Det är en tragisk sanning att vi mött detta öde. Men faktum kvarstår. Det är en sanning.
Det är en vacker tragedi, att livet tagit oss så långt att vi idag är långt ifrån varandra.
Det är ledsamt men sanningar är inte alltid vackra och ibland smärtar den mer, än vad den frigör.
Jag är glad att sanningen slagit mig, även om den slog mig hårt och ganska brutalt.
Jag är glad över att ha nått den insikt, som fick mig att aldrig nå dig.
Vi som alltid var sanna mot varandra blev tillslut förintade av det som höll oss samman.
Sanningen.
Jag försökte hålla kvar, hålla fast, hålla vid.
Men du gled ur mitt grepp.
Kanske höll jag inte tillräckligt hårt.
Kanske höll sanningen hårdare.
Den höll i varje fall längre.
För någonstans längs med vägen, gav jag upp.
Sanningen insåg mitt nederlag innan jag hann tänka det.
Sanningen insåg utgången innan jag hann gå in i den.
Nu när jag sitter här med endast sanningen som mitt sällskap
Ser jag tillbaka på vår tid och det finns något som fattas.
Till en början är det svårt att förstå vad
Men återigen är mitt sällskap sanningen där och slår.
Det är din hand som saknas.
Jag försökte hålla kvar, hålla fast hålla vid.
Men din hand fanns aldrig där.
Sanningen är där och slår.
Det är först nu jag förstår.
Att jag höll fast vid en lögn.
Sanningen är där och slår.
Hade jag håll fast vid sanningen, hade den nu inte slagit
utan endast smekt min själ samtidigt som jag smekt din.
Lögnen är en girig jävel.
Den får aldrig nog och den sprider sig, förökar sig
likt frön inuti en kraftig vind
Likt gift inuti en pulserande åder.
Din hand fanns aldrig där.
Medvetet lät du mig klamra mig fast vid en lögn
Medvetet talade du dessa lögner
du gjorde det jäkligt bra
För jag svalde varje ord, jag omfamnade varje handling.
Jag hungrade till och med efter mer.
Du var givmild. Ditt lager var oändligt och du hade fortsatt att ge
om inte sanningen ryckt in
Min tro för dig fick mig att misstro sanningen
Men sanningen står för evigt som ensam vinnare i alla krig
Nu när jag sitter här med endast sanningen som mitt sällskap
sköljer tacksamheten över mig
Tacksam över att du trots alla dina lögner
aldrig lyckades få mig att misstro ärlighet
aldrig lyckades få mig att känna tvivel inför ärlighet
Dina lögner suddas långsamt ut, försvagade av sanningen, för svaga för att kvarstå
Min tro på ärlighet kommer att för evigt bestå
Lögner och jag vandrar aldrig hand i hand, min mor uppfostrade mig, bättre än så
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar