sönder och samman

vi hade ingenting förutom tid

vi hade inga löften att hålla inte heller händer

vi hade inga förpliktelser gentemot varandra inte heller andra

vi hade inget påtagligt att beröra inte heller hjärtan att beröva

vi hade ingenting förutom tid

tid så relativt men alltid så konstant

vi lyckades aldrig bibehålla någonting stadigt

minsta beröring och vi spreds i vinden likt en uttorkad maskros

tusentals små vita fjun spreds i vinden för att aldrig mer hitta hem

vi jagade små bitar för att bygga en helhet

helheten som kvarstod var nu endast en sönderkrossad yta

dock fortfarande en helhet

vi hade ingenting förutom tid

idag har vi även en sönderkrossad yta som utgör vår helhet

här ligger under ytan löften vi aldrig gav men som skar

sönder och samman

här ligger förpliktelser vi aldrig hade men som saknar handling

sliter och tär

här ligger beröringen som aldrig fick röra

varsamt och försiktigt

här ligger alla små bitar och drunknar i tidens hav

kvar står vi med tiden inuti våra händer

de händer som vi aldrig lyckades greppa

stals av tiden i natten

sönder och samman

sliter och tär

varsamt och försiktigt

vi vet ju idag att ord sjunker djupare än vassaste svärd

ord

våra ord

vägde så lite

så lite att

ord

aldrig fick hamna i samma viktklass

som de handlingar

som förblev tysta

ord

som förblev döva