vandra med mig

Det vita pappret är så rent och så oskyldigt. Det är ingenting förutom ett meningslöst ting. Tills att de befläckas med lite meningsfulla ord. Meningsfulla för vem? Förhoppningsvis för den som dessa ord är dedikerade till. Jag önskar innerligt att dessa rader och även det som endast du kan se mellan dessa rader, ska förmedla dig, något som mina handlingar aldrig skulle kunna ge dig.

Jag vill att du tänker på den melodi som för evigt finns förankrat i ditt hjärta. Den melodi som oavsett vad tillför ett litet leende hos dig, du vackra. Den melodi som även ditt hjärta bankar i takt med. Tänk på denna melodi och låt mina ord för denna gång vara lyriken som fulländar den. Ge mig ett tillfälle att för en kort stund få fullända dig.

Ta min hand så vandrar vi på denna krokiga stig tillsammans. Ta min hand så jag nu kan få leda dig till din oas i den vindiga öknen dit ödet tagit dig. Låt oss vandra vilse och låt oss hitta tillbaka. Låt oss falla tillsammans, vi tar ju oss upp tillsammans. Jag och du, min vackra. Glimten i dina ögon ger oss ljus på vägen när mörkret berövar oss vår trygghet. Låt mig då få omfamna dig och med hjälp av ditt ljus, lova dig att även detta mörker snart når sin gryning. Låt oss betrakta denna gryning med en sådan beundran då en ny dag föds och låt oss ge denna dag ett namn som bara jag och du min vackra, kan viska till varandra då ingen annan hör.

Hör du melodin? Den blir vackrare och vackrare för varje ord och hjälper dig att memorera dessa rader, dessa rader som är till dig, du vackra. Låt oss tillägga vårt namn här, låt vårt namn på vår egna gryning, få vara den refräng som ger oss frid.

Ta nu ett djupt andetag min vackra. Jag vet att det är tungt, jag hör varje andetag du tar. Varje andetag skvallrar om vilken hopplöshet du har nått. Varje andetag du tar, viskar mig frågan ”orkar jag ta ännu ett?”. Om du inte orkar min vackra så lovar jag att vara ditt andetag. Jag lovar att andas åt dig till den dag då du orkar igen. Till den dag då du och jag min vackra, kan andas tillsammans igen.

Kom.. Orkar du inte gå? Låt mig bära dig. Jag ska ta dig till en plats i landet ingenstans och visa dig en känsla. En känsla som du både kan röra, och lära dig att älska. Är du redo? Låt oss vandra.

Här är vi nu, i landet ingenstans, ute i ingenstans och ingen vet att vi är här. Bara du och jag och vår refräng.

Bergrunden under våra fötter är hård men vinden som smekt den sedan tidernas begynnelse har gjort den så len. Så len att den aldrig skulle skada dig min vackra. Känner du? Den är lika varm som din själ efter kärleken från solen som betraktar oss i skyn. Ser du den? Den bländar dig lite och du blundar och försöker återgälda den för dess enorma kärlek den ger även dig.

Bergrunden under våra fötter är så hög att vi står bland något som du väljer att kalla för Änglafrid. Ser du älskade, att vi står bland molnen. Känner du hur molnen omkring dig smeker dina vackra, skimrande kinder? Känner du doften från Änglafriden älskade. Det är så här, friden luktar. Friden som kommer när änglafriden rört den du är. Friden som kommer när dina andetag inte längre viskar om hemskheter. Hör du vår melodi som bankar i takt med våra hjärtan, där vi står på den lena bergrunden, under den kärleksfulla solen som bländar dina vackra ögon, bland änglafriden som smeker din själ. Hör du den älskade. Den spelas ju bara för dig.

Älskade.. kom.. låt oss vandra..