Är det så här när man är kär?

Det här är något helt nytt. Det är så nytt att jag inte ens kan sätta fingret på vad det är. Det hela är så nytt att jag inte ens kan säga om det är bra eller dåligt. Jag svär på allt jag är, jag har aldrig känt så här förut. Det känns i hela magen som om det har bosatt sig en hel svärm med någonting med lätta vingar. Ibland fladdrar deras lätta vingar så fort att jag nästan vill spy. Det känns inte enbart i magen. Ibland känner jag det i huvudet. Då är det istället tankarna som har fått lätta vingar och fladdrar eller kanske snurrar så fort att jag blir yr. Då vill jag också nästan bara spy. Oftast räcker det om jag bara sätter mig ner. Sen har vi ju det varma och det kalla. Jag blir liksom varm i hela kroppen nästan hela tiden. Men sen kommer det stunder då jag blir helt kall och kryper ner under täcket och hoppas på att vingarna inuti magen kanske kan fladdra så fort att friktionen av deras vingar sprider värmen där inifrån och hela vägen ut. Jag vet i ärlighetens namn inte om det är vingarna eller fjärrvärmen som ökar temperaturen i min kropp. Men oftast blir jag varmare efter en stund. Fast då blir det liksom för varmt.

Det här är helt nytt. Jag har aldrig känt så här förut.

Kanske har någon annan det. Ja, för man är väl egentligen aldrig ensam om någonting. Någon måste ju ha svar på mina frågor.

Jag frågar mor men hon förstår inte alls hur jag mår. Hon börjar prata snabbt och fort med hjärtat i halsgropen om att knark.är.bajs och sedan talar vi om sömnen. Nej jag sover inte ens ordentligt. Det är svårt för ibland är det så svårt att andas. Hon fortsätter prata om konsekvenser av droganvändning och jag suckar tungt. Jag lovar och svär på allt jag är, att jag inte knarkar. Hon tror mig och jag har mer frågor nu, än innan knarkförhöret.

Så jag talar med mina goda vänner.

Jag hör ett högt jubel. Förvånat ser jag på dem och känner hur vingarna i magen fladdrar fortare och fortare. Vet dem vad det är som händer? Har de känt som jag gör just nu?

Sedan blir det tyst och de sitter och tittar så nyfiket på mig, deras ögon ber mig att fortsätta berätta om hur jag känner.

Jag har redan berättat om vingarna i magen och vingarna i huvudet. Hur de ibland fladdrar så fort att det känns som om de lyfter mig från marken och hur det ibland går så fort att jag nästan vill spy. Jag vet inte om det jag känner är bra eller dåligt, jag har ju aldrig känt såhär. Jag har berättat om att det blir svårt att andas som om jag har slarvat bort mina andetag någonstans. Sedan är det ju sömnen. Jag ligger och vrider mig i sängen och finner ingen ro. Ibland är det vingarna ibland är det värmen. Värmen jag känner i hela kroppen som om det brinner inuti mig. Jag undrar ibland om vingarna kanske fladdrar så fort att de fattat eld. Tänk.om.de.brinner.ihjäl.inuti.mig.

Mina vänner börjar jubla igen och frågar tillslut.

-Så vem är han?

I hör hur de i kör säger L.O.V.E.E.E.E.E is in the air.

VAH!? Vadå han? Vad pratar vi om nu? Mina vänner som alltid är så kloka, låter nu helt ifrån vettet. Vem är det de frågar efter.

- Ja att du är kär förstår ju alla här.

KÄR!? Är det det jag är. Är det så här det är när man är kär. Är det alltså så här det känns när man är kär? Jag vet inte, jag kan inte veta, jag har aldrig känt så här förut och jag har aldrig varit kär.

Jag börjar tänka på vem det kan vara. Som har fått mig kär. Som har givit mig tusentals vingar som nu har bosatt sig inuti mig. Vem är det som gör mig knäsvag och så yr att det ibland känns som om jag vill spy. Vem är den här människan som gör mig så varm att jag nästan brinner upp. Och som ibland gör att jag fryser ihjäl där jag ligger hopkrupen under mitt täcke. Vem är det som stjäl mina andetag och gör det så svårt att andas, det känns ju förfan nästan som om jag kvävs. Jag tänker och ju mer jag tänker desto snabbare fladdrar alla miljontals vingar. Jag känner där jag sitter omringad av goda vänner hur de fladdrar så fort att det återigen inuti mig blir så varmt. Nu tror jag på riktigt att jag brinner upp. Eller kanske spyr. Tur är väl det att jag sitter ner, annars hade jag nog fallit pangbom. Syret i rummet är det någon som stjäl eller någon som snålar med för jag känner hur de inte riktigt räcker för ett andetag. Som om syret inte kommer ända ner och fyller mina lungor. Kanske är det vingarna som kräver luft för jag känner att jag inte får nog. Vad är det egentligen som händer. Det här är verkligen något nytt. Jag har aldrig känt så här förut. Jag kan ju inte ens sätta fingret på vart det känns mest eller om det gör ont eller om jag tycker att det är skönt. Det är helt nytt. Jag förstår ingenting och ingenting förstår mig.

Sedan blir det svart.

Jag faller fastän jag sitter ner och jag lever konstigt nog fastän jag inte känner syret komma in och ur mina lungor. Jag svävar i ett totalt mörker eller så har jag blivit blind och det är vingarna som får mig att sväva. Jag svär på allt jag är, jag vet inte vad det här är, jag vet inte om det är så att jag är kär jag förstår inte ens vartåt det bär.

Kära vingar, vart är det mig ni för.

Jag vaknar upp med tuber och slangar instoppade och instuckna i hela min kropp. Ett ständigt tjutande hörs någonstans från fjärran. Tut, tut. tut. tut. tut.

Det gör fruktansvärt ont när jag öppnar ögonen. Jag undrar plötsligt om jag dött och nu har sett ljuset. Jag blundar snabbt igen. Försvinn ljus försvinn. Jag är inte redo att stiga in i dig ännu. Vafan jag var ju tydligen kär, hur hamnade jag här?

Sedan hör jag min mor, som undrar hur jag mår. Hon är alltså också här. Då är jag nog inte död ändå. Jag öppnar ögonen försiktigt och ser min mor sittandes på en stol.

Jag ligger i en säng som inte är min och jag förstår inte hur jag ens hamnat här.

Då börjar mor förklara varför jag mår som jag mår.

Kär...?

pfftttttttt

L.O.V.E?

try S.V.I.N.I.N.F.L.U.E.N.S.A.