DÖknen

Vi har vandrat så länge nu. Solen blev snabbt en fiende, den av värsta slag.

Ett sandkorn är för jorden så obetydligt, likt den ensamma droppen i havet.

Men tillsammans, allierade, är de mäktigare än du och jag.

De kommer aldrig utan sällskap av varandra. Sammanflätade likt en mors kärlek.

Ett ensamt sandkorn är så obetydligt. Vem saknar ett sandkorn.

Men när våra steg blir tyngre då vi sjunker ner.

Förstår vi betydelsen av sandkornet. För, ett sandkorn är aldrig ensamt.

Vi har ingeting kvar att klamra oss fast vid. Ingenting i det förgångna.

Ingenting framför oss.

Ovanför oss stirrar fienden ner och bränner. Våra själar brinner.

Under våra fötter ligger den starkaste armé historien glömde att nämna.

Hade det nämnts, kanske vi hade kunnat se till. Att den aldrig upprepats.

Men vi begav oss ut i blindo. I hopp om bättre vetande. Våra själar brinner.

Vi vet att hoppet är ute. Det finns ingen räddning. Vi går förlorade. Snart ligger våra livlösa kroppar och brända själar bland dessa sandkorn. För den som är ovetande; betydelselösa sandkorn.

Vi kommer inte överleva för att berätta, för att varna. Om fienden i skyn. Om kornen som slukar liv.

Hoppet är ute, men vi har inte ork nog, att ge upp.

Vi har vandrat så länge nu. Vi var så naiva. Dessa fiender kan inte ens kärleken eliminera. Det som vi trodde besegrade allt. Vår kärlek som vi ansåg var odödlig, tog istället kål på oss. Snart ligger våra brända själar ovanför sanden. Det dröjer inte länge förrän vi ligger under den.

Vi begav oss ut i hopp om bättre vetande. Vi brändes levande.

Öknen är ingen mans vän, ingen mans land förutom hans, som lärt sig att skilja på ett sandkorn, från ett annat. Nej öknen är ingen mans land. Ej heller en kvinnas. Våra själar brinner. Vi förstår att det är ett krig vi aldrig vinner. Vi vinner aldrig, över solen där uppe på tronen, sanden som rinner oss ur handen eller hopplösheten som snart berövar oss på verkligheten.

Jag känner hur hjärtat slår allt mer sällan, snart är min stund inne. Jag ser på min livskamrat, som har vandrat vid min sida och brunnit med min själ.

Plötsligt är allting så självklart. Först då jag ser på dig, förstår jag allt. Jag vet allt. Jag besitter nu den viktigaste kunskap jag någonsin haft i min ägo. Jag förstår, att kärleken trots allt var oövervinnelig. Vi vandrade tillsammans. Vi brann tillsammans. Vi behöver inte falla tillsammans.

Jag hör då, något så vackert. Så efterlängtat. Jag hör dropparna i havet som forsar i samklang. Så tragiskt. Insikten slår mig hårdare än fienden i skyn. Min stund är kommen. Hägringarna sluter sig illa kring alla mina sinnen och jag törstar inte längre.

Jag faller ner på knä. Jag förstår vad jag måste göra. Kanske ligger vår räddning runt ett hörn som för mina ögon inte existerar. Här finns inga hörn. Här finns endast en horisont, Världens starkaste arme. Vi är omringade. Jag hör någonstans, att du talar till mig. Kanske skriker du. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag inte har någonting kvar utom ett par andetag. Hoppet har lämnat mig. När jag inser att det som sägs vara det sista som lämnar oss enbart är en myt, ler jag. Vilken illusion. Jag vet. Vad jag måste göra. Jag vill inte längre vandra, även om jag fortsätter kämpa, så vill jag inte, även om jag kanske kan.

Jag ser på dig fortfarande med ett leende på mina törstande läppar. Med en sista kraftansträngning börjar jag tala.

Du vandrade vid min sida, Vi brann tillsammans, låt mig få falla i min ensamhet. Låt inte vår historia bli ett med detta hav som dränker själen med eld. Låt inte det vi en gång hade, bli lika obetydligt som ett enda sandkorn. Jag vet vad jag behöver göra. Och jag vet att det inte är hoppet, utan kärlek som är det sista som lämnar en människa. Det sista som idag lämnar mig. Låt mig få ge dig en sista del utav mig. Låt mig få ge dig det, som räddar Oss från att bli förintade. Låt oss bli berättade älskade. Innan mina andetag tar slut...

Låt mina tårar som faller, inte utav sorg utan enbart utav obefläckad kärlek.

Låt mina tårar... släcka törsten i din brinnande själ.