må vi vila i frid

jag ser hans rygg och sakta sakta ser jag att hans siluett blir mer och mer avlägsen
jag samlar luft i mina lungor för att kunna ropa efter honom skrikandes vill jag be honom stanna kvar
någonting tar emot och inga ord bildas, mitt hjärta slår fortarare och fortare då jag märker att han långsamt
börjar springa
Jag gör ett nytt försök men mitt hjärta slår så hårt att all min kraft går åt att försöka lugna ner denna eld
inuti mitt huvud hör jag hur mina tankar skriker hysteriskt och beordrar mig om att få honom att stanna
Jag öppnar munnen och skriker
dock har aldrig tystnaden varit mer påtaglig, inga ord lämnar min mun och paniken över att jag skriker i stumhet
gör att benen inte bär
jag faller men jag ger inte upp, jag biter ihop och hoppas att han vänder sig om så att han kan se hur jag sitter här
och med hela min själ ber honom att stanna kvar
vänta lite gör inte såhär snälla lyssna bara på vad jag försöker säga dig snälla kan du inte
stanna
kvar
snälla
faktum
han vänder sig inte om en enda gång
inte en enda gång ser han tillbaka
målmedvetet går han framåt, målmedveten, jag beundrade alltid att han alltid oavsett vad
alltid var så målmedveten
målmedveten lämnar han nu mig bakom sig, han har vänt blad
på detta blanka blad finns inga spår utav mig
där finns inte mitt namn ihop med hans, där finns inte beskrivande ord
om honom och mig och om det och dem
han vänder på bladet som eliminerar min existens för honom
plötsligt finns jag inte längre
jag andas men inte samma luft som han
jag lever men inte ett liv ihop med honom
jag ler men aldrig mer med honom
jag älskar men aldrig mer älskar han
oss
jag blir som förlamad när jag nu inser att jag inte ens längre ser hans siluett
jag ser honom ingenstans, han har nu försvunnit och blivit en av dem som lever i det förflutna
jag sörjer som om han nu vore avliden
jag sörjer
smärtan jag känner är så påtaglig att om en främling hade rört vid mig nu
hade även denna främling känt av mina smärtor
kom inte nära mig älskade främlingar låt mig inte förgifta era liv med denna smärta

åh.... Det gör så ont...
Låt inte detta vara en sanning, låt detta vara en lögn, en dröm som jag kan vakna ur
pusta ut
du ligger ju här bredvid mig.. du andas ju
samma luft som jag andas
du lever
du är
vi är

Det är ingen dröm
bilden av din ryggtavla som långsamt lämnar mig bränner min näthinna vid varje vaket ögonblick
jag flyr in i drömmarnas värld för där är allt som förr, där är du som förr, där håller du min hand
där stillar du detta kaos och det är du som torkar de tårar som din frånvaro orsakat
där är det du som tröstar mig trots att det som gör att jag behöver bli tröstad
är din siluett som lämnar
oss
Du höll mitt hjärta i din hand
du värnade om det dag som natt, du kom att bli min trygghet
försiktigt
utan att jag märkte det
gav du mig tillbaka
det hjärta som ju tillhörde dig


det är ingen dröm
Du och jag
vi
oss
har nu avlidit
Det är ingen dröm
Du och jag
vi
oss
existerar endast i det förgångna
Det är ingen dröm
Du och jag
vi
oss
har avlidit
Må vi
Vila
i frid

letter from a long lost friend

They told me to speak my mind
Why should it be spoken
When the only one who understands
Is the beholder of the thoughts
They told me to claim my rights
Why should it be claimed
When the only one feeling unjustified
Is the beholder of a simple plan
They told me to believe that I’m beautiful
Why should i rely my beliefs in beauty
When everyone knows that beauty
Is in the eye of the beholder
They told me to listen to my heart
Why should I listen to something so weak
When it can be broken only by simple sweet words
They told me to patient, that time would heal
Why do they lie
Time never heals
Do these people know how it feels
When you loose your platform
And just keep falling down
Do these people know how it feels
When you loose you hope
And just keep drowning in the rain
Don't they know reality
Don't they know life
I did listen to what ya’ll said
I spoke my mind
I claimed my rights
I found myself beautiful
I listened to my heart
I was patient
But I never found my platform again
The foundation that I stand on
Will never be a foundation of my own
Until the day
When I find my peace of mind
Until the day
When i climb up again
Until the day
The rain dry
And i breathe again
Don't you know reality
Don't you know life


let me tell you this my beloved friend
I love you I always have
and I always will
have faith
time might not heal
love does
thoughts might not heal
love does
your heart can only be broken by love
but you know better then me
that the only thing that keep that heart beating
is love
my friend, you can keep falling
down from a high clouds
or in love
i will be there for you
to lift you up
or fall for love just like you do
if you don't have a platform
let me be your ground
I'll make sure
that you find your peace of mind
i make sure
that you belive in
that after rain
sunshine arrives
I truly love
you

the war of definiton

The war of definition

Who starts and who ends

Who draws and who erases

Who laughs and who cries

Who hopes and who puts it out

Who burns and who’s cold

Who longs and who forgets

Who thinks and who let it slip the mind

Who lives and who dies

Who loves and who hates

Who puts limits and who crosses them

Who relies and who disappears

Who needs and who pushes away

who loves and who hates...

datten

minns du när vi var yngre...

Våra liv handlade om att palla plommon och och Turtles var våra hjältar

Du brukade sparka mig på smalbenet för att vara elak men lät alltid mig få äta det största äpplet

Jag fick alltid sitta på pakethållaren när du cyklade och inte ens i uppförsbacke bad du mig gå av

Minns du när vi satt bakom skolmatsalen och hittade på egna berättelser 

om hur du en dag skulle bli pilot och flyga sida vid sida med stålmannen

Jag skulle bli Lois Lane, men vi skulle aldrig göra det de gjorde 

för k ä r l e k var ju bara ushflyblä och rynka på näsan

minns du vilka lekar vi brukade leka

Du jagade mig och när du fick tag på mig 

datten

och sedan jagade jag dig tills benen inte längre orkade datta

Jag gömde mig i en stor sandbox medan du räknade till hundra

ett..två..tre...femtiofem..

Minns du hur du aldrig lät de tuffa grabbarna vara stöddiga gentemot mig

Hur du bad mig strunta i dem när de efter oss retades 

för att vi ju visst var ihoooop

Minns du hur du alltid svarade nej när någon frågade chansen

för du tyckte alla tjejer var jättetöntiga

alla förutom jag förstås för jag gillade ju 2pac

Om jag sprang ifrån dig idag skulle du springa efter mig och skrika

datten

Om jag gömde mig en liten stund skulle du då fuskräkna för att sedan leta upp mig

Eller har vi idag blivit som de människor vi lovade varandra att aldrig bli

Människor som har glömt bort det viktigaste av allt i livet

Att på gräsmattan och prata om framtiden som skulle komma när vi blev stora

Är vi stora idag min vän

Är vi så stora att det lilla inuti oss idag är så litet att det försvinner

Har framtiden vi drömde om idag infunnit sig

Ser du stålmannen när du flyger där uppe

Jag sprang ifrån dig för jag trodde ju att du skulle springa efter

datten

jag gömde mig för att du var ju den bästa sökaren bland oss

Du lovade ju att du alltid skulle leta upp mig

även om jag så skulle gömma mig under Kinesiska muren. 

Varför känner jag inte din arm på min axel

Varför hör jag dig inte säga 

datten

Varför glömde du bort att Jag skulle vara Din Lois

Även om Turtles ersattes med nya superhjältar

Även om du idag kör bil och inte cyklar

Även om Vi idag köper våra plommon istället för att stjäla dem

Även om 2pac inte längre lever

Även om vi idag inte tycker att kärlek är uschfyblä 

Så väntar jag fortfarande på den dag

då du i mitt öra viskar

datten

min vän vinden

tiden var inne då det var dags för mig att lämna det som var mitt och mitt som var det

tiden var inne och tiden hade bråttom utan att ens få tänka efter före

började jag på min vandring mot vandringen som skulle föra mig framåt aldrig bakåt

Gjorde jag rätt eller begick jag ett misstag

Jag försökte aldrig ta tag så därför missade jag heller aldrig taget

men missförstånd skedde då förståndet missade det jag egentligen ville ha sagt

Tiden var inne och tiden var så inne i mitt liv att jag kände hur den flåsade i mig i nacken

flåsandet blev till viskningar och viskningarna blev till höga röster som frågade varför

jag fortfarande var kvar

utan att hinna tänka efter före var jag tvungen att bekanta mig med den väg jag skulle vandra

utan att ens hinna säga adjö utan att få en sista liten stund med det jag beundrade

slängdes jag ut på vägen som för mig var så främmande att inte ens vinden som blåste

doftade likadant som den vind som under alla dessa år smekt mina kinder rosenröda

Inte ens himlen ovanför denna främmande väg såg likadan utan som den himmel som under alla dessa år gett mig sinnesfrid där jag på rygg legat och lett upp mot dessa vackra moln

Jag vandrade med en sådan försiktighet av rädsla för att den opålitliga vägen skulle få mig att trilla och kanske göra mig själv illa eller kanske av rädsla för att gå vilse

Men inte ens jag visste ju vart jag var på väg och när jag vandrade där utan att ha ett mål

var det ganska svårt att gå vilse då den mållöse går endast dit vinden för den

även om vinden är främmande så vill vinden väl

även om molnen är främmande så finns molnen då dagen gryr

Sakta men säkert lärde jag mig den främmande vägens främmande mönster och jag lärde mig när och var gropar skulle infinna sig och hur jag dessa skulle undvika

Sakta med säkert bekantade jag mig med vinden för trots allt var det den främmande vinden som torkade mina tårar när de ständigt föll ner för mina kinder som nu tack vare min vän vinden återigen var rosenröda och återigen vittnade om längtan efter vila

När vindens doft nu blivit min doft blev molnens former nu mina former och jag fann en liten plats vid vägens kant där jag återigen kunde lägga mig på rygg och finna en ny slags inre frid en frid som jag aldrig hade känt tidigare. En frid utan rädsla och längtan efter något annat. 

jag fann min inre ro, min sinnesfrid

Tidens höga röster avtog

Tiden förstod att jag nu funnit min väg hem

till det hem som stått där längs med vägen och väntat på att jag ska hitta dit

Här sitter jag nu och i skrivande stund känner jag hur min vän vinden leendes smeker mitt ansikte och viskar om tiden för längesen då jag sakta stapplade ut på den främmande vägen och kröp ihop då jag sökte skydd för vinden. 

Min vän vinden du har ju alltid funnits där

Likaså min vackra vänner molnen

Ni har ju alltid funnits där

Även om skyn har varit molnfri då solens vackra strålar har dränkt mig i värme

Och även då tystnaden har ekat i den vindstilla morgonen 

Så har ni ju varit där

jag känner din doft

jag känner era former

Mina vänner

som i mina ensammaste stunder

alltid gör mig sällskap

låt mig få andas dig

hej älskade

hur står det till

just nu är mitt hjärta lite tungt och värken i bröstet gör min dag nästan lite outhärdlig. 

Snälla, går det för sig om jag bara kryper ner bredvid dig en stund? Lägger mitt huvud på din bröstkorg och bara är...? 

Får jag ligga här en stund.. det är lite jobbigt att stå för det känns som om benen nästan inte bär. 

Får jag blunda i din närhet, det jag ser är inte vackert och det får mig nästan att vilja ge upp. 

Snälla, låt mig inte ge upp. Tala om för mig att jag får blunda och slippa höra det som skriks in i mina öron. 

Låt min svaghet rinna av mig i form av tårar och ge mig tryggheten och vetskapen om att du trollar bort dem. En och en. 

Älskade jag vet att du undrar vad det är som har skett, vad det är som får mig att krypa ner i din famn och hålla om dig som om det vore för en sista gång. 

Ge mig bara en liten stund att få samla allt som inuti mig just nu är, enbart spillror. 

Jag vet älskade, du vill hjälpa mig få klarhet. 

Älskade, du är min klarhet. 

Det är ju din famn som är min trygghet, det är dina fingrar genom mitt hår som är mitt hopp, det är dina ord som är min fridfullhet, det är ditt leende som är min glädje, det är din doft som är mitt lugn. 

Idag älskade, var en mindre bra dag då mina ögon blev ofrivilliga vittnen till något som de inte ville se. 

Idag älskade hörde jag saker som tills nu har ekat inuti mitt huvud. Att ord kan föda en sådan smärta. 

Men just nu älskade, tackar jag ödet för att orden som smärtade så..

blev ersatta med det vackraste ljud jag känner till. 

I takt med dina andetag lyfts mitt huvud och sjunker ner igen. 

Den enda jag känner är värmen från dig. 

En värme som ersätter alla andra känslor som för en liten stund sedan befann sig i ett hav av kaos.

Det enda jag hör just nu. 

Är dina hjärtslag. 

Det vackraste ljud

jag någonsin upplevt

Ljusets krigare

" The first set to be others nemesis, through out hard work and empty promises
He came and "claimed" what never wasnt his, reaiming, renaming, regainig, it never was a bliss
let me tell u this...Both of them men with big visions, but one of them made a big prison
Now the people are alive but not livin, working to survive has cost dreaming
  Search for a bigger strive, lost meaning
it worked for a while but not even a judge declines a bribe, ive stopped breathin
I would like to see open boardes just to see how many's leavin. "

Ifwhen I loose it all

I might loose it all
I might run to the edge jump and fall
I might loose it all
lay here at the bottom and like a newborn try to crawl
if and when I loose it all
would you then stand beside me and promise to stand tall
if and when I loose it all
I will always remember u for the one who brought down my wall
the only thing I ever needed
when the darkness,pain and you being far away got me blinded
the only thing I needed
was to with your presence be so blessed
and my lyrics
your rhytmics we are the topics that cynics see as mystics
they throw their words at us like stone bricks
we have never and will not ever fall for those mad mind tricks
I might have it all
but this soulless things are meaningless
if
I could not be the one you call your empress
I might have it all
and if it would be taken away from me
I would maybe feel a bit small
but that could never be my downfall

If I loose the one
that is the one that calms the winds in the stormiest weather
the one who dries the tears from the crying seas
the one who is the love between Eros & Agape
The one
that was promised me, my fortune

If I loose you
listen to the silence
I will in the empty ness
whisper
that without you, I was hopeless
without hope
I was bond less
without boundaries
I was in misery
if I loose you
I loose love
and Me
without Love
Is like you
without
you

rock the bells 2008

EUFORI!

att få se mos def

nas

de la soul

m.f 

live

Var en mäktig känsla

Att få sjunga högt ihop med Nas

If I ruled the world

Oh det går inte att beskriva i ord

jag är ordlös

tallös

euforisk

rock the bells 2008

var något i särklass för dig

detta lever jag på

ett bra tag framöver

Shabbe, Katta, Souzan

Ni var ett kickass sällskap !

Kärlek

Ljusets krigare

att få vakna upp och förälska sig i dagen som gryr

bara falla och le, att inte få älska dina ord är tortyr

Dina ord har en kraft endast en ljusets krigare besitter

Låt mig aldrig få gå utan, låt mig aldrig bli bitter

Låt min styrka födas ur kraften i dina tankar

Dina ord, ger mörkret ljus, i takt med orden

mitt hjärta bankar

Läs och njut

Ljusets krigare

manligare,lyckligare,,livligare,listigare,mysigare,proffsigare,stiligare,viktigare,behagligare, förnuftigare,ovanligare, självständigare

mäktigare

än någon annan du tidigare fått interagera med

Ljusets krigare

"We all wanna come to a level of standings, standing over or just understanding.
We're givin the moment, the outcome rereflects our handlings
Doesnt matter how high u fly if u cant summit the landing
Its a difference between standing out and bein outstanding
the next level/ eases.. or complex it all, breath it.. or reject it off
We see with the common eye, patterns we set up that makes us upset could instead summon life.
someones man someone wife, someones land someones hight. The next level.
where there's no need for a rebell to be rebelious
the next level
where there's no greed for a civil to be so serious

What if money wasnt real and your value was your skill, wouldnt you break loose untill you make that mill that awakes that thrill?"

låt mig...

jag undrar om det finns ett blankt blad i dig där jag kan skriva ett par rader dedikerade just till dig
men det verkar som om vartenda blad är fullklottrat med hemska rader som har satt så djupa spår i dig
Jag undrar om jag för en stund kan få se dig som vit canvas där jag kan få måla mina färgerer som definierar just dig
men överallt ser jag hemska bilder när jag ser i dina ögon, bilder som vittnar om den börda du bär
Jag undrar om det existerar toner jag skulle kunna tonsätta dig med, toner som för mig är enbart du
men även din hörsel hand i hand med din syn är stulen
Du varken ser eller hör och sällan känner du det jag vill göra i ditt namn
Låt mig få kupa min hand över dina ögon och skänka dig en stund av totalt mörker
låt mig kupa min hand över dina ögonlock och genom att stänga dessa ge dig total frihet
Låt mig ta dig till en plats som är så ljus och så orörd
låt mig där dra min hand tillbaka och bevittna om när du långsamt öppnar dina ögon återigen
Låt mig för en liten stund, låta dig se världen genom mina ögon
Låt mig för en liten stund ge dig mitt hjärta så du känner det mitt hjärta känner, för dig
Låt mig för en liten stund låna dig min hörsel så du hör precis det jag hör
Låt mig för en liten stund skänka dig mina ord så du kan få känna den smak som jag känner innan dessa ord lämnar min tunga
Kanske kan den söta smaken få den bittra smaken ur din tunga att försvinna
Låt den vackra ljusa plats, bli en plats för oss att mötas på
Låt denna vackra trygga oas bli den plats
där allt det förgågna blir blott ett minne
Där du vågar falla baklänges med förbundna ögon
i visshet om att jag står bakom dig
jag ar din rygg
jag fångar upp dig

Låt denna plats bli en plats för dig och mig att möta oss på
Ha tillit
i att mina handlingar aldrig någonsin
kommer att få dig att känna något negativt
låt mig på dig få skriva dessa rader
Låt mig på dig måla denna underbara syn
Låt mig för dig sjunga denna vackra melodi

Om du någonsin skulle såra mig genom att låta mig bli åskådare till ditt avlägsnande
så vill jag dedikera dig dessa toner, rader, känslor och ord
så att nästa själ som vill ge sig ditt hjärta
bland alla dessa hemska ord
bland dessa hemska handlingar
bland dessa tondöva själar
kan se en färgklick
som en gång för längesen blev ditsatta
när du
var kärleken själv
för mig

Talförmågsassasin

Även om jag inte har blivit välsignad med talangen att kunna skriva
vackra ord som rimmar som typ simmar, dina ögon dimmar, ditt hjärta trimmar våra läppar limmar, du och jag som interaktionerar i timmar
även om mina rim suger så vet jag att jag duger
för jag hittar hellre på egna ord,för detta är jag som gjord.

När jag kallar dig för saker som för mig definerar det du är för mig
då orden som idag existerar
aldrignågonsin kan beskriva din betydelse för mig
Därför tar jag mig friheten att tillverka ord
Kalla mig för den lyriska ligisten
här borde jag nu hitta på något som rimmar på ligisten så att jag får ihop det där sköna
ligisten
listen
bristen
fristen
lingvisten i mig säger skarpt ifrån eftersom språket är mitt språk
och jag skippar rimmen om jag kan
Så länge du, vet och förstår att det du och jag har
det du och jag vet
är så fulländad och så sällsynt
att inte ens Shakespear hade kunnat beskriva Oss.
Du är min andetagsbandit, du är den som ger mig kärleksaptit, du är själstjärnan på min själshimmel i vår själsgalax
Du, är min hjärtslagstrumma, och ibland är du mitt ögonblickögonblick då våra blickar fastnar i varandra och säger allting utan att uttala ett enda ord.
Som när du min kärleksoas ibland blir min talförmågsassassin.

Jag vill tillägna dig det vackraste meningar jag någonsin har skapat
men när orden oftast känns så otillräckliga tappar jag lusten och viljan
till.. att fortsätta...
Jag låter istället mina ögon skvallra om det som ryms i mitt inre när jag ser på dig
Jag låter hellre mitt leende vittna om att jag med dig, i min närvaro och, i min frånvaro,
är fulländad.
Även om det jag skriver tillägnat dig inte kan möta en rytm i saknaden på rim
Så viskar jag hellre orden
Jag...
...älskar..
i.. takten.... till dina...
.... hjärt...slag...

Pete Philly & Perquisite - Mellow

Mellow
When I wake up next to you on a morning when you too
have nothing else to do that day you say
Come lets make ourselves some bread
Feel like singing when we head
Over to the kitchen and make out instead.
Outside the weather is so lovely
We talk while we’re walking to a tree
Sit back, rest my head on your shoulder and chill.
I feel so good when I’m with you
Not a single thing to do
Just me and you loving each other so true.
Mellow, that is how I feel,
When we are together, everything is so much better.
Mellow, everything is chill,
When we are together, everything is so more real.
When I think of you all day
and the weekend’s on its way
I feel like everything is gone be okay.
While we sippin’ lemonade,
when we chillin’ in the shade and there is nothing more for me there to say.
I need you and I know you need me
All we need is each others company
Sharing the silence underneath this oak tree
If there’s anything to say, it’s that I love you all the way
Don’t wanna see the end of this day
Mellow, that is how I feel,
When we are together, everything is so much better.
Mellow, everything is chill,
When we are together, everything is so more real.
Want to tell you I love you deeply,
I love you even more everyday.
And I know that you feel the same whenever I spend time with you.
Want to tell you I love you deeply,
I love you even more everyday.
Whenever we’re together the whole world seems so far.
The way you make me feel, I guess the word is…
Mellow, that is how I feel,
When we are together, everything is so much better.
Mellow, everything is chill,
When we are together, everything is so more real.

geupparen

Han är en geuppare

Yupp, en geuppare

Hon, en seuppare

utan att tänka sig för släpper han allt

sedan sitter han där, ensam.. varför

han shottar tequila, en skiva citron, Hon är hans salt

Sedan sitter han där ensam.. varför är det ingen som hör

Han är ju en geuppare

Yupp, en geuppare

hon, en seuppare

Ett litet snedsteg ifrågasätter hans existens 

Hon helt ovetande förstår inte ens, vad det är som hände

undrar hur han ger upp allt pågrundav nonsens 

Vadfan, vad har han nu fått för sig, vart var det allt vände

Han är en geuppare

Yupp, En geuppare

hon, en seuppare

Han hotar, han skriker, han blöder han lider

Hon lyssnar, hon skriker, hon frågar, hon.. biter ihop

Han undrar vart hon försvann, vadfan är det för planer hon smider

Hon inser att dagen är kommen, dagen då de faller i den fallgrop

Han är en geuppare

Yupp, En geuppare

hon, en seuppare

De faller, de ligger nu i avgrunden där de svor på att de aldrig skulle hamna 

Hon är ovetandes om att hans enda önskan är att hon ber, snälla stanna

Han ser henne gå iväg utan att vända sig om, snälla stanna låt mig omfamna

De fick aldrig veta.. att allt de fick höra, orden som mördare, var osanna 

Orden flög i luften och mördade allt i sin väg

Assasinernas närvaro var påtaglig 

Han är en geuppare

Yupp en geuppare 

Hon en seuppare, 

Yupp, en seuppare

Men assasinerna verkar då geuppare och seuppare

tillsammans blir dagdrömmare 

igåridagimorgon

Du har förändrats, du är inte den, jag en gång, valde att ge mitt hjärta och min själ till

Egentligen valde du det inte, kärleken heter inte kärleken om du har ett val

Kärleken är den enda lek som du ger dig in i, vare sig du vill eller inte

Kärleken är den lek du får tåla, vare sig du vill eller inte

Du har förändrats, du är inte den, kärleken gav mitt hjärta och min själ till

Egentligen ger vi ingenting och vi tar ingenting

Kärleken sammanför och tillhör den som vågar tro på något utöver

ge och ta och ta och ge för det du ger får du och det du får ger du

Det underbaraste i livet är du du aldrig ber om och får

Det underbaraste i livet är det du inte vet att du ger

Du har förändrats, du är inte den, kärleken tillät mig älska utan att kräva något åter

Låt mig då säga dig, Du, min högra hand, min väg i livet

att med dig vandrar jag oavsett hur marken under våra fötter artar sig

jag går vid din sida även då du väljer att lämna min

oavsett hur du förändras och vilka insikter i livet du möter

så lovar jag att möta dessa tillsammans med dig älskade

När dina ben inte bär dig bär mina oss bägge

När ditt hjärta möter svaghet, har jag styrkan i mitt som stärker ditt

När förtvivlan och ditt tvivlande håller dig vaken om nätterna

Sitter jag vaken med dig och hjälper dig att hitta tillbaka till oss

Låt mig få klargöra för dig, du min högra hand, min väg i livet

Att jag älskar dig idag precis som du är idag

jag älskar dig imorgon  för den du är imorgon

Ja, jag älskar dig även då den tid har infunnit sig

Då du har förändrats och tagit flera steg i livet

För älskade, i mina ögon förändras du ej

Du utvecklas för varje steg du tar

Och jag tar varje steg med dig även om jag ibland

går framför dig

ibland går framför dig

ibland går jag åt dig

Inte slutar väl du och inte heller jag

växa den dagen kärleken agerar i våra namn

Inte slutar väl du och inte heller jag

utvecklas den dagen kärleken flätar ihop våra själar

Inte slutar väl du och inte heller jag

lära den dagen kärleken synkroniserar våra hjärtan

Ty en mors kärlek är den kärlek ingen kan förstå

men hon älskar sitt barn från dess födsel

tills den dagen då glimten i hennes älskade ögon slocknar

Aldrig har vi väl hört en mor viska i barnets öra

Du är inte den, du var förr, du är inte den människa jag älskade då

Hon följer barnets varenda steg och hon beundrar styrkan och stoltheten i barnets sken

Ty en mors kärlek är den kärlek som föds ur kärlek 

Ty min kärlek är något jag definierar med ditt namn

En kärlek som ständigt existerar 

oavsett vem du var igår

vem du är idag

eller vem du väljer att bli

imorgon

Your biggest fan

People know the sound of his voice 

people know the sound of his noice 

They all scream his name when he enters the stage

They all hold their breath while he turns the page 

People around talk about the deepness in his lyrics 

People around talk about the beauty in his fysics 

They all love and fall in love with the shine in his smile

They all love the fact that he, he will be here for a while 

People long for his presence and they all want him near 

People long for his soul and the ladys they all shed a tear 

because

They have all come to the conclusion

They have all realized that the solution 

Of his shattered heart

Is me

When he sings, he sings about our love with the force of his voice

His beat, beats, with my heartbeat, and together we make a beautiful noice 

His heart, longing for mine, screams for mine when he enters the stage

He, He hold his breath and wish that I, that I neverever will turn the page

He, he drownes in the deepness in the words I whisper in his ears,my words is his lyrics

He knows that He is I and I is Him and this bound is a love above and never about fysics 

He is I and I is Him, He fell in love with the smile that made him shine and endlessely smile

He diggs my melody, feel my rhythm and tells his heart that " Hey, I'll be here for a while" 

He, He longs for my presence and love my distance so he can appriciate to have me near 

He, he owns my soul, my smile, my heart, my eyes, joy,happyness, Don't let this Love

Ever make The soul, He is I and I is Him, give birth to not even one tear

I'm your biggest fan. 

I'll scream your name when you enter the stage

I'm your biggest fan

proudly I wear the T-shirt thats says " I'm with him" 

I'm your biggest fan

Proudly I'll stand beside you and mime to your lyrics 

I'm your biggest fan.

Your autograph is written on my heart

To you from Me with love 

Stone/Love

framför mig ligger det fem olika stenar 

i olika färger

i olika former

tagna ur

ur olika berg

ur olika hav

nötts ut

utav olika vindar

utav olika vågor

Nu ligger de alla här framför mig

Alla med en unik yta

den ena stenen är slät och len. Den kan jag smeka min kind med och le åt känslan

Den andra stenen är kantad och hård. Men håller jag upp den i solen, glimmar den likt guld. 

Sten tre är så skör. Jag vågar knappt hålla i den, av rädsla för att den ska vittra sönder.

sten nummer fyra,totalt genomskinlig, jag ser rakt igenom den, och under ytan, finns ingenting.

Den femte stenen är på ytan kolsvart, men i en liten springa, ser jag diamanterna.

Alla dessa stenar har med hjälp av väder och vind, hand i hand med ödet lyckats hamna precis här. De tog sig in i mitt liv på ett eller annat sätt och undrar nu om de kan få stanna kvar. 

Jag har hållit stenarna i handen. En och en. Jag har känt på dem  och iakttagit dem. Skrapat på ytan och spårat deras härkomst. 

Varje sten har en sådan unik berättelse. Varje sten vittnar om skönheter och ljuvligheter. 

Varje sten, är något jag skulle vilja hålla i min hand en liten stund till och känna hur värmen ur mina händer värmer den lilla sten vars enda längtan är värmen ur mina händer. 

Från en bro står jag nu och ser ut över den släta vattenytan. 

Spegelblank. 

Jag slänger i mina stenar. Spräcker den fridfulla ytan och bildar

h u n d r a t a l s 

ringar på vattenytan. 

Mitt hjärta rymmer just då 

h u n d r a t a l s 

känslor och tårar. 

Jag ångrar inte att jag har dränkt varenda sten som endast ville känna värmen ur mina händer. 

Jag ångrar det inte just nu, inte imorgon och inte heller den dag. 

Då jag själv hamnar på botten bland mina stenar. 

Den dag då de händer som jag längtar så kastar mig med 

h u n d r a t a l s  

känslor i sitt hjärta. 

Jag hittade den sten. 

Som fick alla andra stenar att förintas och bli till små gruskorn som sedan blev till sand som fördes tillsammans med vinden till den plats där sanden tillslut möter sitt öde. 

Jag hittade den sten. 

som var som gjuten

för att kunna fylla det hål

det tomrum 

som funnits i min själ

sedan urminnes tider

Han var den sten, som fattats mig under hela min vandring. 

Han var den sten som gjorde mig hel. 

 

time n place

När början var början och slutet aldrig inträffade anade jag aldrig detta

Utan att följa den ström som gav liv åt källan i fjärran så hamnade vi här

Jag som Du stod emot när iskallt vatten föll från skyn och vinden frös

våra hjärtan till is

Du blåste värme i mitt och återupplivade det som kärleken trodde var avliden 

Oavsett tid och plats, tid och rum, väder och vind

Du blåste liv i det liv,mitt liv som livet vänt ryggen

Du blåste liv i det liv, mitt liv som kärleken blundat för

Du blåste liv i det liv, mitt liv, men även min död

Du blåste liv i det liv mitt liv som hoppet inte längre förlitade sig på

Vi hamnade här du och jag efter att ha vandrat på den ökensand

som torkade våra tårar och släckte törsten efter mätthet

Vi hamnade här och idag

har dina fingrat flätat sig in i mina

din doft har fastnat i mina andetag 

din doft har fastnat i mina andetag 

Du är på en avlägsen plats, på samma plats där du befann dig

när början bara var en början och slutet gömde sig bakom horisonten 

Du är där

Jag är här

Men vi är

Och vi ser

Kanske ser vi inte på samma horisont

men tittar vi upp

så ser vi samma stjärnor

Du är där

Jag är här

endast avståndet håller oss isär

våra själar har redan trasslat ihop sig

i ett systematiskt kaos

mellan själ hjärta och förstånd

låter vi endast bergen hålla oss isär 

I love you more than Hip-hop

För en liten stund, ett litet andetag som inte tillfredsställer den andlöse

biter jag ihop och låser in besvikelsen innan den förgiftar min omgivning

Den själ som för mig definierar allt i livet som är nödvändigare än pulsen

Den själ som för mig är rytmen och lyriken 

Fick du, i en tid, i en gårdag, i ett hjärtslag

Att gå vilse bland alla dessa själlösa ting 

Förblindad av smärtan kunde han inte ens

förmå sig själv till att le,

det där leendet som givit ljus åt solförmörkelsen. 

Du, som för mig aldrig har funnits och heller aldrig kommer att finnas

Fick den Själ som för mig är rytmen och lyriken

att falla från höga höjder i en sådan hastighet 

att inte ens ljuset, hade en chans att hinna ikapp 

Det smärtar mig

Att du, som för mig aldrig har funnits och heller aldrig kommer att finnas

smärtade 

Den Själ som för mig är rytmen och lyriken

Hat och kärlek

Kärlek och hat

Jag hatar dina handlingar gentemot den själ som idag definierar mystiken

Jag älskar att din frånvaro gjorde det möjligt för min närvaro

Hun, slå dig ner, låt din puls och dina andetag inta lugnet

se med blinda ögon

hör med döva öron

känn utan händer

tänk utan förnuft

Men älska, älska aldrig utan hjärta

tala, tala aldrig utan själ

Le, le aldrig utan glädje

Ha förevigt i åtanke 

De händer som i livets bakgrundsbrus berövade dig på din lycka

De händer som i en tid som aldrig någonsin återfinns berövade dig ditt hjärta

De händer som tvingade dina händer att torka själens vatten ur ögonen 

Har tagit en del av dig

Men även givit dig 

en del av vad du är idag

Ha förevigt i åtanke

Du är själen som definierar allt som i livet är viktigare än pulsen

Du är själen som för mig är rytmen och lyriken

Du är själen som ljuset förundras över

Du är själen som mörkret fruktar

Du är själen som kärleken lär utav

Du är själen

min själ låter gå

Frihet

Jag fick uppleva dig i mitt liv och hjärta

Det vore inte rätt

Att be Dig stanna kvar

Varenda själ bland alla själar

Borde få dela

Ett andetag med dig

Du är mitt andetag även nu,då din frånvaro är förevigad 

Främling

Då var vi där igen

återigen

främling möter främling

öga mot öga

hjärta mot hjärta

Jag tänker. Jag känner. Jag vet. Att. Den här gången är det annorlunda. 

Det säger jag varje gång. Och jag menar det varje gång jag säger det. Om och om igen. 

Alla människor som idag är faktorer i mitt liv var en gång för längesen eller kanske igår en främling som jag inte visste något om. På ett eller annat sätt, kalla det ödet kalla det slumpen, lyckades vi bli en del av en helhet. Jag var tillochmed en kort sekund en främling för min mor. 

Men mitt hjärta mötte hennes hjärta. 

Tillsammans blev vi en helhet. 

Mor och dotter. 

Även min närmaste vän var en gång i en tid som jag knappt minns, en främling. 

Men rygg mot rygg blev vi en helhet. 

Vän och syster. 

Min första kärlek klev in i mitt liv som en främling på den tiden då jag var en främling

för mig själv. 

Men mitt leende mötte hans leende, vi blev dock en oskriven kärlekshistoria. Endast ett minne. 

Han, min blivande äkta hälft. Han, min själsfrände. Han, far till mina blivande barn.

Är idag för mig en främling och jag för honom ickeexisterande. 

Men öga mot öga. 

Själ + Själ

Ska vi en dag mötas. 

Min blivande och jag. 

Alla de själar som idag finns i mitt liv har jag varit en främling inför.

Vissa själar som har funnits vid min sida i flera år, är mer en främling idag, än när de först tog plats på scenen. 

På ett eller annat sätt hyser jag kärlek för alla dessa främlingar som blev vänner, som blev bekanta, som blev en vacker berättelse. På ett eller annat sätt lyckades dessa främlingar få mig att älska, sakna, längta och lida. 

Men jag älskar dem alla. På ett eller annat sätt hyser jag en eller annan slags kärlek för dessa - mina - älskade främlingar. 

Även den bok vars sidor jag aldrig bläddrat i, vars rader för mitt sinne är främmande , ger mig en vetskap om, att när tiden väl är kommen. När jag är redo för att ta mig an denna bok. Så vet ju jag. Att även om boken, gör mig besviken när sista sidan är läst. Så kommer den att lära mig något, som jag inte visste förut. 

Ytterst sällan kanske jag inte ens läser den sista sidan, utan ger upp efter ett tjugotal sidor. Då kommer det en tid, då jag en dag, känner mig redo att fortsätta läsa.. Kanske förundras jag då över att jag någonsin slutade läsa. Kanske förstår jag då varför jag aldrig avslutade den då. 

Dessa böcker, dessa främlingar, har alla något att lära mig. Kanske tar jag det till mig, kanske försummar jag, kanske ser jag inte lärdomen. Men att de finns där. Det är ju ett faktum. 

Då var vi där igen. 

Främling mot främling. 

Öga mot öga. 

Längtan och hopp. 

Längtan efter att denna främling lär mig något jag inte visste att jag saknade. 

Hopp om att kanske, få beröra, denna främling på ett sätt, 

Som varken jag, han eller någon annan främling som någonsin möter min - 

denna- 

främling 

någonsin glömmer. 

Då var vi där igen. 

Öga mot öga. 

Hjärta mot hjärta. 

Saknad och längtan i ett. 

Den här gången är det annorlunda. Främlingen är så främmande. Men jag vet, att denna främling inte är någon annan främling lik. En främling. I en främmande klass för sig. 

På vilket sätt, det vet jag inte. 

Jag känner inte denna främling.

Men på ett främmande sätt, fylls jag med främmande tankar och främmande känslor om att denna främling. Är en främling för sig. 

agape

" Vi tycks söka oss till fångenskap
därför att vi är vana att se friheten
som något som saknar både gränser och ansvar"

" Jag har känt mig sårad
när jag förlorat män som jag förälskat mig i.
Idag är jag övertygad om att ingen förlorar någon,
för ingen äger någon.
Detta är den verkliga upplevelsen av frihet:
att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det "

....

agape

Om vi endast kunde hänge oss själva till det vi tror är möjligt och med hela hjärtat tro på våra drömmar skulle ingenting någonsin verka omöjligt och det skulle aldrig råda några tvivel. 

Om vi likt ett nyfött barn skulle lita på världen och på alla själar som livnär sig på kärleken

då skulle vi bestiga det högsta berget med enbart viljan

För ett litet barn är ju aldrig det första steget en omöjlighet trots att barnet ständigt faller.

Det reser sig gång på gång enbart för att det ännu inte lärt sig att tvivla. 

För det oskyldiga barnets själ är så rent och så orört av livet.

Barnets vilja och kärlek får den kallaste själ att älska och längta enbart genom ett litet leende

från denna vackra själ. 

Det råder inget tvivel om barnets kärlek och godhet. 

Så låt oss vara lika naiva som detta opåverkade barn. 

Låt oss betrakta livet som om vi blev tilldelade livet just idag. 

Le åt en främling, kanske ger du denna främling något som han saknat så länge. 

Kanske väcker du livet i denna främling. 

Var slösaktig med det som är oändligt i livet. 

Kärleken, Lyckan, Längtan, Hoppet. 

agape

Milano. 

Jag står och prutar på en souvenir jag vill köpa. Försäljaren förstår ingen engelska. Men vi lyckas på något sätt, hitta ett gemensamt språk. 

Vi lyckades tillochmed skratta ihop. 

Jag fick min souvenir och när jag vinkar och ropar " Arrividerci" vinkar han tillbaka.. och ger mig en liten nyckelring. " to you " säger han och ler. 

En liten gest, en liten handling.. som satte igång tankarna hos mig. 

Och här ligger jag nu på soffan.

Uppsala. 

Jag och denna försäljare var totala främlingar som inte delade något alls. Han, en försäljare, jag en turist liksom de andra turister som livnär denna försäljare. 

Vi kunde inte ens med ord, göra varandra förstådda. 

Kanske hade han något han ville ha sagt, som han inte fick sagt just pga av denna enorma språkbarriär. 

Trots detta stora hinder, lyckades han få mig att skratta.. och faktiskt minnas honom när jag nu ligger i min soffa.

Uppsala. 

Är det kanske därför undrar jag nu... En handling i kärlekens namn ofta sker i form av presenter?

Är det därför flickan får rosor när pojken vill visa att han faktiskt tycker om henne?

Är det därför en liten present, med ett litet kort, får flickan att le, älska, glömma och längta?

Flickor, hittar alltid ett språk som pojken förstår. Hon får honom att förstå, vad hon känner och vad hon vill. Genom att tala. 

Har pojkar svårare att tala, har pojkar svårare att lära sig detta kärlekens språk?

Är de därför de ibland i form av en nyckelring talar om för flickan att...

jag tycker faktiskt om dig?

Är det därför.. både pojkar och flickor.. lägger ner hela sin själ, för att hitta den där gåva.. som ska vittna om all den kärlek som fyller lungorna med syre?

Vi lägger ner så mycket kraft.. i att ge och ge, och njuter av att få tillbaka i form av ett uppskattande leende. En kram som värmer i en halv evighet. 

Är det därför vi håller kvar dessa gåvor som ett fysiskt minne, ett bevis, på något som en gång har varit?

Så som jag har min lilla nyckelring i en liten låda bland alla andra fysiska minnen. 

Inte för att jag och försäljaren delar någonsomhelst kärlekshistoria. 

Men just, för att han gav mig en tankeställare... 

Kärleken är ju så simpel... när man låter sig själv känna efter. När man låter sig själv ge och ta. 

Jag sparar alla ting, i min vita lilla låda. Jag sparar alla minnen i mitt hjärta. 

Låt mig få se ditt leende då jag vaknar, ditt leende är ju vackrare än alla rosor i världen. 

Låt oss hålla det enkelt. Kärlek är inte till för att försvåras. 

Det som är svårt, är inte kärlek. 

Låt mig få möta dina tankar.. låt mig få veta vad ditt hjärta känner, låt mig få drömma med dig om det du längtar efter. Låt mig få hjälpa dig dit..

Jag vill inte ha rosor... din doft räcker..

rytmen

Det vore ju en sak, om det vore så att känslor och tankar kunde hålla ihop. Att de faktiskt kunde hålla varandra i handen genom vått och torrt och se till att den ena agerade när den andra inte behövde. Istället beter de sig som främlingar gentemot varandra och tar aldrig hänsyn till den situation som kräver deras samarbete. Förstår de inte att allting skulle vara så enkelt, så enkelt om de bara insåg att deras symbios, skulle förändra allt. Enbart till det bättre. 

Det vore ju en sak, om de kunde förstå detta. 

Det är ju en annan sak, att de förmodligen aldrig kommer att förstå. 

Mina tankar, de tänker och förstår. 

Mina känslor, de känner och förstår. 

Men det är ju lång väg, från tanke till handling.

Och det är ju omöjligt att agera med enbart hjärtat när inte tankarna följer hjärtats vilja. 

Jag minns det jag ibland inte vill minnas.

Jag tänker ibland på det jag helst inte vill tänka på. 

När jag minns den där gången, det där leendet, den där händelsen, den doften som jag egentligen bara vill glömma, då vaknar känslorna och minns med mig. De känner med mig. 

Varför kan inte tankarna känna med känslorna och då inse att tankarna måste försvinna för att ge dessa känslor, mig, mitt hjärta, lite frid. 

Varför kan inte dessa tankar bara i takt med mitt hjärtats rytm.. försvinna.. ut i natten som en vacker melodi, som nu har spelat färdigt. 

Låt denna melodi spela sina sista noter..

låt dessa rader få sätta sin sista punkt. 

Låt dessa känslor, mig, mitt hjärta, få känna en liten frid.. Låt mig få njuta av den främmande  melodin jag hör svagt i fjärran. 

Låt dessa känslor, mig, mitt hjärta få banka i takt, till denna melodi som jag längtar efter. 

ödet..

även om du och jag inte vill

så vill ödet något annat och tar ej hänsyn till vår vilja

även om du och jag vill

så vill ödet något annat och tar ej hänsyn till vår vilja

tar jag ett steg tillbaka så är ödet snabbt där och knuffar mig framåt

tar du ett steg framåt så är ödet snabbt där och fäller dig

även om du och jag

är du och jag idag

så vill ödet annat imorgon

även om du och jag

inte är imorgon

så ser ödet till

att dess vilja

inte följer vår vilja

den dynamiska duon

piskar allt som kommer i dess väg

håller varandra hårt i handen och låter aldrig något

eller någon

komma emellan

den dynamiska duon

kommer aldrig någon annan att förstå

bandet som finns där kommer

ingen att kunna kapa

duon är

dynamisk

något som en gång...var

med dessa rader skrivna

med dessa tankar tänkta

med dessa känslor kända

med detta hjärta blottat

med dessa tårar fällda

med dessa leenden ledda

med dessa minnen i min hand

vill jag bara viska i ditt öra att

det är

bara är

något som en gång varit

något som en gång varit

vackert

underbart

oförutsägbart

sorgligt

tragiskt

barnsligt

fullt

kärleks

fullt

något som en gång varit 

i 

en tid för längesedan

skönheten i vår historia kunde endast du 

och jag skåda

när du inte såg

visade jag dig

när jag blev förblindad av

tragiken

väckte du

mig

något som en gång varit

låt oss

se 

vad som finns bakom den stängda dörren

för mig

och för dig

för du och jag

går inte längre

över samma tröskel

för vi är

något som en gång varit

hans doft...

hur kan ett par enkla ord

säga så mycket mer

hur kan ett litet leende

äga tillfället

han kom, han såg, han blev segraren....

plötsligt var inte det dimmiga vägskälet längre

så diffust

plötsligt fanns det bara en väg att gå

natten lämnade inga andra alternativ...

När jag blundande

när han omfamnade

så visste jag att jag var hemma

det var något med hans doft...

plötsligt så spelade det ingen roll

vad som skulle ske när drömmarna

övergått till verkligheten

jag kände hans doft

även då...

när han för längesedan försvunnit ur sikte

jag visste ju att han snart.. skulle infinna sig på plats

igen

och återigen

det dimmiga vägskälet

var inte längre diffust

han gav mig inga alternativ

bad mig inte välja

utan bad mig bara följa efter...

hans doft vägledde mig till den plats

där jag står idag

och ler vid tanken av att

ett par enkla ord

kan säga så mycket mer

hur hans leende

kunde äga natten

hur hans doft

gjorde honom till

nattens segrare

leendes, sitter jag här strax före midnatt... och klottrar ner ett par snabba rader på min försummade blogg. 

Jag kan knappt hålla ögonen öppna, John Blund har gjort entré och han är ihärdig den jäveln. 

jag ville bara skriva ner...

att..

jag är hemma.

Äntligen är jag

hemma

H.A

2008-07-11

stoltare

har jag aldrig varit

kärlek

längesedan...

Jag grät av lycka...

Jag kände hur lyckan färgade min omgivning i barnsliga färger...

jag log med hela hjärta och själ...

jag tackade min skapare för att jag fick uppleva, även detta...

jag tog ett djupt andetag och var nyfiken på nästa...

Jag fick en dröm besannad på detta vis...

jag kände hur jag älskar

på ett sätt som nästan är påtagligt

på ett så att det nästan gör ont

på ett sätt, som aldrig får mig att tvivla

Jag skulle gå över lik, för att bevisa detta...

Det var längesen...

sömnen inte ville infinna sig

eftersom den kände sig så utanför och utstött

alla andra känslor

hade övertaget

I min slutna hand håller jag hårt i den hemlighet jag en dag ska viska i ditt öra

I min slutna hand ligger den framtid jag en dag ska besanna

I min slutna hand ligger det jag aldrig låter någon annan få vittna

När jag en dag öppnar min slutna hand, var då redo att fläta ihop dina fingrar i mina

Jag skulle gå över lik... för att bevisa för dig....

den hemlighet

som jag besitter

den sanning

som snart ska infinna sig...

I'll be here for a while

I keep desertin' through the rain 

My existence feels so in vain 

I shake n' shiver when I hear your name 

wish we could run away

Could Touch the stars float away 

It was ment to be u and me 

Baby lets kiss the sky

i den tillvaro som idag utåt sett kan verka så grå och dyster, så kaotisk och olidlig... finner jag ändå min trygga famn.
Jag finner mot alla odds, en lugn oas där jag vågar andas ut, där jag vågar ta steget ut och tala högt. Ibland skrika och tillochmed ibland slå. Du ger mig tillåtelse att få säga precis det jag känner för, även om du som lyssnare vet, att mina ord skär genom luften och sårar. Du är mitt bollplank som jag får slänga all skit på. Och inte en enda gång, klagar du. Inte en enda gång ber du mig att sluta. Inte en enda gång håller du hårt i mina händer då jag knyter mina nävar som hotar att slå allt de kommer åt.
Jag tar dig för givet..jag tar för givet att du alltid kommer att stå vid min sida och lyssna då jag skriker. Jag tar för givet att du hjälper mig att bära min börda, när jag ger upp.
Jag tar för givet att du ger mig hopp, då allt mitt har övergett mig.
Du ifrågasätter aldrig mina motiv, du ifrågasätter aldrig någonting jag gör. Du bara finns där.
Och försäkrar mig att du för evigt kommer att vara min trygga famn.
Du låter mig springa iväg, för att du vet att jag hittar hem igen.
Du låter mig skrika, för du vet att min röst en dag inte orkar mer.
Du låter mig gråta, du vet att jag en dag finner lyckan igen.
Du låter mig vara rädd, för du vet ju att jag finner mitt mod igen.
Du låter mig aldrig bli sårad, för du vet ju att jag litar på dig.

En dag...
ska jag dränka dig, i den tacksamhet, jag känner inför dig.
En dag... ska jag ge dig allt det som ligger i min makt.
Allt det vackra som du förtjänar.
Ha tålamod..bara en liten stund till.
Ett litet ögonblick...

utan att vända mig om sprang jag
inte en enda gång såg jag tillbaka
med blicken fäst vid det lilla otydliga långt där
sprang jag utan att vända mig om
viskandes skrek rösterna om att jag skulle vända mig om
anklagande, dömande, beordrande
viskade skuggorna att jag skulle vända mig om
hur kunde jag springa ifrån livet
utan att vända mig om
När orken tillsammans med viljan lämnade mig
stannade jag upp
utan att vända mig om
rösterna hade nu börjat avta, hade de kanske
äntligen gett upp, eller förstått
att jag var tvungen att fly
kanske hade jag slutat höra
lyssna
försöka förstå
Nu står jag still och vågar vända mig om
vågar se det jag en gång flydde från i vitögat
utan att bli berörd
nu är det förgångna återigen välkomnat
Jag vågar möta dig
och aldrig någonsin kan du få mig
att återigen fly
utan att vända mig om
Den värld som du en gång fick i gungning
är i dag så still, stå stabil och så trygg
aldrig mer
kan du få mig att fly
utan att vända mig om

tid...

Det var verkligen riktigt längesen, som tankarna fick flyta ner på dessa rader. Det finns mycket som borde ha skrivits ner för den senaste tidens händelser har minst av allt varit händelselösa. Kanske har jag på ett omedvetet plan,låtit bli att skriva ner dem i hopp om att det inte var på riktigt, i hopp om att inte föreviga en händelse genom att inte skriva ner den.
Jag är osäker på om jag själv har insett på vilket sätt de senaste dagarna har påverkat mig. Det lär väl tiden utvisa, den tid som alla verkar vänta på. Den tid som alla verkar sätta hoppet till och förvänta sig att den ska förändra allt. Allt ska bli bra, ge det bara lite tid. Förlåt, men jag vill nog för en gångs skull ta saken i egna händer och springa ifrån tiden för att på egen hand göra allting bra igen. Jag har uppenbarligen inte tiden på min sida, och samarbetar den inte med mig, tänker jag verkligen inte be den göra det.
Jag vägrar låta mig själv, sitta här och invänta någonting som kanske inte händer. Jag litar inte på att tiden ska förändra något jag själv aldrig lyckats förändra, svårt att tro att tiden skulle göra något som inte ens den egna viljan lyckat göra.

Jag har alla förutsättningar för att göra det jag vill. Om det ändå räckte med min vilja. För första gången på flera år, har yttre faktorer fått mig off-track och det har varit svårt att ta sig tillbaka igen. Kanske för att jag hade garden nere och inte alls förväntade mig denna brutalväckning tillbaka till den verklighet som var min verklighet för så längesedan.
Jag är snart tillbaka på rätt spår igen, men besvikelsen över att ens ha hamnat där jag är idag, är stor. Jag hade ju lärt mig så mycket och blivit så mycket starkare...

Jag har alltid förundrats över hur människor kan påverka varandra på detta sätt. På gott och ont. För att ena stunden lyfta dig och låta dig beskåda moln till att ena stunden lura med dig till avgrunden och låta elden bränna.
Det är ingen hemlighet, att livet är orättvist och att det aldrig finns några garantier. Trots det faktum, blir jag faktiskt lika besviken och förvånad varje gång.
Varje gång något så oväntat händer, då någon du ständigt berört stjärnorna med plötsligt drar ner dig i mörkret.
Varje gång någon du förlagt hela din tillit till, plötsligt inte längre är den, du så innerligt valde att dela drömmar med

Det är i dessa stunder, då hela ens tillvaro ifrågasätts och prövas av en högra makt som jag återigen får bevisat vilka faktorer det är som fortfarande får mig att hålla huvudet högt och fortsätta.
Det är i dessa stunder då dessa själar som en gång omfamnat mig, återigen ovillkorligt omfamnar, utan att kräva något åter.
Det är dessa stunder då hela världen rasar på mina axlar som jag vet, att jag kan ligga kvar och att änglar kommer och ställer allt till rätta igen.

Jag vill väl, Jag ville väl, Jag kommer alltid att vilja väl, även om jag inte alltid vet vad som är bäst för varken dig eller mig, vill jag aldrig göra dig illa.

Jag kan inte låta någon annan göra dig illa, utan att stå upp för dig och ta ställning. Jag vet ju att du inte orkar ta ställning nu. Jag vet ju att du inte vågar.
Vet du att jag finns här? Vet du att jag utan minsta tvivel skulle offra mitt liv för dig, om det hade krävts? Vet du att jag får svårt att andas vid tanken av att någonting skulle hända dig?
Vet du att du är den själ, den trygghet, den kärlek, den människa som förtjänar så mycket mer än vad du någonsin blivit tilldelad.

Allting kommer att bli bra. Men idag, tänker jag inte vänta på att tiden agerar i mitt eller ditt ställe. Jag vägrar låta tiden läka något sår, jag vägrar låta tiden avgöra.
Låt istället mig agera i ditt ställe då du inte orkar. Låt mig få vårda dig och läka dina sår, låt mig få vara din trygghet. Låt oss tillsammans avgöra, vad framtiden har att ge oss.
Låt oss få drunkna i trygghet, låt oss leva i en skyddad atmosfär där ingen kan skada dig. Låt oss blunda och hoppas att allt det vi önskar att vi aldrig såg, försvinner. Låt oss slå dövörat till och hoppas på att det i aldrig hörde, blir till ett oändligt brus. Låt oss försvinna i kärlek och hoppas på att det vi aldrig önskar att vi fick uppleva, försvinner likt en mardröm då vi öppnar våra ögon inför en ny morgon.

Allt blir bra, låt mig få ta dig till din trygga ö.
Låt mig få finnas där...

jag saknar....

skogsgangster!

jag sitter uppkollad via stulet internet.
Jag är mitt ute i ingenstans.
Bland träd och skogsmullar.
I skogen.
Och jag har internet.
De ni!
Kärlek

kärlek

Kärlek
överallt
kärlek
överallt
överflöd
kärlek
kärlekkärlek
Jag önskar jag kunde svepa in er i min värld just nu
den värld där allt just nu enbart handlar om kärlek
och
ingenting annat
kärlek i
överflöd
Jag vill låta er smaka
överflöd
jag omfamnar allt
just nu
just idag
och imorgon
Kärlek
kärlek / Nana

sista natten

är nu här, imorgon bitti bär det iväg downtown... saknar redan.... kärlek / nana

soon gone!

Sista dagarna i Uppsala är alltså här. Packningen är i full gång och stressen över alla tentor är nästan helt borta. Imorgon skrivs den sista tentan och sedan e det bye bye uppsala!
Från Uptown till Downtown...
Saknaden är redan här!
Spenderade dagen med den underbara människa som verkligen förgyllde hela min dag. Timme efter timme med mental stimuli på hög nivå vilket verkligen var efterlängtat. Tack för en "kickass" dag ;) !
Tillbaka till packningen.
Fridens Lijor
Kärlek / Nana

Ey Hazel...

I can remember when i met you
You had
All of my homies talkin bout you
And i
Thought itd be cool if i got at you
So we can spend a lil time
I can get to know you, tell me ya name
Im beginnin to see
The more we hang together..
Babygirl i like you
Cuz your better
Than any average chick
That i was rollin wit
I knew it was love at first sight


I never met a girl like you before
I can count on you
Whenever i need to take it slow
And you be taking me up up and away we go
Ya got my eyes so low
And they damn near closed

And ey Hazel
I like you
Can't see myself without you,
My sweet hazel
Cuz i think im in love (im in love)
Ey hazel
I like you
Cant see myself without you,
My sweet hazel
Girl, i think im in love (im in love)

There be times people be tellin me
To let ya go
But tha bond i got witchu
Is stronger than they even know
And just to prove it to ya girl
Ya know i love ya so much
I hit tha corner store for you
And scrape tha guts out a dutch
Its like tha things you say
To me when im feelin hurt
Ya pick me up when i go thru it
Thats why i put you first
When everybody be constantly stressin
It up at worse
You tha one that i come running to
To ease mah nerves


And I never met a girl like you before
I can count on you
Whenever i need to take it slow
And you be taking me up up and away we go
Ya got my eyes so low
And they damn near closed

sleepless i Uppsala

Natten utanför är underbar och jag njuter av stillsamheten. Dagen har varit lång samtidigt väldigt givande. Senaste veckorna har varit väldigt intensiva och vinterns passivitet är som bortflugen. Den efterlängtade våren är här och jag är lycklig som aldrig förr, även om våren kanske inte var så långvarig. Jag har suttit och läst igenom gamla inlägg på bloggen och tagit en lång tripp längs memory lane. Blogginläggen som varit riktade mot vissa personer har verkligen väckt gamla minnen till liv. Jag älskar faktum att det faktiskt finns dokumenterat, även om jag sällan skrivit rakt ut vem eller vad jag skriver till för stunden så räcker det för mig att veta, vem som just då fick inspirationen att flöda.
Nu sitter jag återigen ihopkrupen i soffan och är ivrig om att skriva. Ändå har det aldrig varit svårare att veta hur jag ska formulera orden.
Mitt dryga år i Uppsala har haft sina för- och nackdelar. Jag har förälskat mig i staden och allt runt den samtidigt som det ska bli skönt att komma härifrån. Jag kommer innerligt sakna mina tidiga morgnar då jag cyklade till skolan med underbar musik i öronen. Kommer sakna kvällarna vid ån med en kopp varm choklad i handen. Uppsala - en stad för sig, indeed. Bara tanken på Uppsala med all dess charm får mig att le, det trodde jag nog aldrig när jag i vintermörkret satt och förbannade staden.
Det enda som är bestående är förändringen. Jag älskar det. Jag älskar hur svårigheter och underbarheter i livet kan få dig både on och offtrack så att man sedan kan se tillbaka och veta, att just den händelsen gav lärdomar som kommer att påverka resten av ens liv. Hur motgångar lär en att uppskatta medgångar och hur medgångar får en att vara tacksam gentemot allting som leder till ett litet leende.
Uppsala har gett mig allt det där. Och mycket mycker mer.

Som skrivet har verkligen den senaste tiden varit väldigt väldigt intensiv. Nya möten, nya äventyr och massor med leenden och skratt. Långa nätter med konversationer som aldrig dör ut, timmar efter timmar som matar själen med just det den behöver. En tid som har varit givande för själen på så många olika sätt. Möten med nya människor, möten med människor ur de förflutna som jag nästan glömt bort, och många intensiva möten med bara mig själv. En tid för soulsearching.
Till de nya människorna som intagit plats i mitt liv; Ni skakar marken jag går på!
Till de spöken som dykt upp ur det förflutna; Jag förstår nu, varför ni tillhör det förflutna.
Jag kan inte skriva nog om hur mycket den senaste tiden har givit mig. Hur mycket klarhet jag har funnit i så många olika faktorer i mitt liv, Hur mycket som äntligen har fallit på plats. Det bästa är nog, att det bara blir bättre och bättre för varje dag.

nattens melodi : Ginuwine - differences

dagens...

-Vi måste verkligen lämna tillbaka böckerna idag, de har börjat hota mig på mail.
Nadine: eh, du vi åker dit med en yxa o ser efter om vem det är som hotar vem

claes olhsson:
Nummer 14, nummer 15, nummer 16, nummer 17
Nahide: BINGO!
-Ja den har man ju inte hört förr?
Nahide: Bitter%¤%&!!!

lovely day!

and so it is, just like it should be...

Dags för lite uppdatering. Dagarna har varit intensiva och jag har totalt försummat bloggen. Roadtrips, besök från människor runt om i Svedala och underbara stunder har upptagit all min tid. Kunde inte bett om mer. Återigen är det nya människor som har tagit plats i mitt liv och jag är nyfiken på vilken funktion nästa steg kommer att fylla. Just nu är den största motivationen till att fortsätta enbart nyfikenheten. Nya händelser, nya lärdomar och nya minnen att ta med sig till framtida möten. De senaste veckorna har verkligen varit så fulländade och jag passar på att skriv en rad innan dagens äventyr påbörjas. Jag kan verkligen bara titta tillbaka och le, trots att en del händelser har lett till andra missförstånd så är det bara något som har öppnat helt nya dörrar. Jag läser igenom det jag just har skrivit och ser hur diffust och ologiskt det jag skriver är. Just nu är jag allt annat än logisk, men jag det är precis där jag vill vara nu. can I walk with you.....?

been there

and learned that! Allt som händer har en mening, på gott och ont. Jag uppskattar verkligen det faktum att allting i mitt liv, varenda steg som hittills har tagits, har haft ett syfte. Även om det för stunden kan vara svårt och jobbigt, har det alltid resulterat i något givande. Det ger mig styrka att jag idag, kan se tillbaka på det som jag för ett år sedan, tre år sedan, fem år sedan, trodde skulle knäcka mig och inse att det bara ledde mig in på nya vägar som vidgade mina vyer inför något nytt. Även i de stunder då bördan har varit tung att bära, har jag ständigt haft i mitt medvetande att det är något som jag i framtiden kan använda som erfarenhet. Det finns ingenting i livet jag ångrar. Det finns ingen händelse, inget möte, ingen relation, inget alls som jag hade velat göra ogjort. Alla minnen lever kvar och jag vet att allting har lett till erfarenhet som har gjort mig till den människa jag är idag. Den människa som jag idag är väldigt stolt över. Alla ni som har haft en inverkan i mitt liv, alla ni som en gång har delat ett leende med mig. Tack. Tack för att ni finns i min vardag, mitt förflutna och i min framtid.

B.G

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka om dig som jag gör, älska dig som jag gör idag då jag såg dig första gången. Du hade attityd likt ingen annan och ingenting av det du gjort eller sa tilltalade mig. Jag såg dig då och då, här och där och det enda jag kunde tycka om dig, var att du var för kaxig för ditt eget bästa. Jag minns inte vart det vände. Jag minns inte när och hur eller var jag började känna annorlunda gentemot dig. Ett stark minne är dock när du var inkluderad i den kväll där alla mina vänner från olika håll och kanter för första gången skulle träffa varandra. Jag minns att jag satt bredvid dig hela kvällen och det var underbart. Det tog ingen tid alls, från att vara en total främling som jag verkligen ogillade kom du att bli mig så nära. Någon jag kunde visa mig svag inför, utan att behöva hålla inne med saker. Det var din hand jag ville hålla när saker och ting blev jobbiga, det var med dig jag spenderade timmar efter timmar som endast bestod av tankestimuli. Du fanns där och lyssnade, du fanns där och stöttade. När som helst. Du fanns där. Det finns en speciell natt då sömnen fattades oss, vi talade om allt och inget och vi talade om oss. Du såg det ingen annan människa hade sett hos mig. Du uppskattade de små tingen hos mig som jag inte ens själv visste om att jag hade. Du öppnade dig för mig, tog mig in i din värld och lät mig se allt ur ditt perspektiv. Jag älskade det, och när jag minns tillbaka idag, älskar jag det ännu mer. Jag önskar att jag kunde ta mig tillbaka till den natten, och bara få höra dig tala återigen. Du har berört mitt liv, min själ, mitt leende som få människor lyckats göra. Livet hann ikapp oss och ödet delade på oss. Nu är du långt därborta, och jag lång härborta. Men du är mig nära. Saknar din närvaro. Saknar Dig. Jag längtar efter den dag, då du och jag vandrar sida vid sida igen, och talar om allt som har hänt sedan sist våra sinnen och hjärtan delade en sådan vacker stund. You mean the world to me soulmate!

Now back he came

With the same type game

Hur kan du vara så ignorant. Vet du inte om, att det var du som lärde mig. Du visade mig vilka steg jag bör ta. Hur kan du nu tro att jag kommer göra det igen? Samma spår om och om igen som en repad skiva, med en öronbedövande melodi. Det var ju du som lärde mig att blunda för det där, och öppna ögonen för det här. Jag tot till mig allt du lärde mig och det lever kvar än idag. Jag frågade mig själv, hur jag skulle gå vidare på denna stig, utan dig som min vägvisare och din närvaro saknades mig. Du fattades mig. Men allt du sade, och allt du gjorde gav mig kraft att fortsätta. Och idag existerade du inte. Du fyllde ingen funktion.

Now Back He Came, With The Same Type Game

Det var ju du som lärde mig med samma anda som livets hårda skola lärt dig. Du var min mystiska mästare som viskade hemligheter i natten. Jag lärde ju från dig. Jag trodde ju på dig. Du kan inte ha trott på dig själv. Du måste ha tvivlat länge på din egna förmåga eftersom du idag, försöker leka lite med mitt förstånd. Försöker virra bort mig från mitt stabila jag. Du var den bästa av dem alla. Hur kan du för en sekund tro, att jag skulle avvika från det som just Du har predikat om för Mig? Jag svor heligt att alltid leva som Du lärde, som Jag lärde. Vilket jag har gjort och tänker fortsätta att göra.

Now Back He Came, With The Same Type Game

Andra har försökt att lära mig. Visa mig en glimt av den väg, som du öppnade mina ögon för, för så längesen. De förstår nog inte att mästaren redan har kommit och gått. Begravd i mitt minne. Du lärde mig att leka på mina egna vilkor, idag försöker du få mig att spendera några få sekunder med dig. Som försvann under jord efter att ditt uppdrag var slutfört. När du försvann, letade jag. När jag inte fann dig, mindes jag dina ord om att det du söker alltid kommer tillbaka. Då du inte söker. Jag gav upp sökandet och visst kom du tillbaka.

Now Back He Came, With The Same Type Game

Jag vet att du läser dessa rader. Jag vet att du ständigt läst, och ständigt varit nyfiken på vad det rör sig om. Kan det bli tydligare än så här för dig? Du är en skugga ur det förflutna som aldrig någonsin kommer att kunna ta plats igen. Aldrig någonsin kommer jag att se upp till dig och beundra dig. Du fattas inte mig. Jag fattas Dig. Åh min mästare. Vart fanns du när jag längtade efter dig. Jag vet att du hörde mina viskningar. Idag, finns det någon som hör mina viskningar, innan de ens är uttalade. Idag finns där en själ, som finns där.

Och vet du vad. He Came Back, Without The Same Type Game. Han är där, men aldrig någonsin på samma grunder som du. Jag vet att du betvivlar det, men jag vet och min vetskap räcker. Han håller den hand, du släppte...

Det är okej, du kan dra dig tillbaka till underjorden igen. Den här gången letar jag inte utan pustar ut, över att du inte längre finns.

just to get by

This morning, I woke up
Feeling brand new and I jumped up
Feeling my high's, and my low's
In my soul, and my goals

Some people cry, and some people try
When, the people decide, to keep a disguise
Can't see they eyes, see the evil inside
But there's people you find
Strong or feeble in mind, I stay readin the signs

det man inte vet...

you know the rest.
Jag ville inte veta. Jag ville inte bli indragen. Jag ville blunda för sanningen men sanningen kom ikapp mig och gav mig en lavett som ledde till en stark brutalväckning. Fan så jag hatar brutalväckningar. Varför fick jag inte blunda, jag mådde bra utav att inte veta och dessa sanningar behövde inte nå mig, behövde inte väcka mig. Varför väcka något som sover, så oskyldigt med hopp om att bra få vara trygg i sin egen ovisshet. Ignorance is a bliss.
Det lugn som hade lagt sig brusade så fort upp till en kraftig storm. Helvete, återigen sitter jag här efteråt och försöker reda ut allt det trassliga. Varför var jag tvungen att få veta. Vem ansåg att jag behövde få veta det här. Varför var du så egoistisk att du enbart för att mätta din egen nyfikenhet talade om för mig, det som jag så länge bävat över att få höra. Ditt svin.
Hade jag velat veta, hade jag själv sökt efter svar. Jag hade så enkelt kunna nå denna sanning, dessa svar. Men jag valde att låta bli. Jag valde att backa undan från scenen och endast låta tiden tala i mitt ställe. Då kommer du in, din jäkla bi-roll och leker huvudroll. Regisserar ditt egna drama och gör mig till en medverkare. Fan. Kunde inte det fått vara mitt eget beslut. Varförihelvete var du tvungen att dra in mig i din kaotiska vardag. Vill du ha drama, skulle jag kunna hänvisa dig till en mängd olika individer i min närhet som andas enbart för the sake of drama. Men jag, som ständigt sprungit ifrån det, sprangs nu ikapp.
Med andan i halsen ber jag dig nu att backa undan och sluta dra in mig i ditt liv. Jag vill inte höra, jag vill inte veta, jag vill inte se. Försvinn, ta ditt drama med dig och låt mig få vara ifred.
Hater, yes indeed.

blablablaaaaa!!

En helg med tid för eftertanke, en helg med tid för annat än rutiner. Så resultatet med eftertanke? Mer förvirring än innan jag började. Det är nog dags att sluta tänka efter och kanske bara agera. Inte tänka för långt framåt utan bara ta tiden som utspelas nu i akt. Ibland vill jag mer än vad jag borde vilja och ofta så vill jag inte det som kanske hade varit bättre för mig. Jag låter ofta händelser passera förbi utan att reflektera över vad som egentligen har hänt. Det jag väljer att utvärdera är oftast det som är meningslöst och inte ger något i slutändan. Jag följer en osynlig rutin, något jag själv förutbestämt " så här borde det vara". Hur vet jag detta i förtid? Think outside the box heter det, vilket jag trott att jag faktiskt har gjort. Men icke! Jag har levt på en minimal yta inuti denna box och ansett att jag faktiskt lever ut på ett sätt som jag borde göra. Nej. Nu i efterhand vet jag att jag har sönderanalyserat, sönderkonverserat, dödat så mycket i förtid med förebyggande syfte. Förebyggande syfte. Hade jag ens varit i närheten av att ta varje sekund i akt hade jag nog bara levt, utan eftertanke.
Eftertanke i all ära gällande studier, framtid och ansvarstagande jag är tvungen till idag. Men utöver det. Jag är seriös i mina studier, spenderar timmar på att ta ansvar, göra mitt bästa över att trygga min kommande framtid. Men utöver det. Utöver all den seriösa tid, borde jag egentligen bara vara. Vara någon utan förpliktelser enbart till mig själv. Analyser, som endast leder till mer huvudvärk. Varför, när, hur, borde det vara så här, vill jag ha det så häv, men om jag gjorde så här eller så där, hur hade det varit då? Fyfan, att jag har orkat med mig själv, att någon annan har orkat med mig . Kanske har jag äntligen kommit till insikt att jag faktiskt har överdramatiserat så mycket. Jag dramaqueen? Ja faktiskt.
Jag har tagit ett litet steg, men i tankarna har jag sprungit iväg till slutet, innan jag ens har kommit halvvägs. Jag tänker ut slutet innan jag ens själv hunnit förstå, att detta är något nytt. istället för att avnjuta de rutiner jag har i mitt liv nu, har jag ständigt tänk på, hur det kommer vara sen. " I längden" Fuck längden. Hela livet går ut på att tänka på den här jävla " I längden" filosofin. Tänka långsiktigt, tänka ansvarsfullt, tänka vuxet. Nej jag vill inte vara där än. Jag vill tabba mig och göra bort mig. Återigen, är det hjärtat och intellektet som inte samarbetar. Från och med nu får de börja göra det.
Nu får jag börja lära mig att skita i vissa saker. Vissa händelser, vissa människor, vissa åsikter.
Sluta ödsla tid, på något jag egentligen inte vill ödsla tid på men gör pga omtanke, för att inte vara elak eller känslokall.
Hey, jag kanske är känslokall ibland, jag kanske skiter i dig och dig och dig ibland.
Detta är dagens, månadens om inte årets ordbajseriblogg. Enjoy it.

Baldercitat
student - " Tränger du dig i kön?"
Balder - " Vadå, ska du blogga om det?"

first...

Imagine kissing her the first time

Imagine that first kiss being the last first kiss

Imagine those lips to be yours for ever

The lips that will be telling you

Honey I love you

Those same lips one day will be telling you

Honey I do

Those same lips

Will kiss your forehead

In sickness and in health

Telling you that she always will be there

Standing beside you

Trough the stormiest weather

Imagine those lips

Bringing you so much joy

Telling you

You’re about to be a father

Just imagine

The lips of a woman

Telling you

The worlds

forever changing your life

The ecco of her voice in your mind

Imagine

Varför är alltid det som är först i våra liv så uppmärksammat. Det vi inte minns, talas det så väl om. Det första klivet vi tog, vårt första ord... Sedan första dagen i skolan.. första tanden som lossnade. Det vi väl minns tillbaka är den första kyssen, den första kärleken. Allting som var det första minns vi, vi ler tillbaka och minns och vi lägger vikt vid dessa stunder. Jag kanske inte ska generalisera så utan istället skriva Jag, för jag vet trots allt inte om detta är något som alla ser tillbaka på. Back on nostaliga lane. Det finns "förstan" i mitt liv som ännu inte inträffat, och det finns "förstan" som jag helst inte vill minnas. Det som dock gör mig lite ledsen är, att steg två, och steg tre aldrig upplevs som våra förstan. Vem talar någonsin om det andra klivet vi tog som små barn, vem talar om det andra ordet vi uttalade. Vem minns med glittrande ögon den andra kyssen? Och vem uppskattar den. Den första kärleken tog mig med storm... den andra kärleken.. nja den var väl aldrig riktigt där, jag vet inte ens om jag vågar påstå att jag ens hade en andra kärlek, för den var trots allt aldrig i lika stor känslomässig utsträckning som den första. De förstan som ännu inte inträffat ser jag verkligen fram emot.. Och jag hoppas verkligen att detta kommer vara förstan som jag ständigt kommer se tillbaka på och le. Och nästa gång, så lovar jag att uppskatta det som kommer efter "förstan" andra..tredje.. Såld.

don't be sad because it's over, smile because it happend

Fick ett samtal av en gammal vän idag. En vän som förr betydde..det mesta för mig. En vän som jag gav upp väldigt mycket för. En vän, vars närvaro gjorde mig så fulländad. Betvivlade sällan vår vänskap, om någonsin. Men tillslut hamnade vi där ändå. I det fack, där "bekanta" placeras. I det fack där människor vars stigar en gång möts, men som idag vandrat vidare placeras. Inte trodde jag då, att han någonsin skulle hamna där. Vi två höll ju ihop i vått och torrt. När vi talades vid idag, kan jag inte ens påstå, att jag kände ens en gnutta saknad. Istället ställdes alldagliga frågor om vad som hänt den senaste tiden, en ytlig uppdatering som betyder jack shit. För. Jag brydde mig inte. Jag ville inte ens veta vad han haft för sig sen sist. Jag ville inte ens veta om han mådde bra eller inte. Detta faktum gjorde mig ledsen. Ledsen över att han som en gång, hade en sådan stark inverkan på mig och mitt liv. Idag inte ens fick mig att känna glädje. Eller saknad av hans närvaro. Var det allt? Allt det som vi delat och gått igenom ihop, skulle det sluta så likgiltigt? Skulle den vänskap vi en gång byggde upp under flera år, bara rinna ut i sanden likt en bekantskap man inte vill veta av. Tydligen. Grunden i vår vänskap, kan inte varit vidare stark, eftersom första vindpust totalförstörde den. Idag finns det bara ruiner kvar som vi då och då besöker. Vi står vid ruinerna och talar om den storhet som en gång i tiden rest just här. Vi talar om den skönhet som människor kunde betrakta men vi viskar inte ens om slutet. Den behåller vi för oss själva. För det vore ju trots allt synd, att inte ens låta minnet av vår vackra vänskap leva vidare. Det vore synd, att sudda ut oss ur historien. Jag minns den. Jag saknar det som var men aldrig det som sedan blev. Det kommer stunder, då något inträffar då min första reaktion bara är att rusa tillbaka till honom och berätta, för jag vet, att det är något som han skulle uppskatta. Att denna händelse är just något sådant som skulle få honom att skratta så.. en händelse som vi sedan länge, länge skulle skratta åt. Men varje gång så låter jag bli. Varför väcka det som så enkelt somnade in. Varför väcka något som är så tryggt där det är idag. Värdelöst.