I kärlekens namn

Jag sitter och tänker på en specifik händelse. En händelse som fick mig att tänka till och tänka om. Jag var kär. För första gången i mitt liv, hade jag den känslan i kroppen som jag hade hört talas om men aldrig upplevt. Nu var jag där. Men det var inte en sådan kärlek jag kunde tala högt om. Han visste nämligen inte. Han fick heller aldrig reda på att han faktiskt var min första kärlek.

Jag vill inte säga att "jag inte visste bättre", då jag gav honom allt. Min tid, min uppmärksamhet, mina dagar och mina nätter. Jag gav ALLT. Men jag fick inte mycket tillbaka. Det lilla jag fick levde jag sparsamt på, länge. Jag hade inte agerat på samma sätt idag. Men det jag gjorde för honom, ångrar jag inte. Jag agerade endast med mina känslor anledning. Även då vänner, som hade varit där förr, bad mig att öppna ögonen. Mina ögon var öppna. De var så öppna som de kunde förmå sig till att vara. Då.

Jag minns att jag låg i min väns famn och grät. När förtvivlan smugit sig in i min kropp, släppte jag allt och tårarna började rinna. Jag och mitt förkrossade hjärta undrade varför han inte kunde se allt jag gjorde för honom.

Det som fick mig att tänka efter, tänka om. Var då han med ett bultande hjärta berättade om tjejen han träffat. Han talade om saker de gjort ihop, och saker hon gjort för honom som han tyckte var så fascinerande.

Allt hon hade gjort för honom, allt de gjort tillsammans hade även vi gjort. Men han såg henne med andra ögon och han såg hennes handlingar ur samma synvinkel.

Idag sitter jag här och tänker tillbaka. Hur lätt det är, att man inte ser saker som görs för en i kärlekens namn. Man ser bara de ting som händer när man själv ser ur kärlekens ögon.

Jag vet att det finns en själ där ute just nu, som gör saker för mig i kärlekens namn. Jag ser dem. Jag ser allt han gör. Jag hör hans ord och jag kan läsa bland raderna. Han finns inte inuti min kärleksradar. Jag ser inte på honom ur kärlekens ögon. Även om hans handlingar hade fått mig att skaka av glädje, om jag befunnit mig i kärlekens zon med honom.

Jag uppskattar allt han gör, även om jag vet att han aldrig gjort det för mig, om det inte vore för kärleken.

Jag hoppas han är medveten om att det en dag kommer att finnas en kvinna som han inte kommer att behöva göra något alls för. Där inga stordåd kommer att krävas för att han ska fånga hennes uppmärksamhet.

Likväl vet jag, att jag aldrig behöver agera större än kärleken själv. Jag behöver inte ge mina dagar och nätter i kärlekens namn. Jag vet att den människa som ser mig ur kärlekens ögon, som talar om mig i kärlekens namn, endast ser mig. Och inte mina handlingar.

Jag vet att jag kommer att ge ALLT för den jag älskar. Men inte för att bli sedd, inte för att bli älskad och uppskattad. Utan för att det faller sig så, så naturligt. Att ge allt, att ge mig själv och hela min själ, till den min själ... känner sig tom utan.

Ja, när den dagen kommer, så vet jag. Att allt kommer ske så naturligt. Lika naturligt... som våra andetag.

Som endast andas kärlek.