jag ser hans rygg och sakta sakta ser jag att hans siluett blir mer och mer avlägsen
jag samlar luft i mina lungor för att kunna ropa efter honom skrikandes vill jag be honom stanna kvar
någonting tar emot och inga ord bildas, mitt hjärta slår fortarare och fortare då jag märker att han långsamt
börjar springa
Jag gör ett nytt försök men mitt hjärta slår så hårt att all min kraft går åt att försöka lugna ner denna eld
inuti mitt huvud hör jag hur mina tankar skriker hysteriskt och beordrar mig om att få honom att stanna
Jag öppnar munnen och skriker
dock har aldrig tystnaden varit mer påtaglig, inga ord lämnar min mun och paniken över att jag skriker i stumhet
gör att benen inte bär
jag faller men jag ger inte upp, jag biter ihop och hoppas att han vänder sig om så att han kan se hur jag sitter här
och med hela min själ ber honom att stanna kvar
vänta lite gör inte såhär snälla lyssna bara på vad jag försöker säga dig snälla kan du inte
stanna
kvar
snälla
faktum
han vänder sig inte om en enda gång
inte en enda gång ser han tillbaka
målmedvetet går han framåt, målmedveten, jag beundrade alltid att han alltid oavsett vad
alltid var så målmedveten
målmedveten lämnar han nu mig bakom sig, han har vänt blad
på detta blanka blad finns inga spår utav mig
där finns inte mitt namn ihop med hans, där finns inte beskrivande ord
om honom och mig och om det och dem
han vänder på bladet som eliminerar min existens för honom
plötsligt finns jag inte längre
jag andas men inte samma luft som han
jag lever men inte ett liv ihop med honom
jag ler men aldrig mer med honom
jag älskar men aldrig mer älskar han
oss
jag blir som förlamad när jag nu inser att jag inte ens längre ser hans siluett
jag ser honom ingenstans, han har nu försvunnit och blivit en av dem som lever i det förflutna
jag sörjer som om han nu vore avliden
jag sörjer
smärtan jag känner är så påtaglig att om en främling hade rört vid mig nu
hade även denna främling känt av mina smärtor
kom inte nära mig älskade främlingar låt mig inte förgifta era liv med denna smärta
åh.... Det gör så ont...
Låt inte detta vara en sanning, låt detta vara en lögn, en dröm som jag kan vakna ur
pusta ut
du ligger ju här bredvid mig.. du andas ju
samma luft som jag andas
du lever
du är
vi är
Det är ingen dröm
bilden av din ryggtavla som långsamt lämnar mig bränner min näthinna vid varje vaket ögonblick
jag flyr in i drömmarnas värld för där är allt som förr, där är du som förr, där håller du min hand
där stillar du detta kaos och det är du som torkar de tårar som din frånvaro orsakat
där är det du som tröstar mig trots att det som gör att jag behöver bli tröstad
är din siluett som lämnar
oss
Du höll mitt hjärta i din hand
du värnade om det dag som natt, du kom att bli min trygghet
försiktigt
utan att jag märkte det
gav du mig tillbaka
det hjärta som ju tillhörde dig
det är ingen dröm
Du och jag
vi
oss
har nu avlidit
Det är ingen dröm
Du och jag
vi
oss
existerar endast i det förgångna
Det är ingen dröm
Du och jag
vi
oss
har avlidit
Må vi
Vila
i frid
tisdag 18 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh vackert! Du skriver så levande, kraftfullt...
"smärtan jag känner är så påtaglig att om en främling hade rört vid mig nu
hade även denna främling känt av mina smärtor"
!!!
Alv!
i Alv you dear
alv !
1aGape
Skicka en kommentar