smakapålivet.

Visst skulle jag kunna beskriva hela världen för dig. På ett sådant vackert och övertygande sätt att du skulle tro på vartenda ord jag sa. Visst skulle jag kunna beskriva för dig, med ord, om hur du håller hela världen i dina bara händer.
Men.
Skulle det göra världen din. Skulle du, när du såg ner på dina händer, finna världen där? Knappast.
Jag har endast makten att kunna ge dig vackra ord. Jag har makten att med mitt vapen, skapa dig miljarder vackra dikter innehållandes vackra ord.
Men.
Det är ju vad det är. Vackra ord, skrivna i ditt namn och dedikerade till dig.
Skulle jag då sedan kunna förvandla dessa vackra ord till en vacker verklighet.
Knappast.
Jag kan ju inte förvandla känslor, till en påtaglig verklighet. Jag kan inte röra ihop alla känslor till en slät smet som efter 40 minuter i medelvärme ger dig en söt bakelse. Det är ju bara ord. Ingredienser i vackra dikter som aldrig någonsin kan tillagas. Som aldrig kan röras ihop. Och det finns ingen ingrediens du kan byta ut mot någon annan, för att det inte passar smaklökarna. Även när det smakar beskt. Lär vi oss att leva med dessa ingredienser. Även då vi kanske önskar, att vi hade just den speciella ingrediensen i vårt förråd. Vi kan aldrig inhandla dessa ingredienser. Vi kan aldrig få dem av någon annan. Vi har endast det lager vi har. Aldrig kan vi förstå hur de hamnar där eller vem håller i inköpslistan.
Men
Livet är inte heller påtagligt. Inte kan du ta livet och hälla ner den i en rund, kanske hjärtformad bakform med löstagbar botten. Inte kan du känna på livet med dina bara händer. Det är ju endast vad det är.
Och livets vackraste ingredienser. Är just dem som sitter i magen redan. De fjärilar som fladdrar omkring, som föds och dör, utan en moder.
Ja livet och alla känslor. Är det underbaraste jag någonsin har smakat. Vad jag än smakar på, finner jag aldrig någonting som jag suktar efter, som livets underbarheter.
Men mina ord. Smakar ingenting. Inte heller dina.
Våra ord, är endast ingredienser i söta små dikter som aldrig ger hål i tänderna.
Jag kan inte med mina dikter ge dig världen. Jag kan inte göra livet påtagligt eller ens låta dig ta en tugga.
Men med hjälp av mina ord. Kan jag försöka få dig att någonstans, hitta den ingrediens, som ger dig vetskapen om det jag försöker säga.
Jag kan inte ge dig världen. Mina ord kan försäkra dig om att du, för mig, är världen.
Jag inte göra livet påtagligt. Mina ord kan försäkra dig om att du, för mig, är livet.