Nu

Nu trycker jag på paus innan musiken har spelat färdigt. För jag hör inte just nu. Jag försummar musikens vackra toner då tankarna tar över och jag greppar efter halmstrån, greppar efter svar. Återigen försöker jag förstå det som ingen någonsin lyckats förstå. Paus. Jag vet inte mycket. Men jag vet lite grann. Det lilla jag vet räcker och tar mig dit jag bör vara. Jag kan inte agera mer. Just nu kan jag inte göra mer. Istället pausar jag och andas in. Jag vet ju det jag vet. Och det jag vet är det ingen annan som vet. Varför söker jag då svar hos någon annan. Jag förstår nu att jag inte ens vill ha svar. För nu finns inte längre frågor. Bara en verklighet. Bara ett nu. Det som var nu, igår är inte längre nu, nu. Det som kommer till att bli mitt nu, imorgon, får helt enkelt vänta till det att klockan har tickat dit.

Nu ställs inga frågor, Nu krävs inga svar.

Jag vet inte mycket. Jag vet inte mer nu. Men det lilla jag vet räcker. Det lilla jag vet, vet jag nu. Kanske vet jag mer imorgon. Men jag vet ju definitivt inte mindre.

Play. Nu kan musiken få spela igen. Nu kan jag andas ut igen.