vingar

Mina vingar är ännu inte färdigutvecklade. Det är därför det är så lätt att falla när jag flyger för högt. Jag vet att jag borde skynda långsamt. Inte flyga så högt att jag förlorar sikte på marken. Men att sväva bland molnen ger mig frid. Jag känner till marken så väl, jag har vandrat på den så länge nu. Även om jag endast får befinna mig bland molnen korta små ögonblick, så tänker jag ta mig upp dit, även om det gör fruktansvärt ont då jag faller tillbaka. Övning ger ju färdighet. En dag är även mina vingar färdigutvecklade. Den dagen tror jag att jag stannar bland molnen resterande evighet. Här nere på marken spenderar jag ändå all tid åt att se upp i skyn. Jag förstår varför alla dessa hjärtan värker. De har likt mig, tagit sig upp i skyn och fallit så hårt ner i marken. Fastän deras vingar nu läkt, vågar de inte ta risken att falla igen. Det är klart att deras hjärtan värker, när fridfullheten finns där och inte på marken.

Så länge mina vingar bär

tänker jag sväva bland molnen

Men till den dag då mina vingar svävar

befinner sig alla mina moln här