M.A

Hon satt på stolen i kontoret.. med slöjan kring sitt hår.. suckade djupt och uppgivet.. Nahide...
sedan skakade hon på huvudet.
Hon behövde inte säga mer.. denna människa vars liv är sammanflätat med mitt. Vars liv har levts, sida vid sida med mitt. Jag förstod det hon ville ha sagt. Jag förstod att det var dags för mig att släppa taget. Det var lättare än väntat. Jag höll det trots allt inte för hårt. Av rädsla för annat.
Med varsin kaffekopp i handen, gick vi ut till köket. Vi pratade till en början om det vi alltid gör. När bara hon och jag hör.
Sedan började vi tala om oss.
Vi talade utan hämningar, vi talade. Vi hörde. Vi möttes.
Vad vi talade om behöver endast jag och hon veta..
Låt mig istället berätta om..
Människan som berikar mitt liv med sin vänskap och systerskap. Människan som sätter mig på plats när detta behövs. Människan som älskar mig för den jag är trots att jag ibland inte förtjänar det. Människan som ser mina rätta färger, även då jag försöker kamouflera mig.
Låt mig istället berätta om..
Hon som står när alla andra faller. Hon som tror när alla andra tvivlar. Hon som möter styrka när andra möter svaghet. Hon som andas stolthet när andra kvävs. Hon som finner lycka genom andras lycka. Hon som ger lycka åt de om möter sorg. Hon som ler åt livet och som livet ständigt ler åt.
Hon som vet vad hon vill när alla andra velar.
Hon som står med huvudet högt, när andra böjer sitt.
Hon som älskar och blir älskad på det renaste sättet som existerar.
Låt mig istället berätta om..
Att hon i alla år, haft min rygg och aldrig någonsin har hon backat undan. Att hon krigat med mig, sida vid sida, även då kriget aldrig varit hennes egna. Hon har krigat åt mig i tider då jag inte orkat. Hon har fått mig att fredsförhandla då jag endast sett rött. Hon har fått mig att släppa och greppa när jag på egen hand inte lyckats agera.

Hon, satt bredvid mig, första dagen i första klass. Hon, lärde mig att skriva mitt första ord..
viskade i mitt öra ; Så här.. skriver man MAMMA.
Hon, som i första ring, fuskade åt mig på ett matteprov.
Vi åkte dit.
Tillsammans.
Hon backade upp mig och sa inte ett ord.
Viskade sedan i mitt öra ; Jag har din rygg
Vi klarade oss undan.
Tillsammans.
Hon, åkte flera mil, enbart för att hålla mig i handen vid ett sjukhusbesök.
Viskade i mitt öra ; Även detta går över.

I hela mitt liv har hon funnits där, den själ, den familj jag inte blivit tilldelad, utan valt.

Med ett leende på läpparna skriver jag nu..

Hon kommer att ha min rygg
tills ryggen inte längre bär