aGape

Det finns en sanning som ingen känner till. En sanning som jag endast låter det vita bladet befläckas med. En sanning som i en oviss framtid kommer att hamna även i er vetskap.

Till dess vill jag och min sanning, vinka till vår framtid. Vi kysser det förflutna farväl.

Min sanning är trygg hos mig. Den hamnar hos er, när den är redo att blottas. Ni kallar det hemlighet, jag kallar det sanningen som gör min verklighet vackrare än vackraste drömmar.

Krigarens själ

Kanske var det inte vad jag hade hoppats på, ändå trodde jag inte att jag ens hade några förväntningar alls. Men när jag ändå kände en vag besvikelse djupt inuti en plats jag inte ens kände till insåg jag att det inte alls var det här jag hade förväntat mig. För förväntningar fanns. På gott och ont. Omedvetet eller medvetet. På ett par sekunder slog sanningen mig och slaget bedövade mig samtidigt som den befriade mig. Nu fanns det inte längre någon återvändo. Vi hade sprungit fram och krälat tillbaka. Ibland sprungit tillbaka för att stå och stampa på samma plats. Nu visste vi bägge två att vi aldrig mer kunde gå där vi en gång vandrat. När han såg mig i ögonen såg jag förändringen så tydligt. Allting hade förändrats. Även hans sätt att möta min blick. Jag undrade om han uppmärksammade någon förändring i mina ögon. För jag kände den så tydligt. I varenda vrå i min kropp hade förändringen nu bosatt sig, det fanns inte ett enda spår kvar av det som en gång varit. Till och med alla minnen började i en snabbare takt att raderas ur mitt medvetande. Jag såg alla bilder flimra förbi en sista gång. Jag hörde alla ord som uttalats under alla dess år, jag visste att jag aldrig mer skulle få höra dem. Jag skulle varken minnas eller sakna dem. Nu fanns det enbart två val, ett val har man ju alltid.

Stanna kvar och leva med den främmande förändringen. Eller förkasta framtiden precis som vi just tvingats förkasta det förflutna.

Jag såg bilder från en tid då jag aldrig hade kunnat släppa taget. En tid då jag höll en hand som aldrig höll min. En tid då mitt leende och hjärta ägdes av någon som aldrig lyckades hålla dessa levande. Jag såg bilder från den tid då mitt leende sakta dog ut och hans leende långsamt vaknade till liv. Jag minns trevande händer som förtvivlat sökte mina. Jag mins ett förtvivlat hjärta som bedjandes sökte efter mitt. Vi gav och vi tog. Vi rusade iväg och vi gav oss hän. Vi krigade och slöt fred. Vi lärde oss att älska i krig, älska i frid. Vi visste hur långt vi var beredda att gå för att få den andra att följa efter. Vi visste i vilken takt vi skulle springa för att låta den andra få en chans att hinna ikapp. Vi visste vad som gav liv och vad som tog liv. Vi utsatte varandra för en smärtsam tortyr med vetskap om att endast vi kunde läka uppkommande sår. Vi smekte varandras själar så varsamt, så försiktigt. Våra hjärtan blev till hårdaste sten och våra själar till sköraste glas. Våra hjärtan lyckades aldrig rubbas. Men våra själar låg nu i spillror. Skulle de någonsin bli helt återställda. Bara vi kände ju till hur dessa spillror kunde pusslas ihop. Men efter detta eviga krigande fanns det ingen motgång vi inte skulle klara av oss att oss igenom med ett högburet huvud. Vi visste ju bättre än FN hur fred skulle slutas. Hur vrak skulle bära, sår läkas. Hur själar skulle helas.

Det fanns egentligen inget alternativ. Vi måste låta gå. Vi måste släppa dessa händer som älskat, som hatat. Som läkt, som skadat.

Vi hade ingen återvändo. Förändringen var här. För gott.

Sorgligaste faktum var den att frihetskänslan dränkte sorgen.

Vi vände oss om.

Rygg mot rygg vandrade vi nu åt varsitt håll.

Aldrig har våra steg varit stoltare.

Min mur

Det finns murar i min närhet som restes för väldigt längesedan. Dessa murar har alltid funnits där och jag har aldrig ifrågasatt deras existens. Aldrig heller har jag varken försökt ta mig över eller under. Jag har aldrig ens undrat vad som egentligen döljer sig där bakom. Eller under. Anledningen till varför de restes har jag aldrig brytt mig om att undersöka då nyfikenheten aldrig vaknat till liv. Jag har betraktat varenda sten i detalj, jag känner så väl till dess hårda konturer. Jag har även sett helheten och känner till vilken sten som utgör vilken del av dessa ofantliga murar. Men hur och varför just denna sten sitter på denna mur och gör den så ogenomtränglig vet jag inte. Jag vill inte veta. Inte ens då jag funnit mindre eller större hål i dessa murar har jag brytt mig om att se efter. De gångerna en eller flera murar raserat kring min närhet som en invit för min nyfikenhet har jag sällan undrat eller förundrats över öppenheten efter en fallen, sluten mur.

Sedan finns det murar i min närhet som är stabilare än hårdaste bergsrot. Murar som är så höga att jag inte kan urskilja himlen ovanför. Murar som får mig att känna mig så, så liten. Även dessa murars stenar känner jag till. Jag har räknat dem en och en och vet precis vart varenda liten sten sitter. Var sten är så unik med en helt unik historia. Inuti mig finns en brännande längtan efter att få lära mig deras historia. Jag vill besitta kunskapen om vilka händer som så omsorgsfullt har lagt dessa stenar. Så stabilt. Så ogenomträngligt. Jag har stirrat mig blind på varenda liten del samt den ofantliga helhet. Skulle den falla framför mina ögon skulle jag i blindhet kunna bygga upp muren på ett identiskt sätt.

För jag vet hur stenarnas hårda konturer känns mot min hud. Timme efter timme har jag stått och smekt dess hårda ytor och bett om att få svar. Jag har klöst mina händer blodiga i hopp om att få komma till andra sidan. Men muren är så stabil, att inte ens vinden har fått en glimt om vad som döljer sig på andra sidan. Här och var har jag funnit små, små luckor där en sten har försvunnit eller tagits bort. Med ett hårt bultande hjärta har jag kikat in, i hopp om att äntligen få se vad muren döljer. Till min besvikelse har där enbart varit ännu mer sten. Även bakom den hårda murens insida, döljer sig en mur. Det är en vacker mur som på ett sätt jag inte förstår, vittnar om en ännu vackrare insida. Jag har försökt klättra över, med mina bara händer har jag försökt gräva mig under. Men muren har varken en synbar grund eller ett synbart slut.

Jag har blivit vän med tiden i hopp om att muren med tiden en dag ska få låta mig ta mig igenom. Jag har lärt mig att älska den hårda muren och alla dess stenar. Var sten för sig, och helheten som de utgör. Jag har gjort allt i min makt. Jag har älskat och hatat. Hoppats och längtat. Gråtit i förtvivlan.

Nu sätter jag mig framför den mur som jag lärt känna bättre än vad jag känner mina egna konturer. Jag lägger mina varma händer mot dess kalla yta en sista gång. Jag sätter mina spröda läppar mot dess hårda yta en sista gång. Jag låter mitt livfulla hjärta slå mot dess livlösa yta en sista gång.

En sista gång tar jag ett djupt andetag och viskar till min ogenomträngliga mur...

Jag älskade dig på det mjukaste sätt kunde.

När insikten slår mig om det sista som fick mig att fortsätta kämpa övergivit mig, insikten om att inte ens hoppet längre läker mina sår, känner jag hur Jag raserar. Händerna skakar, benen bär inte. Hjärtat väljer att stundom slå, stundom bara vara stilla. Andetagen blir stundom snabba, stundom håller jag de inuti bröstet tills det svartnar för ögonen. Jag drunknar och brinner på samma gång. Jag finner inte ens kraften att resa mina händer för att torka de tårar som sköljer ner över min själ. Bit för bit faller jag. Min grund som tidigare varit så stabil ligger nu i en kaotisk ruin. Ingenting av det jag en gång var finns nu kvar. Smärtan i bröstet, där strax intill hjärtat och i hela min själ gör så ont att jag vädjar om att få ett slut. Jag vädjar till mitt hjärta att låta min själ flyga fritt. Men mitt hjärta slår... slår och slår. Frigör mig inte från den avgrund jag befinner mig i.

Där jag ligger och ser på det som finns kvar av det jag en gång var inser jag att jag aldrig på egen hand kommer att finna styrkan jag behöver för att bygga upp mig själv.

Då upptäcker jag två vackra händer som sticker ut ur min ofantliga mur. Hålet händerna kommer ut ur blir inför mina ögon större och större. Stenar faller bort och försvinner som stjärnorna på himlen som slocknar när solen föds.

Jag hör en röst viska;

I hopp om att riva min mur blev du så förblindad av min yta, att du aldrig såg din egen. När du inte lyckades rubba mina stenar, blev dina stenar fler och fler. Min helhet fick dig så förblindad att du aldrig såg hur hög din egen mur lyckats bli. Jag var tvungen att låta din mur rasa, för att få dig att se igenom mig... En sak är säker...

Bakom det min hårda yta döljer

älskade jag på det mjukaste sätt jag kunde.

hold your breath then count to ten

Let me love you,
Let me be around,
I promise you, I won't make a sound
Cause the wind is blowing hard you see,
we take a ride just you and me

I will follow thee, rising bubbles to the sky

Like a melody, like a melody...

Find a light above the sea, cross your heart and follow me

Imagine how it all could end, imagine how it all could be

the beauty of simplicity

När slutet gått allting gått insåg jag att det aldrig handlade om

de steg som vi förväntades att ta

de saker vi förväntades att säga

de handlingar vi förväntades att uträtta

förväntningar av varandra

för varandra

av andra

Vi slutade klandra, började vandra

Först då kom insikten om vad som egentligen hade betydelse

Som tanken

Tanken om att vilja dela alla tankar som någonsin tänktes

Tanken om att vilja dela alla det ögonblick som sågs

Tanken om att vilja dela på hjärta och kropp

Enbart för att kunna ge sitt hjärta till den som hjärtat slog för

När slutet gått allting gått började vi gå från början

krälandes sedan på stapplande steg som gick fortare och fortare

vi sprang ifrån historien så den inte fick en chans att hinna ikapp

aldrig upprepas aldrig repa våra hjärtan som just reparerats

aldrig mer skulle vi separeras eller divideras

våra själar måste ju varsamt hanteras

Nu är vi här och vart vi har varit eller vart vi ska

har inte längre någon betydelse

Livet i mig vaknar när jag vaknar vid din sida

Drömmarna besannas när jag får drömma vid din sida

Kärleken växer sig oändlig när kärleken växer enbart för dig, med dig, i dig

Det handlade bara om mig och dig

och våra själar som trasslat ihop sig så vackert

En oreda som endast vi kunde hantera

United

Actions might speak louder than words

Words might speak louder than thoughts

But the silence of our thoughts

is the force behind our actions

Even if the actions

are screaming

Can

När hennes höga mur föll

När hennes hårda hjärta mjuknade

När hennes mörka själ ljusnade

Då hennes avsky förvandlades till kärlek

Då hennes sorg blev lycka

Då tårar blev skratt

Tiden där två främlingar

Blev systrar

Han med stort H

Han är så duktig på det mesta

Huvudet på skaft och en jäkla massa skinn på näsan

Han vet vad han vill och han vet vart han ska

Han vet bara inte när det sker

Många beundrar honom

många ser upp till honom

Han har så många talanger

När han talar lyssnar de

När han går följer de efter

Men han vandrar helst själv

Ibland väljer han att ha sällskap för stunden

i nästa väljer han att vandra själv

Hans ögon skrattar när han ler

hans ögon svartnar när ingen ser

Han är så beundransvärd

Han är ju inte som alla andra

Väljer sitt eget öde

Alla beslut tar han själv

ytterst sällan rådfrågar han

Han svävar ofta i det blå

Tycker att livet här nere är allt för utstakat

Han är det bästa han vet

Och många hjärtan, håller med

Även de han en gång, lämnat i det förflutna

Han är bra på nästan allt. Denna unga talang. Älskad av alla som möter hans väg. Denna attraktiva man.

Han är bra på nästan allt

Men värdelös

På att vara sig själv

love

I never have Love Issues

sometimes Issues just Love me

The game

I surrender

slutar hålla tillbaka och ger mig hän

till dig, till mig, till oss.

jag spelar högt

Jag satsar allt

Jag vågar, jag vill

Jag tror, jag vet

Jag vet att jag kan

Låt spelet börja

Vi behöver ju inte ens bluffa

There ain't no substitute for the truth
Either it is or isn't
You see the truth it needs no proof
Either it is or it isn't
Now you know the truth by the way it feels

Hör du?

Psst... hör du mig även fast jag viskar?

Bra. Hör på noga för det jag vill berätta för dig du bör veta!

Egentligen vill mitt hjärta ta mig till högre höjder

så att jag på den höjden kan låta känslorna skrika

Men nu är verkligheten starkare än hjärtats vilja

Därför får jag berätta allt viskandes, i hopp om att du hör mig ändå

Psst... hör du mig?

Ok.

Du undrar varför jag inte säger något?

Du vet väl att

När två hjärtan bankar i takt

när två händer sluter en pakt

När allt som ska sägas är sagt

Då talar tystnaden, för den vet att vi hör

Our story was black as a starless night in the coldest winter

Then we turned the page and made us grow as a flower in spring

Every touch, and every kiss, burned our hearts like a rising sun in our last summer

we watched the seed grow with proud eyes

It is now in sorrow I watch all our leaves... fall

jag följde regelboken till punkt och pricka

för då kan det inte gå fel

eller hur

Jag avstod från att göra det som mina instinkter talade om för mig att göra

för de kan ju ibland ha så fel

eller hur

Jag tolkade handlingar utifrån erfarenhet 

been there done that 

right? 

Men det sket sig ändå

för på vägen, den som är omringad av regler och lekar

spel höga insatser 

på den vägen

glömde vi bort varandra. 

Och det som fick oss att ens börja spela

vi glömde bort att tala

dränkta av tankar som aldrig fått ventilera 

ligger jag nu här

jag gick vilse

och hittar inte tillbaka 

Greatness

Silent Tone

Check check gotta go check !

Breathe you

Even before you were born into my life I did

Right this moment I do

And all those things you're destined to be I will 

den som ger sig in i leken, får leken tåla

vi leker idag som om det inte fanns någon morgondag

vi kittlas vi busar vi blåser liv i varandras andetag

vi leker vi spelar agerar konverserar reagerar

dividerar och multiplicerar 

sanningar och lögner

vet vi vad vi egentligen glömmer

då vi dömer 

då vi inte längre drömmer

vi leker idag som om det inte fanns någon verklighet

virar in varandra i bitterhet

då vi låter lyckan glida ur våra händer

den dagen då leken vänder

så vet vi ju hur det kommer att låta

den som ger sig in i leken, får leken tåla 

DrömmandeVerklighet

Jag vet ju varför jag handlar som jag gör, varför jag agerar på ett sätt som jag förr, avstod ifrån

Jag vet ju om att gårdagens drömmar, idag är min verklighet. Jag försöker uttrycka det jag har på hjärtat för att försöka få dig att förstå mitt handlade. 

Men hur fångar jag dig för att släppa in dig i de drömmar, som idag blivit verklighet. Min verklighet. 

Det jag då, önskade så innerligt blev idag uppfyllt. Min önskan blev någons lag. Lagen blev min verklighet. Min verklighet som egentligen borde vara ett drömtillstånd. Det var ju allt jag någonsin önskade mig.

Men då drömmar blir verklighet försvinner det rosa skimret,det dunkla ljuset och de vaga rösterna, blir för skarpa. 

Mina drömmar var så, så vackra, kanske för att den omedvetna vetskapen om att jag snart skulle vakna vaggade mig i sin trygga famn. 

Ur verkligheten kan man ju aldrig vakna... 

Men ur verkligheten föds nya drömmer

som ständigt tar mig till högre höjder

Idag svävar jag ovanför drömmarna

Låt mig flyga fritt

Kanske är du en del av kommande drömmar som tillhör en kommande verklighet

Kanske är du en del av den verklighet som i en kommande framtid tillhör

förflutna drömmar

Jag frågar mig själv om det verkligen är rätt...

att göra något bara för stunden, att falla för ögonblicket för att genast efteråt

resa sig

Jag frågar mig själv om det verkligen är rätt...

att låta omständigheter som talar emot bara rinna förbi, utan att ens ge dem utrymme...

att andas

Är det rätt att ta flera steg på den väg som aldrig leder vidare

Jag kan inte förneka att jag njuter av vandringen och jag fortsätter gärna vandra

Men rädslan för att en dag, ta ett steg för mycket, att en dag gå för långt.. bränner under huden

Kommer jag den dagen kunna spola tillbaka

Kan jag den dagen jag inte vill vandra mer vända mig om utan att tänka efter

utan att bränna de hjärtan som har vandrat med mig

Kan jag vända mig om och be Dig följa med, fast endast om vi vandrar tillsammans 

men aldrig för varandra 

Jag frågar mig själv om jag gör rätt

då jag njuter av dessa stulna ögonblick... då jag fångar stunden 

stunden som jag egentligen aldrig kommer att kalla för min

Får jag hålla den hand, som jag redan nu vet att jag en dag kommer att släppa

Är det okej om vi endast är just nunu

För att aldrig se tillbaka

imorgon?

Det kommer i enormt olika former

i former som ögon läppar händer och ord, tårar smek tillochmed svek

men varje gång det uppenbarar sig öppnar jag mitt hjärta och gör ett särskilt rum för just denna gång

Ja kärlek kommer verkligen i olika former

min gästvänlighet för kärleken är ändlös

Tack för att du kommer till mig

i alla dina olika former

punkt

Hej kära du!

Jag hoppas att dessa rader, når dig när du är vid bästa hälsa. yada. yada. yada. 

Låt mig cut to the chase direkt. 

Du och jag. Vi har verkligen haft underbara stunder ihop. Vi kan sitta och se tillbaka och må gott vid tanke på allt det där under-bra-iga- 

Men. ( Yup, här kommer det ökända Men:et) 

Nu är det dags att jag får säga hejdå till dig. 

Det är dags för dig och mig, att gå skilda vägar. Jag har försökt, att bortse från väldigt mycket. Försökt, främst, vara dig till lags. Försökt finnas där, försökt göra väl. 

Men nu sätter jag mig själv i centrum. Gör mig själv till huvudrollen i det som faktiskt är mitt liv. Och jag vill inte ha dig som en motspelare. Inte ens en liten biroll. 

Hur och när jag kom till denna insikt. Inte nyligen som du må tro. Det har bara tagit väldigt lång tid för mig att samla luft i lungorna för att kunna spotta ut dessa rader. 

Det vi har haft ihop, kommer aldrig åter. Det vi skulle kunnat få, vill jag inte ens veta. 

Jag drar ett långt streck, var vänlig kliv inte över detta streck. 

Att detta kommer som en chock för dig, bevisar ytterligare tragedin i det hela. 

Jag har valt att inte tala, och du har valt att bortse från mina handlingar. Handlingar som hade talat så väl. Att jag inte ens orkade tala, att jag slutade försöka, göra saker och ting bra, är ju ytterligare ett skäl nog, för dig att endast vända dig om och aldrig se tillbaka. 

Även om allt är bra just nu, så skiter det sig om ett litet tag. Som det alltid har gjort för oss. Jag är trött på att försöka limma ihop allt det trasiga. Riktigt helt blir det ju ändå aldrig. 

Istället så låter vi varandra vandra iväg, två hela stycken. Ska vi gå sönder, så kan vi väl åtminstone känna att det var värt att slitas sönder för? 

Ska vi göra något halvdant, kan vi väl åtminstone göra det halvdana helhjärtat? 

Du och jag, kan endast göra en sak till för varandra. Vi gör det, for ol' times sake. Vi gör det för den kärlek som en gång fanns där. Vi gör det för de stunder då vi faktiskt älskade helhjärtat.

Vi gör det för den tid som aldrig blir vår gemensamma igen. 

Vi stänger kapitel "VI". 

Vi stänger det, och lovar och svär, vi tummar, cross my heart o allt vad det heter. På att aldrig öppna den boken igen. 

Nu vänder jag mig om och vandrar iväg. Låt mig inte behöva springa. Låt mig inte behöva fälla dig, då du springer efter. Låt mig inte tala hemskheter som sårar både dig och mig. 

Låt oss sätta punkt

                                                            då vi bägge fortfarande är hela. 

life

"Look at the beautiful shit around you, Its a beautiful life. Im talkin about heaven on earth,ain´t got nottin to do with money, ain´t got nottin to do with non material. Im talkin about heaven in your own heart, world and existance" Nas

MellowMelody

det finn en första gång, en begynnelse, för allt och alla berättelser tar ju vid där

Sedan finns det även ett avslut, en ändelse som knyter ihop alla lösa trådar

Vissa gånger är början tragisk men utvecklas till ett lyckligt avslut

Vissa gånger börjar det så, så vackert men tragedin kväver till slut

Du och jag log vid vår begynnelse, vid vårt första ögonblick

Sedan log vi mer än vi trodde var möjligt inför varandra

Du en främling, jag likaså

Vi kände ju endast till våra egna berättelser 

Du ville ta del av mina, jag dina och snabbt snabbt började vi tala

Sedan slutade våra läppar att tala för att möta varandra

Fler leenden, ännu ett tillägg till det som imorgon skulle bli en del

Av våra berättelser 

Vår första kyss, våra första leenden, vårt första möte

Blev vårt sista

Du vandrade åt ditt håll 

Jag följde min stig

Aldrig vände vi oss om

Där vi log i vår ensamhet

En vacker början

En så, så vacker mitt

Och ett tillfredsställande avslut

Vi behövde inte mer, vi behövde ingen morgondag, ingen oändlighet

Kanske hade vi blivit den vackraste berättelse av dem alla

Kanske hade våra leenden blivit suddiga genom fallande, salta tårar

Istället för att undra

Valde vi att fylla varandras hjärta med den kärlek som föddes och avled

Innan solen hann göra detsamma

Idag är du en av de berättelser

Jag kommer att minnas

Nästa gång en främling väljer att berätta sin

jag måste medge att det var ganska vackert

konversationen som tog oss till högre nivåer

ditt leende

när vi väl lyckades stanna upp

jo det var väldigt vackert

aGape

Att alltid följa sitt hjärta är inte lika enkelt som jag önskar att det vore

Att alltid göra det som är förståndigt lyckas inte ens den förståndigaste med

Att älska när man bör, att glömma, att ge sig hän, att aldrig säga aldrig

Att alltid tro,även då tron springer iväg och gömmer sig tillsammans med kärleken

Att aldrig sluta hoppas 

Genom tårar och genom skratt får man vandra tills benen inte bär

Genom det som fäller och genom det som stärker vår själ

Genom ändlösa nätter och genom hjärtats skrik

Givetvis genom varandra, in i, under, på mitt skinn

Genom min fasad och genom varandras yttre

Alltid ge allt man har och alltid ge lite, lite till 

Aldrig se tillbaka utan sträva mot toppen, även om toppen, ligger så, så högt

Arrestera negativiteten och hopplösheten, in pang, bakom lås och bom

Allting vi gör,gör vi för varandra, med varandra

Allting satsar vi på samma kort, spelar rysk roulette med lätta hjärtan

Allting är värt allt

Precis det du drömde om fann du för visst är drömmar verklighet min vän

Precis det du så innerligt önskade dig, fick du, visst besannas önskningar älskade

Precis det du bad om blev ditt käraste för visst blir böner hörda, även då du viskar

Precis såsom i sagorna fick du det, för visst är du en Prins min kärlek

Precis så precist som du ville ha det blev det ju... för din vilja är ju min lag

Evigheten sträcker sig från där du börjar tills dit du vill att det slutar

Evigheten är endast din och min där vi sätter gränserna

Evigheten är ett vackert ord när vår tro och vårt hopp får hålla dess hand

Evigheten är skapad för dig och mig

En evighet är just det vi behöver inget annat räcker till 

Ett par simpla ord som jag älskar dig, tar endast en sekund att uttala...dock

En evighet att bevisa 

Agape

Vi befinner oss i Vindens skugga, vi är

Det vi aldrig lyckades vara i Eldens kyla, vi lär

Av jordens mjukhet att vi tillsammans, bär

På en hemlighet större än havet

hate it if we don't

hate it if we do

I'm not sure if we ever really knew

what we ever really know

stories twisted as it's been told

Jag har...

Funnit en vacker blomma. Förmodligen den vackraste jag någonsin skådat. 

Doften...

Ah dess doft, från första stund då doften nådde mina sinnen var jag fast. 

Min vackra blomma. 

Jag hoppas du växer i all evighet

Jag kommer aldrig att ta dig ifrån dina rötter

väx i all oändlighet

jag kommer betrakta din skönhet

Jag och min vän verkligheten.

Okej. 

Då var dagen kommen. Dagen då insikten slog mig som en lavett i ansiktet då jag befann mig i ett något sömndrucket tillstånd. 

En klump i magen varje gång jag kom att tänka på det, vilket var ungefär tjugosju gånger i sekunden, lidelsen var ju rentav fysisk. Symptomen fanns där och en läkare hade enkelt kunnat diktera precis vart mina smärtor satt. 

Magsmärtor, andningssvårigheter, hjärtklappning. Ah, mitt arma hjärta... Så det kämpade för att lyckas få mig att orka. En dag till, en timme till. 

Andas ut för att andas in, och så om igen. 

Livet med klockan tickade på och tog ingen som helst notis om mig, där jag hade ett uppehåll. Från mig själv, min omgivning och rentutav livet. 

Frågorna jag ställde inuti mitt huvud spann runt runt och blev endast besvarade med fler frågor. Jag ville så väl, det var ju så bra. Vi skulle ju.Vi skulle ju. juuuuu Han.sa.ju.allt.det.där.vackra. 

Det.skulle.ju.vara.för.jävla.alltid! 

Så kom slaget. Lavetten. Från vem eller vad vet jag inte. Men aldrig har en lavett varit mer välkommen. 

För

Det handlade ju aldrig om vad vi hade sagt. 

Jag älskar dig.Jag dig.Du är det bästa som hänt mig. Jag vill leva mitt liv med dig. Du och Jag. Älskade,älskade,älskade människa. 

Det handlade ju aldrig om vad som skulle ske. 

Vi skaffar hundra barn. Vi köper ett vitt hus med en turkos dörr. Vi flyr till varmare breddgrader när vi blir skruttiga. Vi lovar och svär hederligt på att alltid älska varandra, aldrig någon annan, för Vi är ju ämnade att vara vi. 

Utan 

Det handlade ju om allt det som faktiskt var just nu. Nu. 

Aldrig igår och aldrig imorgon. 

Verkligheten bevittnade om att vi inte längre var ett vi och det vi hade sagt, menade vi ju när vi sa allt det vackra,jag älskar dig förevigt, vår förevigt, varade ju endast...tills förevigt tog slut. Vi är ju inte vi just nu, så morgondagen med alla dess löften kommer ju aldrig att infinna sig. 

Jag reste mig upp och höll handen på min min varma kind. 

Jag är inte den krigare, som krigar för något som skedde i det förflutna i hopp om att få fred när det redan råder fred. 

Jag bestämmer mig för att sluta kriga mor verkligheten med det förflutna och framtiden som mina allierade. 

Vi sluter fred. 

Jag och min vän verkligheten. 

dagsvartnatt

Jag var rädd för att tala därför höll jag tyst

i rädsla för att förlora, grep jag istället tag i det jag kunde få

Jag kunde inte se mig utan dig, Men jag kunde aldrig känna, dig, med mig. 

Därför talade jag. Rädslan om att förlora, som tidigare nästintill paralyserat mig. Frigjorde mig, samtidigt som den fällde mig. Upp till himlen ner till avgrunden, på bara några ögonblick. 

Jag talade och orden tycktes aldrig ta slut. Jag talade ur hjärta och själ och hade jag kunnat hade jag slitit hjärtat ur brösten för att göra känslan ännu mer explosiv. När orden väl tystnade började ögon och händer tala, ibland smekande, ibland hårt greppande. Tårarna fick smeka kinderna och saltet i såren tog oss ännu djupare. Djupare i sorgen, i avgrunden, i kärleken, i avskedet, i varann, i slutet.

Sen blev allting mörkt. Jag minns knappt tiden efteråt. Jag minns enbart att du inte stod kvar, där du alltid stått. Jag minns att min hand av vana, trevade efter din hand, utan att finna den. Jag minns att din doft dröjde sig kvar så länge, att din närvaro var nästintill påtaglig. 

Jag minns att det högg till i bröstet då jag såg din kaffemugg på köksbordet, din tandborste i badrummet. Så små ting, förde mig tillbaka till den tid, då du kunde höra mina ord. Till den tid då du kunde torka mina tårar. Till en tid då rädsla inte existerade. 

Hur det gick till eller hur vi hamnade där är för mig en olöst gåta. 

Om vi hade talat med varann och hört varandra så kanske... 

 Kanske din doft fortfarande hade funnits kvar. 

Idag minns jag inte konturerna av dina vackra händer. 

To You

Jag skulle kunna låta dig gå, ge dig iväg på egen hand

kanske finna lyckan i en annan famn

kanske finna en annan melodi, kanske en tragedi

Kanske finna tröst i någon annans röst

kanske finna underlag för annat välbehag

Kanske finna sätt att knyta nya band

i någon annans hand 

Fast jag vet...

ingen skulle någonsin älska dig

mer än hjärtat bakom dessa ord

För trots att jag kan

du kan

söka dig till en annan plats

så stannar vi kvar... 

jag finner lyckan i din famn

Du är min melodi, min vackra tragedi

Du finner tröst, enbart, i min röst

vårt underlag är vårt välbehag

din hand i min hand

min i din

förevigat band

Jag vet

att inget hjärta, vars dessa ord är dedikerade till...

kan älska mig vackrare 

busstur i Istanbul

Han kan inte ha varit mer än åtta år. Det är sent på kvällen och det har regnat i flera timmar. Med tunna kläder och ett smutsrandigt ansikte stiger han på bussen. I handen har han ett paket med vattenflaskor och när han står på bussen första trappsteg frågar han trött men väldigt artigt om han får kliva på för att sälja lite vatten.

Han kliver in efter chaufförens tillåtelse och höjer rösten då han frågar om det är någon som vill köpa en flaska vatten. Hans röst ekar i den stillastående bussen och han får en och annan flaska såld. När han har gått längst bak i bussen vänder han sig om och går samma väg tillbaka.

Han stannar till och frågar mannen som sitter i sätet mittemot mitt om han vill köpa hans sista flaska vatten.

När mannen skakar lite lätt på huvudet, ändrar inte pojken en min. Han insisterar inte, suckar inte och verkar inte det minsta upprörd. Han nickar ett tack åt chauffören och kliver sedan av.

När bussen börjar rullar iväg, har pojken redn hunnit kliva på en annan buss, i hopp om att få den sista flaskan såld.

Flaskan säljer han för 2 kronor.

 

I min väska, har jag närmare 700 kronor i kontanter, som jag tog med mig, bara för att.. jag kanske skulle behöva pengar.

Sen ligger det en iphone i väskan, värd ett par tusenlappar. Och  en extra mobil, som jag har ett annat simkort i.

Där ligger mitt pass, som gör mig till en fri människa. Gränslös och berättigad till frihet.

Där ligger ett cigarettpaket för närmare 40 kronor som jag köper för att medvetet skynda på min död och förkorta mitt liv.

Där finns ett läppglans från juicytubes som jag ”unnade” mig själv för cirka 200 kronor.

Och så slängde jag ner mitt rouge och puder samt borstar till dessa, som kostat mig över 1000 kronor sammanlagt.

Juste, sen har jag ju ett visa kort som jag kan dra ut ytterligare ett par tusenlappar med om nöden kräver.

Pojken med vattenflaskorna ville ha 2 kronor.

Helt ärligt, om en krona faller ur min ficka när jag går.. är det ytterst sällan jag stannar upp för att ta upp den krona. Jag tänker ”äh” och fortsätter stressa till vart jag nu än är påväg.

Han ville ha två kronor.

Han tiggde inte två kronor. Han sålde vatten på flaska. För två kronor.

 

Jag gav honom inte. För det gör man ju inte. Man bara går förbi. Eller vänder bort blicken.

Jag vände bort blicken.

Där satt en flicka bredvid sin far. Rosenröda kinder och välborstat gyllenbrunt hår. Med handen inuti sin fars trygga hand.

Hon skrattade åt något som hennes far precis hade sagt och fick strax efteråt en chokladkaka som hennes far hade i väskan.

 

Jag är medveten om att det finns hundratusentals värre exempel än pojken med vattenflaskorna.

 

Men vart går det så jävla snett?

Pojkens föräldrar, hur tillåter dem pojken att på så sena kvällar vandra omrking och sälja vatten åt folk.

Har han ens föräldrar. Vad gör pojken när han kommer hem? Vem stoppar om honom om nätterna? Springer han omkring med pojkar i sin egen ålder och leker?

Kan han läsa? Eller skriva. Hur känns det för honom att veta, att nästan alla människor har det bättre än honom och att han lever ett fruktansvärt orättvist liv?

Vem gråter han ut hos? Gråter han?

Vem lyssnar på honom när han behöver tala.

Talar han?

Eller låter han, sin sorg, rinna ut på gatan tillsamans med regnet som tvättar bort smuts ur hans ansikte?

Låter han sina tårar blir ett med regndropparna

Låter han sitt hjärta banka i takt med stressade människors fotsteg i hopp om att hinna ikapp dem och få en flaska såld.

 

Vågar han drömma?

buurthday

Lustigt... när inte facebook påminner vännerna om födelsedagen, då jag inte längre använder facebook, var det inte många som kom ihåg att gratulera. 

Men desto mer uppskattade jag de som verkligen kom ihåg min dag. 

Tack till er underbara som gjorde denna dagen oförglömlig med enbart era samtal kors och tvärs över världen! Tack till er som gratulerade mig trots att ni befinner er på semestern. 

Tack världens underbaraste mor för frukost på sängen. Vilket vackert sätt att vakna på. 

Älskar er alla, one by one... Ni gör ju allting värt allting. 

1aGape

Justidag.

Jag vet ju med en säkerhet.. att allt det där snart kommer att bli verklighet. Det är visserligen redan en vacker verklighet och jag omfamnar vartenda vaket ögonblick, samtidigt som jag längtar efter sömnen då jag vet att drömmarna är nästintill lika vackra som det som är vaket. 

Vi har mycket att se fram emot fast vi stannar kvar i nuet för allt det sker även nu. Vi gräver oss djupare och djupare ner i varandra och lyfter varandra högre och högre. Vi svävar och faller och varje gång kittlar det lika fantastiskt som den första. 

Vi saknar ingenting, och vi längtar inte efter någonting. Och när vi väl får mer, blir mer, så håller vi i det så hårt och älskar med stunden. 

När vi har det som vackrast och inte tror att det kan bli vackrare, sitter vi där, stunden efter och låter tacksamheten färga vår omgivning av varandras färger, i de färger vi redan målat varandra med. 

Vi talar

Vi betraktar

Vi ler

Vi välsignar

Vi uppskattar

Vi älskar

Som om det vore för första gången

Utan ett förflutet som varnar oss och ber oss vara rädda om det som bultar i bröstet

Utan ett förnuft som ber oss att tänka steget före och betrygga framtiden

Vi älskar här och nu

Igår kommer ju aldrig åter

Morgondagen är vår gåva

Sagansman

då sagor avslutas på ett otillfredsställande sätt

påbörjas skrivelser på en ny

alltid i hopp om att få det där lilla unika

det där speciella 

som även efter sista kapitlet lämnar läsaren tillfredsställd

Nu är min saga avslutad

de sista orden skrivna

den sista punkten på sin plats

Jag griper efter min penna 

framför mig ett tomt ark

tar djupa andetag som ger hjärtat ork

att fortsätta slå

slå

slå

och

slå

Men inga ord får jag ner 

på mitt vita obefläckade ark

Där finns en röst

så bekant

så älskvärd

så tillgänglig 

Rösten som viskar så att ingen annan hör

Rösten som viskar och får hjärtat

att slå lite fortare

ibland så fort att den hoppar över ett par

Rösten som föder just den trygghet som får mig

att lita på dessa ord som viskas endast för mig

Låt sagan förbli oskriven... 

Låt oss istället leva ut allt det där

I det vi kallar för Vår verklighet

Arket förblir oskrivet 

Likaså sagan utan en början

utan ett slut

Vår verklighet är allt det där 

som skrivs mellan raderna 

...och årets vackraste sång...

We stay up late and talk about our dreams
Oh how they differ but we'll make them meet
See she's got ambitions, and I've got visions
She's doing hers, I'm doing mine
Keep telling her that we'll be fine

She's here to see her in the city lover
We fight the cold together under cover
I hope tonight will be no different from the others
As we set the scene, set the scene

She looked at me with those bedroom eyes
I broke into my come here smile
She looked at me with those bedroom eyes
I reached over and turned out the light

det.är.ju.precis.precis.sådär.detskava.punkt

årets ord !

- RUFFSIGT - 

.Tack.världens.bästaste.R!

Love Life

Jag kände inte igen platsen vi befann oss på, inte heller kände jag igen alla dessa människor som passerade oss. Allting var främmande och jag visste att jag aldrig hade befunnit mig där förut, inte fysiskt och aldrig heller psykiskt. 

Den människa som vandrade bredvid mig var inte heller någon jag kände, trots det så var jag lyckligare än jag någonsin varit bredvid honom. 

Vi talade om händelser ur det förflutna och med entusiasm i själen talade vi om allt det som skulle komma att hända. Vi smed planer inför framtiden som inkluderade oss bägge, trots att jag inte ens visste vem han var, visste jag, att han var den jag skulle spendera mitt liv ihop med. 

En trygg känsla som jag inte kunde minnas när den fötts, eller ens hur, var så påtaglig att vi nästan kunde röra vid den.  

Vi såg ut över havet, hans fingrar ihopflätade med mina, och tog ett djupt andetag. Vi visste att vi nått den plats, där vi bägge funnit vår sinnesfrid. 

Trots det faktum att människan bredvid mig var en främling, så visste jag så mycket om honom. Jag kunde blunda och inför min inre syn se hur han log när han var nyvaken, hur hans röst förändrades då han var upprörd. Jag visste hur hans läppar smakade och jag hade känt igen hans doft, på flera mils avstånd. 

När solen långsamt föll ner över horisonten, kände jag en tacksamhet som spred sig genom hela kroppen. Aldrig hade jag varit lyckligare. 

När jag öppnade ögonen kände jag istället förvirringen sprida sig. Framför mig fanns inget hav, bredvid mig fanns inte Han. 

Det var underbart att vakna, för idag är min verklighet vackrare än mina drömmar. Även denna dröm. 

Även i vaket tillstånd, fann jag den enorma tacksamhetskänslan i själen. 

Jag kunde inte annat än le. 

Tack Livet. 

aGape

Watching you watching me,

A fine way to fall asleep.

The neighbors fight,

As we both rest our eyes.

Hands in the fallen snow;

Numb to the winter cold,

But we don't mind,

'Cause we'll get warm inside.

You're the reason I come home.

You're the reason I come home, my love.

You're the reason that when everything I know falls apart...

Well, you're the reason I come home.

Paper doll silhouettes,

Fingertips on window glass;

The street's asleep,

So I breathe you in deep.

The tragedies of chemistry,

People dream of what you and me 

Have found...

Effortlessly.

You're the reason I come home.

svarta havet, Saray, Turkiet
He told me paradise is in your mind

Love rains down on me...

Jag har suttit framför samma sida i kanske 40 min. Skrivit, raderat. 

Skrivit mer, raderat. 

Försökt och försökt med att sätta ord på det jag vill ha sagt. 

Idag tycks detta vara omöjligt. 

Så jag låter bli...

Istället njuter jag av att lyssna på regnets harmoniska melodi, då regndropparna träffar mina fönsterrutor. 

I love you!

Fridens Liljor - ( Som blir ännu vackrare efter regnet) 

Kärlek / aGape

L.O.V.E Is the ultimate

L.O.V.E

so..it was written.. 

Finally I get to read it 

L.O.V.E

höger vänster

Ett främmande leende, en ny bekantskap, en början som är ny på många sätt. 

En början där ingen ser sig om efter slutet, Vi ser inte ens vägen. 

Vi hör endast knastret under våra fötter när vi går sida vid sida. 

denna gång, ska de inte bara talas, utan våra handlingar ska vara den viktiga faktorn i vår vandring. 

På vägen sker en rad olika händelser som prövar vårt tålamod. Tysta frågor ställs, ska vi fortsätta vandra på just denna stig, eller påbörja en vandring, långtdärborta? 

Den harmoniska stämningen påverkar oss till att fortsätta vandra, än är det för tidigt för att ge upp och nyfikenheten lämnar inte våra sinnen. 

Ännu vågar vi inte tala högt om de tysta tankar som uppstår men vi förstår ganska snart att ord, är överflödiga på denna vandring. 

Vi rotar aldrig i det förflutna. Han är ett blankt blad, precis som jag och först på denna vandring, börjar orden bilda meningar, som bildar vår historia. 

Vi talar inte ens om drömmar och visioner eftersom vi vet att om vi fortsätter vår vandring, föds framtiden i takt till knastret under våra fötter. 

Vi ser inte bakåt, inte framåt.

Just nu ser vi bara varandra. 

Vi stänger ute omvärlden och låter inga yttre faktorer ta del av vår vandring

Ännu är marken vi vandrar på obekant för att låta andra, lämna fotspår på vår stig. 

Ibland vandrar han i en sådan takt att jag knappt hinner med, men snart vänder han sig om och väntar in mig. Även om han har hunnit väldigt långt. 

Ibland faller vi på den okända marken, många nätter famlar vi omkring i mörkret 

Men för varje steg vi tar, blir vandringen lättare

jag och han och stigen, blir snart ett. 

Idag står vi vid ett vägskäl

Höger eller vänster 

Fortsätta vandra tillsammans eller

skiljas åt 

Idag måste vi ta ett beslut

Som kan vara det slut, vi aldrig såg

Som kan vara en helt ny början 

på något obekant

Återigen kanske vi faller och krigar för att kunna ta oss framåt

Kanske väljer vi att sitta ner en stund och fråga om vandringen är värd

Allt det vi har satsat

Vi såg inte bakåt

inte heller framåt

Vi såg bara varandra

Och förstod

Höger vänster spelar ingen roll

så länge vi vandrar tillsammans 

-1

The highest expression of love is to give without expecting,

The highest expression of love is to accept without exception.

I have so much to learn, I have so much to learn, have so much to learn.

jag Agape Dig

Han kunde tala så vackert om drömmar och visioner

De som lyssnade rycktes så lätt med i hans målande beskrivningar

hänförda, magiskt berörda

Han talade som vår tids största talare

Spred ut visdomar och lärdomar

Folket slukade vartenda ord och lärde sig

att memorera 

Han handlade som en stor man

Aldrig utan eftertanke

Alla steg han tog, var noggrant planerade

Han var en visionär, en drömmare, en sann illusionist  

Män såg upp till honom, ville dela hans olika attribut 

Kvinnor drömde om honom och lät fantasin flöda fritt 

Han älskade de som älskade 

Han älskade även de som hatade

Jag rycktes med av hans charm

Han talade som om världen var hans 

och genom hans ögon ville jag betrakta världen

Jag hade sett min värld alldeles för länge

Ju mer vi talade, ju mer vi agerade, ju närmare vi kom elden

Ju mer började vi dra oss tillbaka 

Jag fick stunder under hans skinn 

Stunder som jag för alltid kommer leva vidare på 

Jag insåg att han inte var man nog, för sina ord. 

Han lyckades förtrolla och förundra den stora folkmassan 

De älskade hans storhet

Han lyckades bygga upp en fasad, som han själv

så gärna ville tro på, leva efter

Men när natten omringade hans själ

Var det endast han, som förtrollat sin verklighet

Han trodde att han var bättre, ville vara bättre

Än det falska ideal själar slavade efter

Men när jag fick de stunder under hans skinn.. 

När han talade till mig utan att behöva vara den storhet

de ansåg honom att vara

Visste jag att han inte besatt den storhet

Att han aldrig var bättre, Sällan ens mycket visare 

Men under hans skinn 

Kom jag att älska honom just för den han var

Aldrig för vad själar runtom ansåg

Jag lärde mig att älska alla hans småegenheter 

Han behövde inte vara en storhet

I min famn var han mindre 

än dessa rader

Du vet att jag inte kan låta dig gå

då jag vet att du behöver mig

på ett sätt jag aldrig har varit behövd på tidigare

När ditt hjärta värker och tårarna dränker

är det min famn du söker

När din själ skrattar och ler

så är det med mig du vill dela detta

Jag kan inte släppa din hand

Jag ler tillbaka när du ler

Jag skrattar med dig

Jag bär din tyngd åt dig

Jag kan inte låta dig gå

Därför ber jag dig gå

Jag ber dig släppa min hand

Det är dags för dig att vandra

ensam

Med mig vid din sida

växer du inte

Du står och stampar på samma plats

med samma förvirring

med samma vilsenhet

Nu är det inte längre jag

som ska reda ut ditt trassliga sinne

Inte längre jag som ska hjälpa dig

finna din väg

Jag kan inte gå min väg

jag kan inte släppa din hand

Därför ber jag dig

släppa min

Släpp den

Vandra ensam

Jag vet att du klarar det

Jag följer dig längs vägen

Även om du aldrig ser mig

mamma <3

Jag o mamma fixar och donar i vad som brukade vara mitt rum då jag fortfarande bodde hemma. 

Jag som inte kan göra något alls utan musik, har givetvis musiken på, även om den är på ganska låg volym då mamma " inte orkar med oväsen". Hade någon annan sagt det hade jag höjt av ren irritation, men att mamma inte delar min musiksmak är helt OK. 

Har en random playlist på och plötligt spelas " alla som inte dansar e våldtäktsmän ". 

Låten börjar ju med " Han é våldtäktsman". 

mamma:  VADÅ VEM ÄR VÅLDTÄKTSMAN? ( Vado vem er volteckten)  

Jag: nej mamma de sjunger om att alla som inte dansar är våldtäktsmän. 

mamma: jassååå..? Jävla skit sång ( evla schit song ) . 

Mamma, you crack me up !

skatfan

Skator. Varför finns de? Vilken funktion uppfyller de i vår välkända näringskedja. De äter maskar. Och kryp. Och stjäl silver. 

Jag gillar dem inte. De väsnas nåt så fruktansvärt på morgonen och det irriterar mig. 

Deras fågelkvitter är inte ens vackert. Inte är de fina att se på heller. 

Nej, de är onödiga. Fett jäkla onödiga. 

Kackerlackor, skator, tvestjärtar och damm... det är något som borde förintas. 

Skulle jag kunna vara skat-Hitler och utrota alla skator på ett koncentrationsläger utan att ha dåligt samvete. Bli känd i historien som den kvinna som hämningslöst tog död på flera miljoner skator, enbart för att hon ansåg att deras jävla kraxande var irriterande ?

hm.. Yes i think so. Fast.. skatungar.. är ganska söta. Nej söta är de inte men de kraxar inte som den äldre generationen. Kanske är det först när de hamnar i puberteten som de väsnas som mongoloider. 

fan.. jävla samvete. 

Du gifta ?

Min kärlek till denna man, delas av min älskade K...
länkar direkt dit så även ni får ta del av denna kärlek.
fridens
http://spokenmind.wordpress.com/2009/06/17/paulo-coelho-mannen-med-stort-m/

space

Hon frågar mig försiktigt varför jag är så tystlåten. Är det något som är fel undrar hon. Hon är så rädd för att verka tjatig, hon vet att jag ibland bara vill vara ifred, även då Hon befinner sig i min närvaro.
Jag ler och försäkrar henne om att ingenting är fel, allt är så rätt som det bara kan vara..
Men just för stunden är det tusentals tankar på en gång som rör sig i mitt inre. Tankar som inte lämnar utrymme för mig att konversera.
Börjar jag tala, börjar jag förmodligen i fel ände och kanske slutar jag i rätt. Hur jag än hade valt att tala hade Hon inte förstått, då jag själv inte förstår.
Tankarna är enivsare än viljan, och de stannar ihärdigt kvar och blåser upp känslorna som en storm. En storm som inte lämnar mig obemärkt.

Hon tystnar även hon.. men lämnar inte min sida. Vi vandrar sida vid sida i tysthet... Idag behöver vi inte tala.
Tack för att du ger mig det utrymmet jag ibland behöver, tack för att du låter mig tänka själv, men aldrig behöver känna mig ensam.

balance

jag citerar hela låten.
rakt av.

midsommar

jag skulle kunna försöka beskriva skönheten som finns bara vi ser den.. Bara vi är villiga att förstå den.
Idag grabbade jag tag i min ipod och min vovve och begav mig ut i den småländska skogen. En dag som denna var inte musiken nödvändig då vinden skapade musik som människan aldrig skulle bemästra. Solen bildade vackra skuggor som inte ens Picasso skulle kunna förverkliga.
Världens bästa fotograf skulle aldrig kunna fånga detta ögonblick för att låta folket se. Ty fågelkvitter och smekande vindar fångas aldrig på bild.

again and again

jag öppnar sällan avslutade kapitel men då och då frestas jag till att läsa det som skedde i en tid då jag kan påstå att jag inte var mig själv. Då var jag den jag är då men idag är jag någon annan.
Idag lever jag vidare på det minnen från den gånga tiden, med insikter jag gavs och tog till mig då.
Varje gång jag öppnar dessa kapitel, kan jag tydligt se när och var en förändring skedde..
när och var något i mig förändrades till det bättre, ibland till det sämre.

Jag minns även hur och när Du vandrade in i ett av mina älskade kapitel. Idag öppnade jag det kapitel,där du vandrade ut igen.
Ett par kapitel i min bok skrevs rad efter rad utav min, ibland din penna, om mig och dig tillsammans. Det är bland det vackraste som någonsin skrivits i min bok och det sista kapitlet där du närvarar, är bland de kapitel som smärtat mig mest. Till och med idag när jag öppnar detta kapitel, för första gången sedan jag stängde det, så smärtar det. Som om smärtan inte fått läka all denna tid, utan som om den precis uppkommit i mitt hjärta.
Enda skillnaden nu, som gör att jag faktiskt orkar läsa vidare, är att smärtan endast berör mig idag. Smärtan jag känner då jag läser dessa rader, inkluderar inte ens dig. Du är idag, en av de många skuggor, som endast lever vidare i mitt minne.
Det som smärtar, är hur jag blint trodde på att det vi upplevde, var så rätt att inte ens våra fel kunde vara fel. Inte ens våra misstag, kunde göra det vi hade mindre rätt.
Det smärtar att vi bägge vågade tro men att vi så snabbt motbevisades.
Det smärtar mig att vi bägge föll , men aldrig för varandra utan i en bottenlös avgrund. Där vi bägge låg så länge och undrar, vad det var som gick så fel, när vi var så rätt.
Länge hade jag inte ork eller styrka att skriva några fler kapitel. Tiden stod still efter den tid då du fanns. Jag låg där och hade inte ens vilja att röra mig vidare, inte ett enda steg ville jag ta, då jag visste att du inte skulle finnas vid min sida, och vandra med mig.
Jag började ta små steg, jag började skriva ett par få ord. Ord som var svarta som natten och som aldrig erkände ljus.
Jag trodde, jag gav mig hän, jag satsade allt jag hade och jag förlorade mer, än det som stod på spel.
Idag när jag läser detta avslutade kapitel kan jag le, och med en brinnande känsla i bröstet säga... att jag hade gjort det igen. Utan att tänka efter före. Jag hade satsat allt. Även om det skulle innebära, att jag ännu en gång, från botten får ta mig upp på egen hand. Utan den människa, som fick mig att falla så vackert. Från så vackra höjder.
Jag hade gjort det igen och igen och igen.
Även om jag endast får sväva i vad som känns som ett ögonblick för att falla i vad som känns som en evighet.
Hade jag låtit det skrivas hundratals kapitel likt detta avslutade kapitel.
Jag hade skrivit, tills den dagen då mitt hjärta, är så försvagat, att de inte längre orkar sväva.
Jag hade skrivit, till den dag, då min penna saknar bläck.
Jag skriver till den dagen då orden sviker mig.
Om och om och om igen .
all day
any day
aGape

Förlåt

Jag önskar att jag kunde förändra faktum
att vi båda skulle lämna denna nutid till en dåtid
bägge som vinnare
Ibland vill vi, av anledningar vi inte förstår
vi ställer frågor som aldrig kan besvaras
vi bara vet
som en mystisk vetenskap där teorier existerar
men aldrig kan förklaras
Varje försök du gör ser jag
tro inte att jag försummar
jag ser vartenda steg du tar
jag hör vartenda ord du talar
jag ser mörkret i dina ögon
då du inser
att vi inte ser på samma hav längre
att vi inte andas samma luft
Jag önskar att det vore annorlunda
att jag av okända anledningar kunde tala det språk
ditt hjärta talar
Jag lärde mig alrig det språket
och mitt hjärta, talar om annat
mitt hjärta och ditt
förstår inte varandra
Även om beröringen talar för oss
även om vi ler åt varandra
Så står vi som två främlingar
från två olika världar som vill
men som inte kan
Vi lärde oss aldrig att tala ett gemensamt språk
även om jag vet att du gjorde allt i din makt
för att lära dig
även om jag vet att jag inte ens försökte
Förlåt mig då jag talade när jag inte förstod
Förlåt för att jag aldrig försökte, la manken till
Förlåt att jag stannade kvar lite för länge
enbart för att jag trivdes så i din främmande närvaro
Förlåt för att jag viskade främmande saker om natten
då jag trodde att du sov och inte hörde
Visst hörde du
du hörde mina viskningar och kom till min räddning
Förlåt att jag aldrig förstod

har du

vi välsignar trädet o all den frukt den ger oss
vi sitter i skuggan av den och pustar ut i värmen
vi ser på dess skönhet och andas in dess doft
körsbärsträdet skänker oss leenden i så många avseenden

men det uttorkade trädet som ej längre har löv
går vi snabbt förbi o skänker inte ens en tanke
gör vi det så är det i frågande aspekter då vi undrar
varför ingen har eliminerat trädet
för visst sticker det i ögonen när vi betraktar
en uttorkad stam
visst skänker den oss skräck om natten då grenarna
skapar hemska skuggor som ger får oss att inbilla oss
det värsta tänkbara

En gång i tiden satt vi i detta hemska trädets skugga
vi talade om dess skönhet och älskade den söta smaken av dess frukt
du plockade en blomma från en kvist och la den i mitt hår
jag behöll blomman och torkade den mellan mina böcker

detta minnet dog inte ut, men det gjorde vårt träd
vårt träd fick inte den näring den behövde, och slutade en dag att andas
aldrig mer kommer någon sitta i dess svalkande skugga aldrig mer
kommer den skänka oss frukt
aldrig mer kommer någon att beskåda detta vackra träd
och se den skönhet som en gång varit
den skönhet som en gång varit
är endast ett minne blott


Jag vet inte vart dessa rader kom ifrån
jag vet inte vad det är jag vill relatera till
men just nu sitter jag med en känsla i bröstet som jag inte får ur mig.
Jag vill tala men när jag talar är det ingen som hör
den som hör förstår inte
den som förstår talar inte
vi pratar men vi talar inte
---
om det som verkligen rör sig i vårt inre
vi skjuter upp allt det som egentligen bör sägas
låter känslor beblandas med tankar
kanske vågar vi tala om det.. en annan gång..
en gång.. då tiden är rätt..
våra hämmningar hindrar oss från att verkligen tala ut
från att verkligen leva ut
i rädsla av att förlora ser vi istället till att vi aldrig får
det vi längtar efter
eftersom, det vi aldrig haft, kan vi ju inte förlora?
Har du någonsin satt allting på spel, enbart för känslan skull
har du någonsin varit beredd på att ge upp allt
endast för kärlek?
Har du någonsin kunnat tänka högt inför någon
utan att behöva väga dina ord
utan att behöva begränsa vad det är du egentligen säger
sällan talar vi från hjärtat
direkt ur hjärtat
vi känner, orden från hjärtat omformulerar vi med hjälp av vårt intellekt
sedan kommer orden ur oss..
bearbetade av så många olika faktorer.
ord kan väcka så många tankar
tankar kan väcka så många känslor
känslor som berör utan beröring
känslor som vi aldrig talar om
när jag talar så undrar jag vem som egentligen hör
och den som hör
vad tänker denne


en dag kommer jag vara det träd som i saknad av sin näring har gett upp
med endast minnen om den uppskattning jag en gång fick
om det jag fick motta
om det jag fick ge

har du någonsin gett allt ,satsat allt på ett kort
förlorat
rest dig igen
lät du någon hjälpa dig upp?
har du någonsin talat rakt ur hjärtat
blundat och inte ens ansträngt dig för att orden ska komma ut
utan enbat låtit hjärta tala fritt
om du har
vad sa du då ?
hörde någon dig?

en vacker kärlekshistoria har nu nått sin ände

aldrig har jag älskat

som jag älskat med dig