heartpoke

" det här är vad jag älskar och längtar till

det här är vad för mig är du

det här är en plats jag vill befinna mig på

det här är något, mitt tillhör." sade han och tryckte sitt pekfinger hårt mot mitt hjärta.

DET,pekfinger.hårt.mot.hjärtat.

DET.pekfinger.......

Jag minns att jag tänkte AAAAAJJJJJJJJJJ

men jag sa ingenting. log.

Några dagar senare minns jag att... hans ord var borta, även han.

Men det lilla runda blåmärket på mitt bröst stannade kvar. länge. länge.

Det skiftade färg lilagröntblåttgult

ständig förändring till att den tillslut försvann.

kvar fanns inte ett enda spår av hans existens i min värld.

ibland strävar min hand till den plats han pekat på.

Ibland känns det som om jag fortfarande kan känna den ömma plats.

Där hans blåmärke färgade min hy.

Han menade det när han sa det, jag minns så väl hur, tårarna strömmade ner för hans kinder.

Jag förstår. Han var rädd för det blåmärke jag kanske hade kunnat ge.

Han har inte lärt sig att sår läker. Han har aldrig sett det ske.

Om jag bara kunde visa honom, det lilla färgglada blåmärket på mitt bröst.

Han stannar aldrig tillräckligt länge, för att låta det ske.

Jag jagade honom aldrig, bad honom aldrig stanna kvar. För vadå.

Var jag beredd på att ta ett blåmärke. Inuti mitt huvud skrika AAAAAAAJJJJJ

men inför honom bara le.

Jag liksom han

är ju värd den lilla smärta