busstur i Istanbul

Han kan inte ha varit mer än åtta år. Det är sent på kvällen och det har regnat i flera timmar. Med tunna kläder och ett smutsrandigt ansikte stiger han på bussen. I handen har han ett paket med vattenflaskor och när han står på bussen första trappsteg frågar han trött men väldigt artigt om han får kliva på för att sälja lite vatten.

Han kliver in efter chaufförens tillåtelse och höjer rösten då han frågar om det är någon som vill köpa en flaska vatten. Hans röst ekar i den stillastående bussen och han får en och annan flaska såld. När han har gått längst bak i bussen vänder han sig om och går samma väg tillbaka.

Han stannar till och frågar mannen som sitter i sätet mittemot mitt om han vill köpa hans sista flaska vatten.

När mannen skakar lite lätt på huvudet, ändrar inte pojken en min. Han insisterar inte, suckar inte och verkar inte det minsta upprörd. Han nickar ett tack åt chauffören och kliver sedan av.

När bussen börjar rullar iväg, har pojken redn hunnit kliva på en annan buss, i hopp om att få den sista flaskan såld.

Flaskan säljer han för 2 kronor.

 

I min väska, har jag närmare 700 kronor i kontanter, som jag tog med mig, bara för att.. jag kanske skulle behöva pengar.

Sen ligger det en iphone i väskan, värd ett par tusenlappar. Och  en extra mobil, som jag har ett annat simkort i.

Där ligger mitt pass, som gör mig till en fri människa. Gränslös och berättigad till frihet.

Där ligger ett cigarettpaket för närmare 40 kronor som jag köper för att medvetet skynda på min död och förkorta mitt liv.

Där finns ett läppglans från juicytubes som jag ”unnade” mig själv för cirka 200 kronor.

Och så slängde jag ner mitt rouge och puder samt borstar till dessa, som kostat mig över 1000 kronor sammanlagt.

Juste, sen har jag ju ett visa kort som jag kan dra ut ytterligare ett par tusenlappar med om nöden kräver.

Pojken med vattenflaskorna ville ha 2 kronor.

Helt ärligt, om en krona faller ur min ficka när jag går.. är det ytterst sällan jag stannar upp för att ta upp den krona. Jag tänker ”äh” och fortsätter stressa till vart jag nu än är påväg.

Han ville ha två kronor.

Han tiggde inte två kronor. Han sålde vatten på flaska. För två kronor.

 

Jag gav honom inte. För det gör man ju inte. Man bara går förbi. Eller vänder bort blicken.

Jag vände bort blicken.

Där satt en flicka bredvid sin far. Rosenröda kinder och välborstat gyllenbrunt hår. Med handen inuti sin fars trygga hand.

Hon skrattade åt något som hennes far precis hade sagt och fick strax efteråt en chokladkaka som hennes far hade i väskan.

 

Jag är medveten om att det finns hundratusentals värre exempel än pojken med vattenflaskorna.

 

Men vart går det så jävla snett?

Pojkens föräldrar, hur tillåter dem pojken att på så sena kvällar vandra omrking och sälja vatten åt folk.

Har han ens föräldrar. Vad gör pojken när han kommer hem? Vem stoppar om honom om nätterna? Springer han omkring med pojkar i sin egen ålder och leker?

Kan han läsa? Eller skriva. Hur känns det för honom att veta, att nästan alla människor har det bättre än honom och att han lever ett fruktansvärt orättvist liv?

Vem gråter han ut hos? Gråter han?

Vem lyssnar på honom när han behöver tala.

Talar han?

Eller låter han, sin sorg, rinna ut på gatan tillsamans med regnet som tvättar bort smuts ur hans ansikte?

Låter han sina tårar blir ett med regndropparna

Låter han sitt hjärta banka i takt med stressade människors fotsteg i hopp om att hinna ikapp dem och få en flaska såld.

 

Vågar han drömma?