min vän vinden

tiden var inne då det var dags för mig att lämna det som var mitt och mitt som var det

tiden var inne och tiden hade bråttom utan att ens få tänka efter före

började jag på min vandring mot vandringen som skulle föra mig framåt aldrig bakåt

Gjorde jag rätt eller begick jag ett misstag

Jag försökte aldrig ta tag så därför missade jag heller aldrig taget

men missförstånd skedde då förståndet missade det jag egentligen ville ha sagt

Tiden var inne och tiden var så inne i mitt liv att jag kände hur den flåsade i mig i nacken

flåsandet blev till viskningar och viskningarna blev till höga röster som frågade varför

jag fortfarande var kvar

utan att hinna tänka efter före var jag tvungen att bekanta mig med den väg jag skulle vandra

utan att ens hinna säga adjö utan att få en sista liten stund med det jag beundrade

slängdes jag ut på vägen som för mig var så främmande att inte ens vinden som blåste

doftade likadant som den vind som under alla dessa år smekt mina kinder rosenröda

Inte ens himlen ovanför denna främmande väg såg likadan utan som den himmel som under alla dessa år gett mig sinnesfrid där jag på rygg legat och lett upp mot dessa vackra moln

Jag vandrade med en sådan försiktighet av rädsla för att den opålitliga vägen skulle få mig att trilla och kanske göra mig själv illa eller kanske av rädsla för att gå vilse

Men inte ens jag visste ju vart jag var på väg och när jag vandrade där utan att ha ett mål

var det ganska svårt att gå vilse då den mållöse går endast dit vinden för den

även om vinden är främmande så vill vinden väl

även om molnen är främmande så finns molnen då dagen gryr

Sakta men säkert lärde jag mig den främmande vägens främmande mönster och jag lärde mig när och var gropar skulle infinna sig och hur jag dessa skulle undvika

Sakta med säkert bekantade jag mig med vinden för trots allt var det den främmande vinden som torkade mina tårar när de ständigt föll ner för mina kinder som nu tack vare min vän vinden återigen var rosenröda och återigen vittnade om längtan efter vila

När vindens doft nu blivit min doft blev molnens former nu mina former och jag fann en liten plats vid vägens kant där jag återigen kunde lägga mig på rygg och finna en ny slags inre frid en frid som jag aldrig hade känt tidigare. En frid utan rädsla och längtan efter något annat. 

jag fann min inre ro, min sinnesfrid

Tidens höga röster avtog

Tiden förstod att jag nu funnit min väg hem

till det hem som stått där längs med vägen och väntat på att jag ska hitta dit

Här sitter jag nu och i skrivande stund känner jag hur min vän vinden leendes smeker mitt ansikte och viskar om tiden för längesen då jag sakta stapplade ut på den främmande vägen och kröp ihop då jag sökte skydd för vinden. 

Min vän vinden du har ju alltid funnits där

Likaså min vackra vänner molnen

Ni har ju alltid funnits där

Även om skyn har varit molnfri då solens vackra strålar har dränkt mig i värme

Och även då tystnaden har ekat i den vindstilla morgonen 

Så har ni ju varit där

jag känner din doft

jag känner era former

Mina vänner

som i mina ensammaste stunder

alltid gör mig sällskap