AgapeRoad

Låt mig försöka berätta hur det gick till när jag blev hel. Det är svårt att försöka få någon annan att förstå det jag själv knappt förstår. Men låt mig göra ett försök. Jag tvivlar lite på att jag kommer kunna göra min röst hörd, för ni, ni hör inte. Cynikerna i er har förgiftat er tro på kärleken som vi alla föddes med. Den cyniska melodin är verkligen öronbedövande. Värre än det hemska brus man hör när ord som förkrossar livet inuti överröstar allt annat. Men för er som ännu inte har anammat denna cyniska melodi och gjort den till en tragiskt kärlekshistoria, ni som trots allt hat väljer att älska, ni som trots krossade hjärtan och bittra tårar fortsätter att längta, ni som älskat men förlorat, ni som älskar att älska, ni som för mig är kärlek, kanske kan ni höra mig. Kanske kan ni förstå vad kärleken tvingar mig att skvallra om. Jag kan inte låta bli att berätta, jag vill inte låta bli. Hade jag haft styrkan och modet hade jag skrikit ut mina känslor på ett torg, mitt i en folkmassa, bara för att få dela med mig av det som kärleken har givit mig. I hopp om att ni kan förstå och dela ett leende med mig i samförstånd. Hade jag haft talangen hade jag med hjälp av alla världens färger målat varenda grå yta på vår planet i kärlekens namn. Kanske hade vi då i samförstånd kunna måla ihop, där dina färger hade kunnat möta mina och skapa ett mönster som bara det ovillkorligt älskande ögat hade kunnat beskåda. Och förstå. Hade jag varit en viktig människa i ett viktigt sammanhang hade jag då blivit en kärleksdiktator och tvingat folk till att tro. Till att hoppas, till att längta. För vad är vi utan kärleken. Barnet avlider utan kärleken, kärleken avlider utan hoppet och tron existerar inte utan längtan. 

Låt mig nu hålla mig till historien som fick mig att påbörja denna berättelse, ja ni förstår, det är så enkelt att hamna på sidospår när jag vandrar på kärlekens väg. De som vandrar med mig på kärlekens väg, är kärlek, på sidospåren möter jag dem, som inte vågar ta steget till oss, vi som andas och är kärlek. Jag kommer förevigt att sträcka ut mina händer till er och när ni känner er redo för att göra oss sällskap på denna väg. Låt oss då få välkomna er till, kärleken. 

Han vandrare på denna väg och bland alla dessa kärlekens, själar upptäckte jag min egna kärlek. Kärleken som kärleken valt ut just för mig. Min själ började sväva. Jag lovar och svär på, att min själ började sväva. Ni som har varit där, ni förstår. Jag önskar innerligt att ni som ännu inte ha fått uppleva detta, en dag får sväva likt mig och alla andra kärlekssjälar. 

Jag visste omedelbart att denna människa var min själs andra hälft, och att min själ kompletterade hans. 

Innan denna stund, hade jag aldrig upplevt den inre frid som jag nu kände inombords. Den frid som var så påtaglig att ingenting i världen numer skulle kunna rubba min tro på det som framtiden väntade oss bägge. 

Vi började långsamt vandra på vägen tillsammans och vi gick så långsamt så långsamt, att vi ibland nästan stod stilla. Vi hade ju inte bråttom utan njöt istället av att ha funnit varandra. Även om det hade tagit oss flera år att nå det mål då vi ingick i det vackraste kärleken kan erbjuda oss, så tog vi oss tiden. Dagen och natten och morgondagen tillhörde ju bara oss. 

Som om vi bägge, för varandra, var böcker vi tidigare hade läst och memorerat i våra hjärtan, kände vi till varandras historier. Han såg det i mig som ingen annan visste om men som jag under hela min vandring hoppats på att någon skulle upptäcka. Jag tvivlade aldrig på att jag skulle finna denna kärlekens själ, under hela vandringen behöll jag min tro på att denna dag, en dag, skulle infinna sig. Där och då, tog jag ett djupt andetag i tacksamhet för att kärleken aldrig hade fått mig att tvivla. För att allt det hemska som fanns på den parallella vägen intill vår väg, aldrig någonsin hade fått mig att tappa fokus. Tack för att det som cynikerna kallade för naivitet, aldrig någonsin fick mig att bli som dem. 

Ibland gav han sig ut på sidospåren och var borta i flera dagar, veckor. Jag saknade honom innerligt men inte en enda gång, tvivlade jag på att han skulle komma tillbaka. Lika blint som jag litade på att solen föddes efter nattens mörker. Lika blint som jag litade på min mors kärlek, havets djup, stjärnans sken, jordens liv och eldens hetta. Lika blint litade jag på att min själsfrände, skulle återförenas med mig på denna kärlekens väg. Lika blint litade han på att jag alltid skulle återförenas med honom. Även om sidospåren ibland höll oss på avstånd ifrån varandra. 

Den tryggheten som föddes i vårt namn, kunde aldrig förenas med tvivel eller förtvivlan. Vi var, vi blev, vi är och vi kommer alltid att vara. Jag andas den tron. Jag och han, vi andas kärleken och våra hjärtan slår i kärlekens namn. 

Nu vandrar vi på kärlekens väg. Idag sida vid sida. Imorgon kanske på egen hand. Men våra själar är förevigt förenade. Jag vet att han känner sig lika fri som vinden för även jag svävar med vinden ibland. Vi är ju som friast när vi älskar som mest. Sväva iväg älskade, jag finns ju kvar när du vill vandra med mig. Våra själar är förevigt förenade. Vi är ju som friast när vi älskar som mest

Våra själar är ju förevigt förenade.