Evighetens penna

tillsammans greppade vi pennan som vi i en evighet skrivit med

evighetens penna vars bläck livnär sig på enbart känslor

pennan som skrivit tusentals meningar, tusentals kapitel inuti

honom inuti

mig inuti

det vi kallar för det som en gång varit

det som aldrig mer blir, vi blir

vi

skriver idag rad efter rad, jag inuti

honom, han inuti

mig, inuti

varandra, flätar våra ord ihop

våra själar

Jag hör hur han läser ord jag gömt inuti

djupare gräver han

jag har ingenting kvar att dölja

Han låter mig vandra vilse bland hans ord

vila inuti hans kapitel med mjuka väggar

tillsammans greppar vi evighetens penna

låter varandra beröra och känna

det var givet

att det som stod skrivet

skulle läsas av två sammanflätade själar

vi greppar evighetens penna då vi skriver

små vackra rader

han inuti mig

jag inuti honom

vi skriver det vackraste som ord någonsin lyckats föreviga

evighetens penna vars bläck livnär sig endast på känslor

skriver nu och får mig, honom

att läsa alla ord ur det som aldrig mer blir

och förstå ord som en gång skrevs med smärtfyllt bläck

förstå ord som efterföljts med frågetecken

förstå ord som beblandats med själens salta vatten

De förevigades endast för att låta oss få läsa

det som var skrivet

så att vi kunde mötas i livet

tillsammans ta klivet

greppa evighetens penna

som våra händer aldrig kan lämna

vi

skriver idag rad efter rad, jag inuti

honom, han inuti

mig, inuti

varandra, flätar våra ord ihop

våra själar