Men det jag älskar mest. Det som får mig att veta att det är han ödet valt ut åt mig. Är hans sätt att hålla min hand då tårarna rinner, då hjärtat brinner. Hans sätt att möta mig vart jag än vandrar även de gånger jag går vilse. Hans sätt att ligga i tysthet bredvid mig och försäkra mig om att vad som än sker, så tar vi oss igenom det. Hans sätt att få mig att känna mig så behövd, och tryggheten han ger mig när han alltid finns där. Hur han låter sig själv vara så blottad utan att vara rädd. Hur han alltid är närvarande även om han inte är här. Hur han får mina rädslor att omvandlas till mod. Mina tvivel till tro, min svaghet till min styrka. Hur han får mig att älska honom lite mer för varje stund som går, enbart genom att bara vara.
Hur han ser på mig varje morgon, med samma blick som den natt då våra ögon möttes första gången.
Hur han tar min hand
lägger den på sitt bröst och säger
Känner du hur det slår
Enbart för dig
Hur mitt hjärta slår, när han viskar
Jag älskar dig, mer än vad jag älskar mig själv
Hur jag vet, att han vet
Att jag älskar honom, mer än jag älskar mig själv.
1 kommentar:
"Jag älskar dig, mer än vad jag älskar mig själv" betyder mycket... Så vackert!
Skicka en kommentar