Och jag..

Det finns för många munnar att mätta jag är ledsen om jag låter någon hungra men det här är vad jag räcker till.

det finns så många öron och ögon att tillfredsställa, jag ber om ursäkt då ni blir besvikna, men det här är allt jag kan skänka.

Så många själar som behöver stimuli, ledsen att jag ibland slösar er tid, fast det egentligen inte finns någon tid utan endast klockor.

finns så många hjärtan som längtar efter beröring, men ingen som berör mitt. Ingen som berör mitt.

De kan mätta det som hungrar, de kan stimulera mitt intellekt med vackra ord , löften som bygger förväntningar som leder till hopp som leder till spänning som leder till behov som leder till ... inte mycket mer. aldrig mer.

Ögonen tillfredsställs då de får vila på skönhet då de får se in i ögon som ser in i mina som glimrar till som ibland blir kyssta på ovansidan som ibland fäller tårar som ibland blundar för verkligheten som ibland möter morgonen tillsammans som ibland blundar för... att aldrig mer se igen.

De försöker, de vill så gärna nå mitt hjärta, de försöker äga det. De vill så gärna säga att jag tillhör. Min. Mitt. Jag. De vill så gärna veta mina hemligheter, veta vad som finns där inuti

De tycker om hur mitt namn låter bredvid deras. De älskar när min uppmärksamhet enbart riktas mot dem.

Han lovar guld och gröna skogar. Han lovar att han finns där. Jaja.ja du.kan.lita.på.mig. Han lovar att han för alltid kommer göra allt han kan. Stanna kvar här. Här är du trygg. Gå inte, stanna en liten stund till, jag trivs så i ditt sällskap.

Men jag går. Jag går alltid. Ibland stannar jag en liten stund, men enbart med vetskapen om att jag går. Förr eller senare så går jag. Jag stänger försiktigt dörren bakom mig. Men jag ser alltid till att den är stängd. Ordentligt.

Han lovar och agerar enbart för att övertyga mig om att jag aldrig behöver vara rädd. Han står vid min sida och han har min rygg. Oroa dig inte. Jag är här.

Det gör att jag förstår att jag aldrig kan stanna här. Det ger mig insikten om att han aldrig kommer komma närmare än vad han är just nu. Han kanske kan backa, för framåt kommer han aldrig. Närmare, djupare når han mig aldrig.

Han vill ge mig trygghet när jag har all trygghet jag behöver, min egen. Han skyddar mig så att jag inte bränner mig på elden, förstår han inte att jag är en eld som inte söker efter vatten utan en liten låga att ansluta mig till. Han tror att jag är rädd, han ser inte ens min tapperhet, han känner inte ens igen mitt mod. Aldrig är jag rädd. Kanske förlorar jag mina slag. Då gör det ont. Då lider jag. Kanske dör jag lite grann. Men rädd. Aldrig.

Mitt hjärta blir aldrig hans. Hur kan han tro att han kan äga något som jag själv inte äger utan som äger mig. Hur kan han vilja komma åt något som jag inte ens kommer åt men som i varje stund kommer åt mig. Han älskar något som jag ibland avskyr men som alltid, alltid älskar mig. Även i de stunder då det förrått mig och orsakat mig sådan olidlig smärta.

Rädd? Aldrig.

Men du berör inte mitt hjärta.

Fastän du kanske rört vid mig.