söndag 15 november 2009

talatig

Är det när vi slutar tala som vi ger upp
är det när vi slutar förmedla som vi slutar påverka
är det när vi slutar känna som vi dör ut
För visst är det vi talar om en kamp
det är inte alltid lätt att ta till ord men när vi gör det, visst är det väl då vi känner att något måste ske. Visst är det tystnaden som tar våra liv och aldrig det livliga. Det är väl först när likgiltigheten kliver in
som orden kliver ut.
Ur våra hjärtan, ur våra själar men aldrig når de dina öron. Visst finns det en vacker tystnad, den då orden är överflödiga. Men det är inte den jag talar om. Jag talar om den tystnad som är öronbedövande. Den tystnad som sluter ut och får mig att sluta mig. Jag.läcker.inte.längre.ett.ord.
Den tystnad som är så isolerad att den inte ens hade tagit sig ut om jag så hade skrikit.
Eller är det istället du som inte hör. Är det kanske därför denna tystnad är född inuti mig. Är det din dövhet som ger min tystnad näring.
Vi når inte längre varandra.
Vi yttrar ytliga ord och artiga fraser. Men vi når inte varandra. Min själ är för dig nu utom räckhåll och jag undrar om vi någonsin kommer att hitta tillbaka. Har vi kanske redan gett upp. Har vi gett upp allt det som vi en gång sagt. Har de orden nu eliminerats likt de gångna minuterna som nu inte längre återkommer.
vad väger ord som aldrig blir hörda

2 kommentarer:

ed sa...

shit asså...shit!

aGape sa...

<3 Tack Ed! Och välkommen hit!