mäktig etikett på.
Kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar